The G:s korre Philip Oltermann skriver helt fascinerande om Berlins historia via typografin på U-Bahn.

Hade man tid, och ork, skulle man kunna skriva något liknande om Londons lokalpolitik via designen på de loggor som the bourough councils fortfarande använder. Många av dem är nämligen otroligt sjuttiotaliga, vilket man kan se som en reflektion tillbaka på en tid när Londons (ofta vänsterradikala) lokalpolitik red på toppen av vågen visavi den centrala politiska makten – och som Margaret T såg som en av sina huvuduppgifter att stoppa, vilket hon förstås också lyckades med.

Här är tre council logos som typiska exempel:

Den oavbrutet intressante Owen Hatherley kommer med en ny bok om några månader, och den har en titel jag är vansinnigt avundsjuk på: ‘Landscapes of Communism’. Omslaget är designat av Jonathan Pelham.

Jag skrev om avundsvärda boktitlar en gång i forntiden, vill jag minnas. En annan jag nämnde då är ‘Förlusten av Norge‘, Gunnar D Hanssons diktsamling från 2000.

Ytterligare en: ‘The Ignorant Perfection of Ordinary People‘ av Robert Inchausti.

‘Bibeln‘ är ju inte dum, den heller.

På motsatt håll finns det ju absolut förbjudna titlar, ofta för att de är så överanvända. ‘The Kindness of Strangers’ hör till dem. Eller ‘[Fyll-i-själven]s dotter’.

Eller sådana där nonsensmeningar typ ‘Här får du inte leka längre för nu ska dom lägga räls över sandlådan’.

Och för all del, alla dessa ‘Mannen som…’-titlar. Ähem.

För en gångs skull kan man använda ordet legendar utan att tveka.

Siffrorna först. Karl-Alfred hade förstås nummer 8 på ryggen, den klassiska högerinnern. Han gjorde 145 mål på 197 matcher för GAIS, ofta nickmål på inlägg från lillebror Sanny, vänsteryttern. Allsvensk skyttekung tre säsonger i rad, ’52, ’53 och ’54.

Och vem kan inte hålla med Karne Johansson i GAIS jubileumsbok 1994:

“Karl-Alfred Jacobsson står som fotbolls- och klubbsymbol för GAIS ännu 40 år efter sin storhetstid och lär så förbli. Inte bara för att han är en av de största målkungarna någonsin i göteborgsfotbollen. Karl-Alfred har dessutom, liksom Kamraternas »Bebben«, något svårdefinierbart göteborgskt över hela sin fysionomi och gängliga lekamen.”

Karl-Alfred dog i onsdags kväll “utan dramatik” (G-P).

“Ukip would not deport EU citizens who are here already, [Nigel Farage] says.”

Thank fuck for that…. Kan inte se mig själv stående där på kajen med mitt pick och pack: “I’m back…!” (Detta från Ukips nu pågående presskonferens om immigrationspolitik)

“The Freudian super-ego is a boring and vicious soliloquist with an audience of one.”

Psykoanalysen är absolut inte mitt bord. Jag befinner mig inte ens på samma restaurang. Det handlar, för mig, i det stora hela om ett tänkande som sitter orubbligt fast i ren och skär metaforik, vilket kanske tar sig sitt mest barocka uttryck i det faktum att Oedipus inte visste att Jocasta var hans moder. Ju.

Trots det hittar man ibland intressanta texter i ämnet, ofta författade av Adam Phillips, regelbunden medarbetare i LRB. I senaste numret skriver han om överjaget, “Against Self-Criticism“, vilket också kan avlyssnas som podcast. Här blir överjaget till en liten snål, feg, nojig och elak kusin uppe på vinden. Liksom.

Observers Moksvakorrespondent Shaun Walker skriver idag om Boris Nemtsov. Han intervjuar flera kunniga personer i Nemtsovs närhet och en del av dem tvivlar faktiskt på att Putin själv gav klartecken till mordet. Jämfört med exempelvis Navalny, som sitter i husarrest, var Nemtsov en ganska perifer figur, modig och klarspråkig på alla vis, och ofta utnämnd till “landsförrädare”, men inte tillnärmelsevis något särskilt stort hot mot Putin.

Förklaringen kan dock vara än mer sinister. “Det vore faktiskt lite mindre oroväckande om Putin hade beordrat mordet på Nemtsov,” skrev Ksenia Sobchak, en oppositionsaktivist. “Det skulle visat upp ett fasansfullt system, men åtminstone ett system, ett system som skulle gå att hantera. Men jag tror, dessvärre, att så inte är fallet. Det finns ingen Putin som gav order att mörda. Men det finns en Putin som har byggt upp en fasansfull dödsmaskin (terminator) och han har förlorat kontrollen över den.”

Hur som helst så är det väl ingen händelse att de flesta av oss fick Putin i tankarna när mordet blev känt. Och inte alls bara av cui-bono-skäl, han leder ju vad som i princip blivit en gangsterstat som inte alls drar sig för att spilla motståndares blod. Det verkar så självklart. Det underliga är att när man tänker på Palmemordet (29 år sedan igår) så fanns aldrig en lika “självklar” riktning för tankarna att gå vad gäller skuldfrågan, vare sig det visat sig rätt eller fel riktning. Det var ensamma galningar, det var PKK, det var några enstaka poliser.

Och ändå framstår, både då och nu, en någorlunda självklar hotbild. En förhållandevis radikal, internationellt känd statsman som gjort sig mäktiga fiender lite varstans – i Sydafrika, i militära kretsar, inkluderat Nato – blir mördad under högst professionella former – och ändå finns det än idag människor som drar sig för att ens kalla mordet “politiskt motiverat”. Här nånstans ligger för mig, som utanförstående, ett av de centrala mysterierna med Palmemordets efterspel: hur historien kom att bli berättad, nästan från första minuten, och hur “självklarheten” blev som bäst en underintrig.

PS: Känns det igen…? “Vladimir Markin, chefen för utredningskommittén, lät sig intervjuas på söndagen och nämnde då hela fem olika spår, inget av dem med anknytning till den mördades politiska verksamhet.” (Ur DN)