Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Labour till vänster, del 4

Categories: Brittiskt allmänt
Saturday, Sep 12, 2015

Corbyns femtionio procent av rösterna är mer än Blair fick i partiledarvalet 1994, om än under helt andra röstningsprocedurer. Han fick som väntat stort stöd bland “partisympatisörer”, som bara behövde betala £3 i medlemsavgift för att få en röst, en grupp som man befarade skulle inkludera ett sort antal mullvadar både från vänster och höger, men som verkar i det stora hela legitima röster. Det lite förvånande är att han fick ett relativt kraftigt stöd bland reguljära partimedlemmar, och lite mindre förvånande från fackföreningsfolk.

Framtiden får förstås utvisa en hel rad potentiella problem, såväl som icke-problem, med Corbyns ledarskap. Hur electable han kommer att bli i parlamentsvalet 2020 är det knappast någon mening med att spekulera om (även om många ändå gör det). Det är alltför många variabler med i spelet, inte minst (som jag nämnt förut) de konservativas fortsatta öden och äventyr i och med EU-omröstningen nästa år. Corbyns utrikes- och försvarspolitiska ställningstaganden kommer att bli oerhört viktiga: han har redan sagt nej till Syrien/ISIS-bombningar. Men sedan: EU? Nato? Ryssland? Trident?

Det är i alla fall ingen tvekan om att Corbyns framgång är av Syriza/Podemos-karaktär: ett djupt motstånd mot austerity-politiken, en vilja till en ny och ärligare slags politik (och politiker), inkluderat ett nytt sätt att tala om politik. Det är inte alls omöjligt att Corbyns målsättning kan bli verklighet: att skapa en massrörelse kring denna nya slags politik, och en gräsrotsmedverkan i formandet av politiken, inkluderat sociala media. På det här organisatoriska planet har han tur i att Tom Watson samtidigt blev vald till vice partiledare: en oerhört smart politisk operator, och dessutom förstås the scourge of Murdoch när det begav sig häromåret.

Intressanta tider, som sagt. Hur kommer Corbyn att agera gentemot det halvdussin Labour-MP:s som redan sagt nej till poster i skuggkabinettet, för att inte tala om alla medelklassröstare ute i landet som verkade ha gett upp hoppet om Labour? Hur många Ukip-röstare får han med sig (ett avsevärt antal, enligt en del mätningar) och hurdant blir Labours förhållande till SNP? Det här blir ett ämne att återkomma till.

11 Responses to “Labour till vänster, del 4”

  1. Spännande. Eftersom saker och ting väl knappast kan bli värre än de är finns väl i alla fall, inledningsvis, en förhoppning om att C:s val kan bli början till något nytt och bättre.

    Ur min synvinkel är frågan om hur han kommer att ställa sig till EU avgörande.

    Kommer att följa dina rapporter med starkt intresse.

  2. Corbyn har varit osedvanligt velig och oklar i fråga om EU-omröstningen hittills. Men hans händer är på sätt och vis bundna: ställer han sig på nej-sidan förlorar han Labourpartiet, så enkelt är det. Hans politik kommer, enligt min och många andras spådom, att bli “Ja till ett reformerat EU!”

  3. Jeremy Corbyn är MP för Islington North. På hans webbsida nämns hans valkrets 140 gånger, medan Israel nämns 149 gånger…

    http://www.grtzk.com/image/127176748971

  4. Cameron plockade just fram sitt “the end is nigh!” plakat:

    https://twitter.com/David_Cameron/status/642984909980725248

  5. Ja, och vilket cheap shot det var… “Arresteringar följer?” som nån twittrade till svar…

  6. Bästa repliken var kanske ändå: “R U OK, hun?” 😉

  7. Jag – som är svensk – tycker det kunde ha räckt om han sagt:
    Järnspikar. också!

    Allt annat är hysteri.

  8. Visst är det hysteri. Tories tänker nu gå på attack och “misskreditera” socialismen “en gång för alla” (de har haft 150 år på sig). Jag tror Corbyn kommer att överleva sina fiender. Problemet är hans vänner.

  9. Som Al Capone så riktigt uttryckte det. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

    Men jag hoppas på någon form av ödesmättat paradigmskifte, ungefär som att Marknadsgodis-Europa ska ta sig ur koltåldern, och inse att katedralerna är ett högre värde än börsnoteringarna. Aka symbolvärde för etik. Och den har ju Corbyn.

  10. Mest hysteriska idag torde väl för övrigt ha varit The Times, som beskrev Corbyns cykel som en “Chairman Mao-style bicycle”.

  11. Ja, och strax därefter får alla hysteriska utslag av att en ateistisk republikan inte sjunger “God Save the Queen” i St Paulskatedralen.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004