Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for December, 2014


Sverige julen 2014

Sunday, December 28th, 2014

“Härbakat bröd” finns till försäljning i en butik på Södra Allégatan. ICA säljer tydligen mest därbakat bröd, bl.a. där i Skogaholm.

Jag är inte fullt övertygad om att snö är en hemskt bra idé, när allt kommer omkring. Det är däremot prinskorv, som jag ätit en del av hittills. A prince among sausages.

Extravalet som inte blev har jag inte mycket att säga om, för jag lägger mig sällan i främmande länders inre angelägenheter. Men som ett sätt att marginalisera SD kan det säkert slå åt båda hållen, som en del påpekat.

För första gången i mitt liv, mig veterligen (och jag borde ju veta) så har jag varit uppe vid Masthuggskyrkan, och sett utsikten. Det kanske inte är så konstigt som jag tror. Hur många Parisbor har varit uppe i Eiffeltornet…?

Några dagar återstår tills kosan styrs mot hemtrakterna igen. Jag ska försöka spendera dem klokt.





‘Tis the season…

Friday, December 19th, 2014

Jag puttrar in i julveckan på en tvåtaktare med hemlängtan och ser fram emot svensk mat, särskilt fisk och skaldjur. Förr i världen brukade jag ha en massa tävlingar och profetior vid den här tiden på året, men åldrandet hinner ifatt en också bloggigt. Jag kommer inte på några fler frågor, kan inte föreställa mig hur nästa år kommer att panorera ut. Annat än att det kommer att bli mer av den blodiga fars vi redan upplever.

Londonboken puttrar vidare den också, på sparlåga nu över helgerna förstås. Det är intressant (för mig i alla fall) hur relativt enkelt det varit att hamna i ett, om inte heltidsskrivande så i alla fall 2/3-skrivande igen. Rutinerna är tillbaka: en timmas skrivande, en halvtimmas stärkande promenad, en timmas skrivande… tills Hesa Fredrik tjuter över korvfabrikerna och massorna hasar hem till sina f.d. fruar och oäkta barn.

Tanken är att grovmanus ska ligga färdigt till hösten 2015. Men, som bekant, bara om Gudrun vill och byxorna håller.

Nå, om jag inte hinner säga nåt mer klokt förrän Kalle Anka är kommen så önskar jag alla mina femtiotre läsare en förfärligt luj dog och ett grått nytt hår.





Tillbaka till Skottland

Wednesday, December 17th, 2014

Igår och idag har The G publicerat ett par långa, djuplodande redogörelser för spelet bakom kulisserna före, under och efter den skotska folkomröstningen i september: del 1 / del 2. Det är fascinerande läsning.

Inte minst i andra delen idag när man avslöjar hur drottningens inlägg i debatten kom till. Man visste att hon var bekymrad över jasidans växande opinionssiffror, så två av representanterna för vad någon kallade the deep state kom samman för förhandlingar: Sir Jeremy Heywood, kabinettssekreteraren, och Sir Christopher Geidt, drottningens privatsekreterare. Hur skulle man formulera en fras som uttryckte denna hennes bekymran utan att rucka på den strikta opartiskhet som tillkommer en konstitutionell monark?

Söndagen den 14 september kommer drottningen med familj ut ur den lilla kyrkan Craithie Kirk, där de går på gudstjänst när de befinner sig på Balmoral. Hon går fram till den väntande folksamlingen och får en fråga som ingen riktigt vet hur den löd, men drottningen rapporterades ha sagt följande: “Well, I hope people will think very carefully about the future”.

Opartiskt…? Knappast. Som en Whitehallkälla uttryckte det: “Hon visste precis vad hon gjorde. Det finns två möjliga reaktioner på folkomröstningen: den ena att man köper in sig i denna fantastiska demokratifestival, eller den andra att man antyder att detta är ett beslut som är fullt av onda föraningar. Så när man säger att man hoppas folk ska tänka noggrant så antyder man den andra åsikten […] Utan att hon för den skull valde sida, så kastade hennes uttalande precis lagom med tvivelsmål över beslutets karaktär.”

PS: Dessutom ett skojigt rykte som tydligen emanerar från BBC: Elizabeth kommer att abdikera i sitt juldagstal på teve… Vadhållningsbyråerna tar inga mer vadBuckingham Palace påpekar att med de sändninsgtider som gäller för det redan inspelade programmet runt om  i Samväldet kommer hon att annonsera sin abdikation i Tuvalu först… That’s not how the deep state does things…





So, here we are…

Monday, December 15th, 2014

Eftersom ingen verkar läsa min blogg längre sticker jag mellan med en snuskig limerick…

I once knew a girl called Louise
She had ****hair down to her knees
The crabs were no fools
They got out their tools
And constructed a flying trapeeze.





