Mitt husorgan, The Guardian, har från och med den här veckan förändrats i en del avseenden, och då till det bättre, enligt min mening. Det märks kanske inte så mycket online, men papperstidningen har fått en delvis ny design: det är det vertikala som gäller, tycker jag mig se, spalter löper i mycket längre och djupare led, avgränsande linjer och vita ytor, osv.

Kommentarsavdelningen har blivit lite mer omfattande, och kallas nu “Journal”, där man också numera ska ha artiklar i longform, troligtvis för första gången i brittisk dagspress. Den första kom idag, Ian Jacks mycket läsvärda essä om brittisk, engelsk och skotsk identitet. Det här tycker jag är särskilt positivt, jag har länge ansett att longform är en av de viktigaste bidragen papperspressen har att komma med i dessa snuttider (snutt-tider, alltså…)

Dessutom har man gjort något annat som ligger väldigt mycket i tiden: Guardian Membership, där man antingen gratis eller för en avgift sällar sig till det så ofta förhånade kollektiv som heter Guardian readers och får tillgång till ett växande utbud av kringtjänster, typ föreläsningar, kurser, konserter, seminarier, osv. En slags prenumeration+, kan man kanske kalla det. Detta att knyta sina läsare till sig, på mer eller mindre varaktig basis, har blivit ett måste i papperstidningarnas överlevnadsstrategier.