Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for September, 2015


Senaste nytt

Tuesday, September 29th, 2015

Jeremy Corbyn har gett sitt första partikongresstal idag, och av allt att döma fick det ett bra mottagande. Lack of style is the new style. En snabbundersökning visade att 53% kunde tänka sig Corbyn som premiärminister. Jag hörde inte talet, och kan inte länka, beroende på att jag sitter i ett underbart soligt september-Göteborg utan något annat än en uråldrig iPad och excentrisk wi-fi. Men det är förstås skönt att veta att Marie Fredriksson är så lycklig i sitt äktenskap och att GW Persson fortfarande har åsikter. Cheers.





En dag i Peckham

Thursday, September 24th, 2015

Jag hade en heldag, mer eller mindre, i Peckham idag. Det är sydöstra London, del av Borough of Southwark, och påminner väldigt mycket om Brixton som Brixton brukade vara: stor västindisk/afrikansk befolkning, Poundshops och billiga slaktare var och varannan affär på Rye Lane, styckvis gentrifierat när man ger sig in på sidogatorna, små byar av välstånd. Men där finns en energi, ett livligt och produktivt gatuliv, som nu håller på att försvinna från så mycket av innerstaden, dessvärre.

Jag hade också ett långt samtal med min nya kompis Tom Gann på The Kentish Drovers. Tom är engelsklärare och politiskt aktiv i periferin av Labour. Han är med i lokala grupper som kampanjar mot den sociala rensningen vad gäller boendet, mot polisbrutaliteten, och för vad han kallar militant care, en aktiv solidaritet mellan utsatta grupper i staden, som egentligen har sitt ursprung i Marx idé om social reproduktion. Det handlar om rådgivning och stöd, om att starta Communist Food Banks, om att helt enkelt finna utrymme för folk att samtala och diskutera.

Det kan också vara bra att veta att i Peckham uppfanns busshållplatsen. En man vid namn Thomas Tiller startade en omnibusservice mellan Peckham och Charing Cross 1851 och tyckte det skulle vara en bra idé om dom stannade på vissa givna platser så att folk kunde planera sin resor fram och tillbaka. Därmed uppstod också det fenomen vi idag kallar “en kö”.





Delrapport #322

Wednesday, September 23rd, 2015

Har man mycket om sig och kring sig så vet man inte alltid vad som händer omkring sig(*).

Volkswagen, jag menar, Volkswagen… Vilken idiotgrej. Kapitalismens kortsiktighet i ett nötskal. Det här innebär slutet för VW, ingen tvekan. Snacka om brand survival, brand death

Japan slår Sydafrika i rugby-VM. Läs den meningen en gång till. Liksom: Mjällby IF slog Barcelona i CL. (Men så förlorade de mot Skottland idag).

David Cameron vägrar förneka att han *****ade ett grishuvud som inträdesritual i Piers Gaveston Society i Oxford på 80-talet. Grisen: “Ingen kommentar”.

Jag har medvetet inte lagt in några länkar. Om ni inte tror på ovanstående så är det ju inte mycket jag kan tillägga. Min uppmärksamhet återvänder nu till tangentbordet, mikrofonen och 56:ans buss.

(*) Nail that fucker to the PowerPoint, Harry, the kids will love it…! 





Liseborg

Sunday, September 20th, 2015

Liseberg (och Mellerud) får en write-up i dagens Observer. Jag var själv på Liseberg i juli, för första gången på hundra år, vi var ett gäng som lyssnade på punkbandet The Boys: inga låtar över tre minuter, inga solon, full gas bara. Jag tog mig också en promenad runt omkring och fann samma lätt sinistra stämning man får på de flesta nöjesfält: hjärtskärande skrik, sockervadd, folk som köar för att åka på vad som ser ut som jättelika tortyrinstrument, med meterlånga Tobleroneaskar under armen. Tur att jag inte var stenad.





Jo, en sista sak…

Friday, September 18th, 2015

Eller ja, inte sista förstås, men för att avsluta veckan. Jag tycker för det första att Corbyns inrikespolitiska ståndpunkter är mer än lovvärda, och det ska bli fascinerande att se hur de utvecklas, eller snarare “manifesterar” sig, under de kommande månaderna.

Särskilt det ekonomiska programmet, som i sin nu skissartade form egentligen inte är så förfärligt radikalt. QE för jobbskapande infrastrukturprojekt är t.ex. något som inte bara har stöd från Krugman och Stieglitz utan skribenter på Financial Times, av alla ställen. Renationalisera järnvägen och energibolagen utan kompensation – right on, brother!

Min största invändning mot Corbyn är som bekant utrikespolitiken, inte så mycket EU som hans historiska sympatier för IRA, Hamas och Hizbollah, för att inte tala om hans positiva uttalanden om Ryssland, Kuba och Venezuela. Det här är för övrigt också något som fått Nick Cohen att under teatraliska former igår “lämna vänstern“, något han egentligen gjorde för flera år sen.

Men jag håller med Cohen om detta. Om man kallar sig politiker och nödvändigtvis ska framträda på en scen (eller i en tevekanal) med folk som tycker kvinnor ska stenas till döds för att de blivit våldtagna så måste man först, om man kallar sig socialist, uttalat fördöma deras inhumana ideologier innan man – om man ser det som nödvändigt – kopplar arm med dem inför den gemensamma fienden, den västerländska imperialismen.

