The G:s konstkritiker Jonathan Jones gör en helomvändning vad gäller Francis Bacon. Ett galleri i East Anglia har satt ihop en utställning med Baconmålningar tillsammans med de klassiker han alltid refererade till: Vélasquez, Picasso, Matisse, osv. Och jämförelserna är absolut inte till Bacons fördel, anser Jones.

Som Jones säger, man har egentligen varit lite lat när man tittat på Bacons groteska figurer. Man har låtit sig alltför enkelt imponeras av de frustande, grymma angreppen på den mänskliga formen, på det mänskliga köttet, och det är först nu när man ser dem tillsammans med dessa “avslappnade”, fria, sanna uttryck hos mästarna som Bacon framstår som en falsk effektsökare. Han har “inget hjärta, och han har ingenting att säga”.

Jag har faktiskt väntat på en sådan omvärdering, precis som jag väntade på – och till slut fick – ett sanningens ord om Henry Moore: “Finns det verkligen i hans sinne ingen skillnad mellan en orm, en sårad soldat och en ammande diande bäbis?” skrev t.ex. Observers Laura Cumming om utställningen på Tate Britain 2010. Och jag tror inte bara det handlar om att vi alla gillar när någon pekar på kolossernas lerfötter. Det är framför allt bara riktigt och sant.

Günter Grass och Eduardo Galleano RIPade på samma dag…

Hur som helst, Grass ska ha påstått (i sin Skala lök-memoar) att han träffade Paul Celan i Paris strax efter kriget, och att det var Celan som upmanade honom att överge poesin till förmån för prosan. Det är ju inte alls omöjligt, men jag tycker, som en del andra jag sett, att det låter… konstigt, osannolikt på nåt vis. Kan dock inte förklara varför.

Det påminner för övrigt också om Audens råd till Edward Upward: “Hörru grabben, om jag var som du skulle jag ge upp det där med dikteriet…” Och Edward lydde honom.

Klyschornas makt…

It behoves me, som det heter, att skriva något om valkampanjen, antar jag, suck… Jag skulle i och för sig bara kunna länka till Alberto Nardellis utmärkta sammanfattning av den gångna veckan, men kortfattat då’rå: en trög och intetsägande kampanj under första veckan har sedan några dagar blivit lite livligare i och med att det går oväntat dåligt för Cameron och de konservativa.

Inte bara är de negativa och personangreppiga av sig (vilket stöter bort t.o.m. deras egna väljare) utan de har befunnit sig på fel sida av den allmäna opinionen i fråga efter fråga, främst då när det gäller Labours plan att avskaffa non-dom tax status, ett skattundvikande kryphål från 1700-talet som bara främjar de stormrika.

Likadant fick de en katastrofal felspark när en framträdande tory-MP skrev i Times häromdagen att Ed Miliband inte bara levererade en Dolchstoß i ryggen på sin bror, utan skulle göra samma sak i ryggen på den brittiska nationen när han överger Trident och det “oberoende” kärnvapenskyddet. Alltså ett slemmigt antisemitiskt ordval kombinerat med ett bevisligen kontrafaktiskt påstående. Smart.

Labour ligger nu i snitt 3-4% över de konservativa i mätningarna, vilket dock inte räcker till egen majoritet i underhuset.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher dog. Those were heady days… (Läs min runa från samma dag) Det var ju på sätt och vis de politiska spektaklernas tid: vänstern fick öppningsceremonin i OS och högern fick Thatchers begravning.

Några större revideringar av hennes tid vid makten har knappast setts till, det är väl lite tidigt för det. En del vill hävda att hon gjorde mer än någon annan internationell politiker för att få slut på apartheid i Sydafrika. Hmmm… Jag läste just idag att hon helt och hållet accepterade klimathotet och att de kapitalistiska ekonomierna skulle få anpassa sig till det (Larry Elliotts långtext om klimat och ekonomi är f.ö. väl värd en genomläsning)

Men jag håller nog fast vid min synpunkt att historien i det långa loppet inte kommer att se henne som en centralfigur av Churchillska dimensioner, utan mer som ett slags utropstecken i den övergripande berättelsen om Storbritanniens politiska, ekonomiska och sociala nedgång. Mycket väsen, lite ull.

Ursäkta att det blir lite tyska igen, men efter tre veckors studier har jag nu börjat få bättre grepp om var jag befinner mig på inlärningsskalan, så att säga. Min utgångspunkt var alltså sex-sju år av i praktiken bortglömd skoltyska, plus ett livslångt intresse för tysk diktning, som jag ganska regelbundet läser i original och översättning, ibland simultant på vänster-högersidorna.

Det visar sig att min tyska är både bättre och sämre än jag anade. Bättre därför att jag förstår en hel del i både tal och skrift, och kan i viss mån använda den förståelsen – till exempel i ett samtal – för att konstruera min respons. Satzbau går alltså ganska hyggligt. Men sämre också därför att jag inte insåg hur totalt jag glömt bort dativ/ackusativändelserna och personliga pronomen. Pinsamt att säga fattar jag inte alltid skillnaden mellan dem: varför “Sag mir” men “Frag mich”, till exempel?

Så vad jag gör nu är bokstavligen pluggar. Jag fyller i blad efter blad med övningar, konstruerar egna meningar, repeterar lista efter lista över ändelser och pronomen. Allt i den förhoppningen att jag ska nå ett genombrott där jag inte längre alltid behöver tveka eller tänka efter innan jag drar till med en konstruktion.

Hur som helst, en av behållningarna med det hela är att man liksom ser sig själv lite utifrån, inkluderat det frustrerande i att inte längre kunna uttrycka sig adekvat, att man låter sig låta som en idiot.

The International Flann O’Brien Society (i Österrike!)

Jag gjorde igår ett par små pickups för en radioannons för Volvos VR40 R-design. Vi hade sällskap av VO:n som gör Terms & Conditions, alltså den obligatoriska biten som måste läsas ilsnabbt i slutet av annonsen. Det krävs en särskild färdighet att läsa så Hylandsnabbt, och Jay är oerhört duktig på det, jag skulle aldrig klarat det. Som många andra VO:s kör han snabba gester med armarna medan han läser, ungefär som en lufttrummis, för att liksom dunka in takten.

Men det krävs ju också en särskild färdighet att läsa långsamt. Jag har på min lärarinnas inrådan blivit en regelbunden lyssnare på Deutsche Welles Langsam gesprochene Nachrichten. Det är en lysande idé på alla sätt, det låter både tekniskt beundransvärt och gravt komiskt: news for the slow-witted… Men det är klart, man förstår ju så mycket mer av vad som sägs, även om det är lite frustrerande att behöva sitta och vänta på det allt avgörande verbet i slutet. Kan rekommenderas.