Fallet med den nakne vandraren har nu avgjorts i Strasbourg. Han förlorade på alla punkter.

The Naked Rambler heter egentligen Stephen Peter Gough och har sedan 2003 fört en ensam, för att inte säga enslig, kampanj för rätten att leva helt utan kläder, även på offentlig plats.

Han har bedrivit sin kampanj genom att gå på långa nakenvandringar, främst i Skottland, men också en uppmärksammad sådan ända från Land’s End till John O’Groats.

Varje gång har han blivit häktad, och varje gång har straffen blivit hårdare. Ofta häktades han om så fort han kommit ut ur fängelseportarna. Mellan 2003 och 2012 spenderade han sju år bakom galler.

Han vägrade ta på sig kläder i fängelset, och hölls därför isolerad. Inte ens i rätten ville han skyla sig.

Gough hävdar att hans kampanj dels vill propagera för att den nakna kroppen inte är något att skämmas för, och dels som ett uttryck för hans rätt till privatliv (ECHR Art. 8) och hans yttrandefrihet (art. 10).

Domstolen höll inte med honom. Han hade enbart sig själv att skylla för de allt mer allvarliga fängelsestraffen. Hans kampanj för nakenhetens grundläggande oskyldighet, även i publika sammanhang, var inte “seriös” nog för att täckas in av varken art. 8 eller 10.

Men framför allt föll hans resonemang på att han insisterade på att andra skulle visa tolerans för hans nakenhet utan att själv visa ett uns av tolerans mot de som hade invändningar, vilken typ av invändning det än må ha varit.

Och det är här jag höjer ett glas i riktning mot Strasbourg. Vi har aldrig kommit fram till en adekvat översättning av ordet self-indulgent, men här har vi väl ett exempel som inte bara är extremt utan brottsligt.

Pryd är jag sannerligen inte, men ge nu karl’n ett presentkort till Kapp-Ahl och säg åt honom att bete sig som vuxen. Tack för ordet.

Domslutet i fulltext finns på www.echr.coe.int under Gough v. United Kingdom (Application No 49327/11)

PS: Kanske självrättfärdig (self-righteous) vore ett bättre ord i det här sammanhanget.