Över- och undervakning

Sunday, December 14th, 2014

Observers John Naughton skriver om tech-spörsmål och är väl lite hit-och-dit, tycker jag ibland. Han är i alla fall, som många av oss, oroad av det nya övervakningssamhället och skriver idag att det mycket beror på att vi användare, vi i identitetsproletariatet, vi googlare, är så slappa och så däng i huvvet. Så till den milda grad att vi klickar “Acceptera” på en Terms & Conditions för gratis Wi-Fi, trots att det står att vi måste ge bort våra förstfödda och/eller husdjur i utbyte (ett finskt experiment, tydligen).

Jag är inte så säker. Är vi verkligen så däng? Jag tror – maybe against all the evidence – att folk är smartare än så. Jag tänker tillbaka på den där Guardiankonferensen om världen-efter-Snowden, och hur man bara kan undgå övervakning om man är en Naked Rambler och inte ens äger en fast telefonlinje, långt mindre kalsonger. Jag tror med andra ord (caveat emptor) att majoriteten av oss anser oss oskyldiga nog att inte ha något att frukta, denna fasansfulla internalisering av övervakningssamhällets moraliska logik (se citatet i Naughtons artikel!).

Det må vara en korkad inställning, men bara om man lever sitt liv uteslutande online. I mycket av våra liv gör vi ju det, visst, men långt ifrån allt, kanske inte ens i närheten. Om man använder mobil eller betalar med kort eller använder GPS så vet övervakningssamhället en hel del om vad man har för sig. Men om jag tänker igenom min egen bekantskapskrets: jag känner många respektabla människor som bara dealar i cash, som bara har vanliga “telefonmobiler”, som inte har bankkonton, sällan eller aldrig surfar internet, och så vidare.

It’s the people you know…

Kanske det också har att göra med att vi nu vet mer och mer om att övervakningssamhället i själva verket inte är så effektivt som de själva så gärna vill få oss att tro. NSA och GCHQ är ju lite grand som CIA och alla deras avnämare, med tortyrrapporten och allt det: en förfärligt massa skrik för vädigt lite ull. De egentliga hands-on resultaten är ju försvinnande få, som vi såg i Martin Chulovs imponerande artikel om ISIS.

Jag är den siste att vilja vara avslappnad vad gäller intrång i privatlivet, långt mindre vad gäller att få grönsakssoppa uppsprutad i arslet, men om Irakkriget är något att gå efter så kan man kanske räkna in inkompetensen som en av de saker som räddar demokratin när den, som nu, står ganska oförberedd inför det nakna barbariet.

(Avd. Undervakning: Man kanske ska tillägga att i just den här demokratin anser majoriteten att Ukip står till vänster om de konservativa. Happy Christmas!)





Dagens långläs

Thursday, December 11th, 2014

Hur startar man mest effektivt en organisation som Islamic State? Genom att sätta så många jihadists som möjligt i ett och samma fängelse i Irak från 2004 och framåt och låta dem planera alltihop från grunden. Läs Martin Chulovs fascinerande och skrämmande artikel om hur ISIS växte fram som ett direkt resultat av USA:s interneringspolicy, framför allt i Camp Bucca nära Baghdad. Högklassig journalistik.





Nu är vi här igen…

Wednesday, December 10th, 2014

En man satt på pendeltåget och läste The Times upp och ner. En medpassagerare frågade varför.

-Det är för att hålla elefanterna borta.
-Men här finns ju inga elefanter!
-Där ser ni, det fungerar.

“Varför tror ni al-Qaeda har misslyckats med att angripa USA under 13 år?” frågar CIA och deras försvarare efter de (partiella) avslöjandena om tortyr mot misstänkta terrorister sedan 2001. Vi fick ju höra ungefär samma sak under kalla kriget: “Atomvapnen har bevarat freden i Europa i fyrtio år…”

En gång till, alltså… Fred och elefantlöshet är en frånvaro av krig resp. elefanter. Frånvaro är negativt. Negativ kan aldrig bevisas.





Söndagsdiverse

Sunday, December 7th, 2014

* Både sonen och jag är ivriga konsumenter av map pornDen här Pariskartan från 1830 (av alla år) är inte klokt snygg…

* Arsenals förlust mot Stoke är ännu en miniskandal, i en lång rad sådana. Jag har hållt ut så länge jag orkat, men nu måste det släppa loss: Wenger måste gå. Att han inte gick efter förra säsongen, med FA-cupen under bältet och ännu en CL-plats, kommer nog att ses som en av hans allvarligare felsparkar.