Det är det här med den gemensamma fienden som jag tycker är problematiskt hos Corbyn, och så många andra inom dagens slentrianvänster, för det är så reflexivt och ogenomtänkt. Den franska motståndsrörelsen under 2:a Vk är ett bra exempel, om inte direkt applicerbart så ändå principiellt. Där fanns, särskilt i Maquis, ett stort antal osmakliga element, katolska reaktionärer inte minst. Men det dominerande kommunistledda motståndet, FTP, gjorde klokt nog aldrig stor sak av några “broderliga band” mellan de olika faktionerna, inga framträdanden i varandras tevekanaler så att säga.

Man såg samma sak i Vietnamkriget, med FNL och icke-kommunistiskt motstånd, bland andra buddhisterna. Det handlar om barskrapat strategiskt samarbete, inte intimt taktiskt, i bägge fallen naturligtvis för att man hade sina eyes on the prize: vad som skulle utspela sig så fort freden brutit ut. Den “freden” kommer i Corbynfallet inte att infinna sig inom överskådlig, visserligen, men principen måste hålla under alla väderförhållanden om man ser sig själv som socialist. Inga eftergifter åt reaktionen.





Labour till vänster, del 8

Thursday, September 17th, 2015

Detta blir förmodligen sista avsnittet av veckans Corbyniad. Han har nu, en gång för alla, låtit meddela att han tänker ställa Labour på ja-sidan i EU-omröstningen, oavsett vad Cameron kommer tillbaka med för förhandlingsgodis. I övrigt kan man väl sammanfatta veckan för honom som, tja, inte direkt en diskret effektiv Volvo XC90, snarare en Ford Mondeo 96:a (nerförsbacke, hemlängtan). Han har äntligen anställt en talesman, till exempel. Och så diskuterar man huruvida han kommer att acceptera inval i Privy Council, en anakronism vars inkörsritual innebär att han måste knäböja inför majestätet, kyssa henne på handen och gå baklänges tillbaka till sin plats i ledet. Ett av många tillfällen när brittisk politik är mer Hogwarts än nåt annat. Han skulle göra klokt i att avböja.





Labour till vänster, del 7

Wednesday, September 16th, 2015

Så har Corbyn begått sin PMQ-debut och klarade det väl hyggligt. Han hade alltså crowdsourcat frågor till Cameron och leverade dem kompetent nog, dock utan några som helst killer uppföljare, och det på oerhört viktiga frågor: bostadssituationen, tax credits och mental health provision. Det här formatet kan han förstås inte fortsätta med, Cameron klarade svaren precis lika kompetent, dvs inom ramen för vad som gäller för “politisk debatt” i parlamentet. Oavgjort, skulle jag sagt. Och med det menar jag måltorka: 0-0.





Labour till vänster, del 6.5

Tuesday, September 15th, 2015

Redan nu kan man urskilja hur bataljen kommer att utformas vad gäller Tories och Labour. Camerons och Osbornes strategi är att “hinna först” med definitionen av Corbyns socialism, alltså det där med att nation, ekonomi och familj står på spel. De får dock vara taktiskt försiktiga och inte framstå som Eton/Oxbridgeutbildade översittartyper gentemot vår kanske alltför alldagliga man-of-the-people. Å andra sidan har de en viss draghjälp i det att Corbyns politiska projekt från och med i lördags är, som den läsvärde Aditya Chakrabortty skriver, ett work-in-progress som söker allianser här, kompromisser där. Labour kan alltså lätt framstå, som de i viss mån redan gjort, som aningen kaotiska, luddiga och svårgripbara. Men, å tredje sidan, detta kan i och för sig också vara en förtjänst, som Simon Jenkins påpekar i fråga om Corbyns vacklande inför EU-frågan: det är väl snarast ganska klokt att vänta tills Cameron definierat vilket slags Europa det är vi ska säga ja eller nej till, menar han.





Illasittande kostymer = End of capitalism

Monday, September 14th, 2015

FrontBench

Att se dessa figurer på Labours front bench är helt enastående… Diane Abbott, för jösse namn, MP för Stoke Newington alldeles öster om Corbyns Islington North… Som jag hade ett gräl med en gång när hon skickade sin son till privatskola för att det inte fanns några kommunala skolor i närheten som dög, det var patetiskt… Antingen är det här en tragedi, eller en fars, eller en episk saga om det framtida mensjevikiska kungadömet Englandwales… Jag står handfallen, kritisk och optimistisk i en och samma jävla röra. Rapporteringen kommer att bli därefter.





Labour till vänster, del 5

Monday, September 14th, 2015

Corbyns utnämnande av gamle bundsförvanten John “Jag är ingen konsensuspolitiker” McDonnell till finansminister (Chancellor of the Exchequer) innebär faktiskt ett ljudligt Fuck you till alla de som rådde honom att gjuta olja på vågorna och utse, inte bara någon med trådar till centristfalangen inom Labour, utan en kvinna därtill, till exempel Angela Eagle. Ingen av de fem viktigaste posterna har gått till en kvinna, även om en knapp majoritet av hela skuggkabinettet är kvinnor.

Det råder också en del förvirring om EU-frågan. Nye skuggutrikes Hilary Benn (son till Tony) har sagt att det är “under alla omständigheter” utselutet att Labour ställer sig på nej-sidan, medan McDonnell säger att ett beslut får vänta tills David Cameron kommer med definitivt besked om vad han förhandlat fram med europeiska partners.

Intressant att läsa är också Roy Greenslade om vad som ser ut som Corbyns totala brist på mediestrategi, men som kanske egentligen är ett väldigt smart drag: att vara men inte synas, och noggrant planera sina få medieframträdanden för maximal effekt.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004