Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Mera regn

Categories: Kommunism
Monday, Nov 17, 2014

At the core of this “parenthetical” view of history is a profound, conceptual violence. It implies that history can be a waste of time; that certain periods of it can be, as it were, gangrenous and only put right by messy, brutal surgery. And if periods of history are a waste of time so, by implication, are its inhabitants, along with their futile aspirations and desires – like liberty, fraternity and equality. There are distinct anti-democratic overtones…

Så skrev jag i slutet på den där 20-minutaren, ‘Holy Europe’, som jag länkade till igår (den är från 1992, och det märks nog…). Det där första, om en begreppslig våldshandling, kan jag nog fortfarande hålla med om. Parentiseringen liknar ju inget annat än en slags inpiskad historielöshet med 20-20 hindsight.

Men att det också skulle innebära att man därmed avfärdar även den historiska periodens “invånare”, med alla deras futila strävanden och önskemål, är jag inte alls så säker på. Jag tror det är att gå en implikation för långt. Framför allt kan jag inte komma på några exempel på ett sådant avfärdande.

Om man tar öststatskommunismen, till exempel, så framstår den ju tvärtom i vissa läger som en “förlorad tid”. Och då menar inte enbart hos kryptofascistiska bolsjevikgrupper i dagens Ryssland. Många ser nostalgiskt tillbaka på en tid när den kommunistiska staten fungerade som hämsko på interetniska rivaliteter, ungefär på samma vis som den fascistiska staten i Italien gjorde det. Det forna Jugoslavien är väl det mest uppenbara exemplet.

På motsvarande vis skulle väl ingen komma på tanken att kalla Tyskland 1933-45 för en historisk parentes (även om man skulle vilja).

Kanske ligger det en ledtråd i parentesens början. Öststatsrevisionisterna vill se både den ryska revolutionen och statskommunismens maktövertagande i Östeuropa efter 2:a Vk som ett slags ockupationer, en helt och hållet främmande maktideologi som plötsligt invaderat, om inte den jungfruliga jorden så i alla fall de jungfruliga korridorerna, polisstationerna och kaserngårdarna.

(Jag strök det där därför att ryska revolutionen egentligen skiljer sig ganska väsentligt)

Där fanns inte ens någon revolutionär dramaturgi: inget kubanskt Sierra Maestra med gloriös inmarsch i Havana, utan enbart några cyniska schackdrag på borden i Potsam, Jalta och Teheran.

Ett försök till parentetisk syn på nazisternas maktövertagande skulle ju aldrig kommit undan med något sådant. Om man sedan finner Sonderweg-teorin trovärdig eller ej, så kommer inte ens den ytligaste analys undan det nazistiska rotsystemet, vare sig man vill se det som mer eller mindre djupt liggande.

Kan ledtråden med andra ord vara den att kommunismen alltid uppfattades (av vem?) i mycket högre grad som ett främmande element, inte bara i samhällslivet, utan historiskt, till skillnad då från till exempel den tyska nazismen? Och vart leder då den ledtråden?

Nå, detta bara som några spån från hyvelbänken. Jag får nog tänka till lite mer. Lästips mottages också med taxamet.

7 Responses to “Mera regn”

  1. Förmodar att du någon gång har läst “Den onödiga samtiden” (1974)? Jan Myrdal öppnar med den bålda tesen att eftersom den kommunistiska/socialistiska revolutionen blev en verklig möjlighet i Europa 1848 (eller däromkring) och enligt de historiska krafternas inneboende logik borde ha inträffat och segrat ungefär då, så är all tid efter mitten av 1800-talet i västvärlden i viss mening en onödig tid, ett stort ännu-inte och ett gigantiskt historiskt stickspår. Lars Gustafsson kommenterar helt riktigt att det är en storartat bitter och melankolisk tanke.

    Faktum är att Myrdals och Gustafssons brevdiskussion över ett par hundra sidor om stort och smått, historia och utopier, vardag och moral, glömda revolutionsförsök, filosofi och IB-affären (som utvecklades medan boken kom till) är fascinerande läsning. De tar tag i en del centrala frågor om 70-talsvänsterns världsbild och släpper inte taget; det är dessutom en kommunist och en vänsterliberal som diskuterar och gör det med öppet visir, fartfyllt men hederligt och helt utan att vara fokuserade på att snabbt bunta ihop den andre med närmaste diktator. En minor classic.

  2. Ja, det håller jag med om, tror t.o.m. jag har kvar originalupplagan… Men jag kan heller inte glömma Sven Delblancs omdöme: “den saftigaste pekoralen i svensk litterär historia” (or words to that effect)…

  3. Jo, jag har också hört om hans sågning – om än många år i efterhand. Det var en ovanlig bok, man kan med visst fog kalla den för den första svenska bloggboken – den är mycket nära bloggen i sin struktur och de tar verkligen ut svängarna. Myrdal förirrar sig på nästan femtio sidor djupt in i en utredning om intriger i det tyska kommunistpartiet och dess akademiska flygel under Hitlers uppmarsch, som läsare fattar man knappast vad det är han är ute efter i det avsnittet.

  4. Det var nog inte så många år i efterhand Delblanc kom med sin kritik, för Myrdal/Gustafsson fick med ett svar på hans kritik i slutordet av min (förmodligen) andraupplaga… Men du ska ha tack för tipset, det hade jag helt glömt, väl värt en omläsning.

  5. Mmm, jag menade att jag personligen hörde om Delblancs kritiska inlägg först in på 2000-talet. Boken hade jag dock läst betydligt tidigare; det var nog den första titel som gav mig en ingång i IB-affären. Myrdals lustmord på Olle Svensson, med hjälp av dennes egna uttalanden, hade helt enkelt en förödande effekt när man läste det mot bakgrund av Ebbe-Carlsson-förhören i KU och fortsättningen på samma gäng och (i viss mening) samma soppa.

  6. Myrdal har låtit Runeberg publicera ett antal verk på deras hemsida:

    http://runeberg.org/authors/myrdalja.html

    Inte verket ni diskuterar ovan, men “Karriär” (1974) behandlar DDR (efter kriget när samhällslivet skulle återskapas i östzonen tog man först med de som inte varit nazister på någon befattning – För att upptäcka att de människorna ofta var rätt lata, ointresserade etc medan de som varit med i partiet, Hitlerjugend etc. var de mest energiska människorna och fick således gå med i de nya organisationerna. Poängen att oavsett samhällsskick kommer några vara mer energiska och oundgängliga än andra).

  7. Karl M: Du (och Myrdal) beskriver precis det intrycket jag fick,och de historier jag hörde, om DDR när det begav sig. Gamla nassar kände sig mer hemma under statskommunismen än under västdemokratin. It takes one to know one.

    Jag var i DDR två gånger, och har varit på Kuba en gång. Vid alla tre tillfällen blev jag tillsagd att aldrig peka på något: byggnader, människor, händelser. Dra inte uppmärksamhet till något. Låtsas som om ingenting hänt.

    Och det hade det väl inte heller, egentligen.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004