* Dock roligt att det går bra för West Ham, trea i ligan och allt. Har alltid gillat West Ham, lite i smyg sådär.

* Tony Blair tycker Chuka Umunna ska bli nästa Labourledare om/när Miliband förlorar valet till våren. Ännu en politisk karriär skjuten i sank, alltså.

* Saddam Hussein gillade Japp!  Själv är jag nog mer Bounty Bar. (Och Vladimir Putins farfar var en av Stalins kockar…) (Freaky)





2 x sjuttiotalet

Friday, December 5th, 2014

Två figurer som jag alltid kommer att förknippa med det engelska 70-talet har gått bort. Fast i övrigt har Jeremy Thorpe och Ian McLagan inget som helst gemensamt…

Jeremy Thorpe var de liberalas ledare från 1967, en mycket vältalig, debonair och politiskt (relativt) radikal politiker. Han föll spektakulärt efter en rättegång 1979, där han anklagats för medverkan till mordförsök på Norman Scott, hans påstådda älskare sedan många år tillbaka (och vilken Thorpe en gång lovade, i ord som blivit smått klassiska: “Bunnies can and will go to France”…). Men den lejde mördaren lyckades bara få kål på Scotts schäfer, Rinka. Har ni inte så mycket hum om den här historien, så läs gärna Telegraphs runa ovan, det är en doft av anno dazumal…

Ian McLagan spelade ju hammondorgel i (Small) Faces, på Roddans första soloskivor, för Stones, Springsteen, Dylan och många, många andra. Det var helt enkelt McLagan som introducerade det där pulserande, muskulösa, lyriska orgelljudet i den tidens rockmusik (tänk Faces’ ‘All or Nothing‘ från 1966). Vad gäller min egen musiksmak, då som nu, så Stones och Beatles i all ära men huvudfåran för mig vad gäller engelsk musik var just grupper som Faces, Animals och Spencer Davis Group… Intelligent, nydanande och progressivt. McLagan blev faktiskt bara 69.





Deep in Ukip country…

Thursday, December 4th, 2014

IMAG0010

Jag har spenderat tre dagar i Broadstairs, hos min gamla vän Niema. Den arktiska kylan över Storbritannien sjönk ytterligare tio grader här, i havsstormarnas angrepp. Bilden är från min traditionsenliga promenad till Ramsgate utmed stranden.

Det ligger en liten hemtrevlig bio runt hörnet från Niemas. I tisdags kväll var det filmklubb, vi gick och såg Ken Loachs ‘Jimmy’s Hall‘.

Det var en film nästan helt och hållet utan intrig. Det är County Leitrim 1932, Jimmy kommer tillbaka från Amerkat med lite pengar, öppnar ett slags ABF + danslokal i sagda Hall, men kyrkan och Free-Staters motsätter sig, saboterar och bränner till slut ner den, Jimmy förvisas tillbaka till Amerkat. And that’s it.

Jag tycker Ken Loach har en rent berättarteknisk akilleshäl och det är sentimentaliteten, fatalt för en vänsterman. Berättarteknisk i den meningen att när berättelsen inte har något mer att berätta, just för tillfället, så fyller han i luckorna med vacker musik och poesiuppläsning, i det här fallet Yeats, på sitt buttraste gråtmilda humör.

Eftersom alla de bra kaféerna har vinterstängt gick jag på Royal Albion Hotel på The Promenade och åt frukost i morse. Albion är ett slags Statt, i princip. Frukostsalen är full av stamgäster, retirees från orten: bortsett från den italienska servitören var jag nog både yngst och utländskast. Så jag riggade upp min Guardian och satte mig att lyssna…

Jajamensan, servitören hade just kommit tillbaka från hemmasemester – “…och min lilla by är full av engelsmän!” berättade han för sina stammisar vid borden. “Dom köper hus och styr och ställer hur dom vill…! Det finns engelska affärer och engelska gudvetvad…”

Och alla instämde: “Det är ju precis som här! Här kommer dom och tar våra, ähm… öppnar sina affärer och styr och ställer… det är ju inte vårt eget land längre…!” En man, som hade kortbyxor på sig, ville vara ironisk och började sjunga, “There’ll always be an England…”, tills hans fru armbågade honom i revbenen. Hon hade väl fått syn på min Guardian.

Det låter kanske som om jag hittat på det här. Det är lite för neat, lite för bra, lite för passande för mina skumma Guardianläsande ändamål… I only wish.

Solen tittade fram när jag gick därifrån. Men den orkade inte länge. Lika bra att åka tillbaka hem igen, tänkte jag, och tog 11:45 till London Bridge, med byte i Chatham. Där, på perrongskaféet, drack jag vad skylten vid disken kallade en latté.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004