Att komma eller ej
Categories: SpråkTuesday, Feb 24, 2015
New Yorkers stil- och grammatikredaktör, Mary Norris, skriver intressant om tidningens house style, särskilt vad gäller kommateringen. Hon noterar förstås de två huvudsakliga uppfattningarna om kommatecknens roll: antingen att de tjänar som pauseringtecken för en smidig läsning, eller att de tjänar som markörer för meningens själva struktur.
New Yorker tycks vara ganska tolerant åt båda hållen, utom i ett hänseende: att vad som här över kallas the Oxford comma är obligatoriskt. Det är alltså kommat före and i en uppräkning på tre eller fler saker: “Bananas, apples, cherries, and oranges”. Vilket man mig veterligen sällan eller aldrig ser i svenskan.
Vad man däremot fortfarande ser i svenskan är kommatecken före “att” och “som”. I det senare fallet såg jag just ett citat från Guillous notoriska krönika härförleden om antisemitismen: ”För dem, som vill framställa Sverige som ett antisemitiskt snarare än islamofobiskt land, är varje lögn och överdrift ett av det höga ändamålet helgat medel.” Det kan kanske försvaras med att det är en bisats, men jag tycker ändå det ser rätt klumpigt ut.
Likadant med “att”: “Jag talade om för honom, att han hade helt fel om antisemitismen”. Jag tycker inte kommat här fungerar vare sig som pauseringstecken – den rollen tycker jag själva ordet “att” redan fyller – eller som nödvändig strukturmarkör. Det är väl som med mycket annat i språket att ens inställning kan variera mellan laissez-faire och fascistoid…
Faktum är, nu förstår jag inte riktigt varför jag satte komma omkring “Mary Norris” i första meningen… Hmmm.
February 24th, 2015 at 1:47 pm
Precis som inom fotbollen måste man veta när det är läge att höja eller sänka tempot. Det frustrerande med de här “att”-konstruktionerna är att farten går ur anfallet redan innan det hunnit börja. Som när en spelare, i kontringsläge, trampar på bollen och därmed ger motståndarna chansen att bygga upp sin sjubackslinje. Sen kan man så klart ändå göra det, trampa på bollen och kommentera före “att”, men då ska kommat helst följas av en mening som tar av åt ett oväntat håll. För kommat bygger ju också upp en förväntning. Konstpausen pockar på läsarnas uppmärksamhet. Har man äskat den formen av tystnaden kan man inte sen avfyra en utbytbar plattityd.
En grammatikredaktör som verkligen kunde de här sakerna var Arsene Wenger – kring millennieskiftet.
February 24th, 2015 at 2:38 pm
Exactamente!
February 24th, 2015 at 5:50 pm
Guillou snackar ju också på det här sättet, det vet alla som har sett honom i debatter eller magasin i tv. Han pauserar kort med ett småleende på exakt det ställe där han sätter komma i motsvarande text, alltså före en inskjuten bisats eller efter en räcka av epitet, och sedan en lätt höjning i satsmelodin. Så att på ett sätt sammanfaller nog de båda funktionerna hos kommateringen för honom, det är både pausmarkör och syntaktisk markör.
February 24th, 2015 at 6:10 pm
Påminner mig om, jag tror det var Lars Hansson, som när han blivit något senil tenderade att kliva in på scenen och ta med scenanvisningarna i repliken, typ: “Avsides. Mer än din frände, mindre än din son.”
February 24th, 2015 at 9:42 pm
Om vi ska snacka komman bör decimalkommat få schavottera som svenskans största otyg. Om vi ska anglifieras på något sätt så bör det vara med decimalpunkt,
February 24th, 2015 at 9:45 pm
Henrik: Hear, hear!
February 24th, 2015 at 9:58 pm
Jag tror helt och hållet på detta, tror jag, men fattar nog inte vad ni menar… Tolvhundrakronor som 1.200,00 snarare än 1,200.00…? Eller…?
February 25th, 2015 at 8:06 am
Nej bort med alla kommata från talen. Helt onödiga och förvillande. 1 200.00 räcker fullkomligt. T.ex Sveriges innevånarantal 9 747 355 personer (2014).
(Väldigt vad många dom blivit – är det verkligen nödvändigt?)