Om det kom med en not av triumfalism i gårdagskvällens post, så bör jag kanske dämpa den något i morgonens blanka grekhet. Jag är inte ekonomiskt kunnig nog att veta om detta är rätt väg för Grekland att gå, och min reaktion är egentligen mer tvehågsen än jag kanske gav till känna. Medan anarkisten i mig jublar över ett såpass klart nej till, och brott mot, den politiska och ekonomiska hegemonin – för en hegemoni är det – så säger socialdemokraten i mig att grundlagen för politiskt handlande fortfarande är att you don’t fuck around with people’s livelihood bara för att tillfredsställa ens ideologiska behov. Om det är vad som kommer att ske får de närmaste dagarna och veckorna visa. Vad jag tycker är oemotsägligt är glädjen över att en röst har gjort sig hörd på ett så otvetydigt vis. Det kan inte annat än vara bra för demokratin och, i längden, EU.

Officiella prognosen säger 61% till nejsidan, med 50% räknade röster. Det lutar åt jordskred. (Jag följer på Twitter och The G.) Allehanda spekulationer hit och dit, och hur det tar sin ände vet ingen. Men om själva folkomröstningen slutar så här dramatiskt så kan man väl i alla fall säga att EU plötsligt fått en slags bakvänd demokratisk, folklig legitimitet som den tidigare så iögonenfallande saknat. Ett folk vars majoritet är starkt pro-EU har sagt ett klart nej till vad EU tycks ha blivit: hotfullt, hånfullt, nedlåtande, respektlöst och ideologiskt klavbundet.

Paul Mason om resultatet.

Varoufakis: “Today’s no is a big yes to a democratic Europe”

“Above all, the creditors should have shown humility about the abject failure of five years of imposed austerity, which have not even succeeded in the very narrow terms of making it feasible for Athens to pay its debts.” The G:s ledare i morgon.

Från Syntagma Square just nu:

Paul Krugman på sin NYT-blog.

Och till sist, från mig: “The Greek elite who used Goldman Sachs to fiddle Eurozone entry and the euroelite which knowingly accepted this fiddle face day of reckoning…” (Andrew Neil) We can only hope.

För dom av oss som inte fattat det förns nu. Grekland handlar inte om pengarna, och har inte gjort det sedan januari. Nu säger t.o.m. Schäuble och andra att det, som vanligt, är ren politik: vänsterregeringen i Grekland måste bort. Och det intressanta är just i kväll att IMF – inte EU – börjat fatta vartåt det barkar hän om det blir nej på söndag. A precedent. Ett exempel. En inspiration. “Debt relief över femtio år, Grekland måste räddas,” säger IMF, annars blir väl hela Europa… ja, i november är det val i Spanien, till exempel. Det är det här problemet med folk, och vilka de röstar på. Man vet ju aldrig med demokratin. Farligt farligt, ta det varligt varligt.

Har dumt nog gett mig in på en alldeles för snabb historia. Här är Paul Mason för några minuter sedan. Nu stänger jag ner Radio Gunnar för överskådlig. Cursed with living in interesting times, och allt sånt…

Fredag kväll: det här är alldeles för intressant för att ignorera: kort intervju med Varoufakis från ikväll.

Lördag kväll: EU försökte blockera IMF-rapporten, exklusivt från Reuter. Dessutom, hur skulle några framträdande ekonomer rösta i morgon? Svar här.

Så här skoj (skrålla ner) kan man ha om man är graffiti-ähm-konstnär… graffitimålare? graffitist? graffitör?