Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for October, 2015


Hilfe

Friday, October 30th, 2015

Det står helt stilla hos mig. Vad heter, och vem regisserade, en jätte-jätte-jätteberömd dokumentärfilm om Hitler på 70- eller 80-talet? Jag trodde det var Volker Schlöndorff, men verkar ha misstagit mig. Den startar bl.a. med en scen från början på ett Nürnbergmöte där Hitler långt om länge börjar tala, det är otäckt förtrollande.





Alma Etcetera

Wednesday, October 28th, 2015

I senaste LRB står en recension av en biografi över Alma Mahler (Werfel) (Gropius) (et al). Jag hade tidigare bara en vag föreställning om henne som en av de mest begåvade groupies som någonsin existerat, och dubbeltydigheten i det omdömet var avsiktlig. Men det är både värre och mer komplicerat än så, tydligen. Manipulativ och salongstyrannisk, rabiat och högljudd antisemit, egocentriker och alkoholist av heroiska mått (supandet var en arisk talang, enligt Alma, judar drack helt enkelt inte tillräckligt med Bénédictine)…

Å andra sidan var hon, enligt kunniga människor, en mer än begåvad musiker och kompositör. Den feministiska tolkningen av hennes beteende är att det var resultatet av framför allt Mahlers brutalt patriarkaliska åsidosättande av hennes talang (“Ska vi gifta oss så får du sluta komponera!” i princip). Jag kan med nöd och näppe gå med på den tolkningen, i alla fall i teorin, men om någon hade både tillfälle och resurser att komma förbi det patriarkaliska påbudet så var det väl just Alma Schindler. Hon kunde bett Mahler flyga och fara.

Till slut får man väl också beklaga – men också finna tröst i – att den annars helt felfrie Tom Lehrer inte hade rätt om det där med att “all modern women are jealous“. Då skulle vi varit illa ute.





Nya charkrisker?

Monday, October 26th, 2015

Jag stod mitt i falukorvsgrytan när nyheten kom att WHO omklassat chark (och nötkött) från klass 2A (“probably carcinogenic to humans”) till klass 1, där den tillsammans med alkohol, tobak, arsenik och asbest har uppvisat “tillräckligt med belägg för en kausal länk till magcancer”.

Trogna läsare vet att vi har varit här förut. Jag har då förhållt mig något skeptisk eftersom alla undersökningar jag hittade var epidemiologiska, dvs man hade inte funnit en kausal länk utan en korrelation mellan chark och cancer. Man hade alltså helt enkelt frågat magcancerpatienter om deras kostvanor och då funnit en förhållandevis hög förekomst av chark och nötkött.

Nu är jag inte klar över om “tillräckligt med belägg” innebär en allt större ackumulation av samma slags epidemiologiska resultat, eller om den genuint kausala länken har funnits existera. Men tills jag hört en sund kritik av WHO:s nya beslut så är det klart att man måste ta det på större allvar – allt medan man ska komma ihåg att det är rätt stora mängder chark och nötkött man måste äta för att substantiellt öka risken.

Jag måste också säga att min skepsis fortfarande finns kvar när man inom begreppet “chark” (processed meats, alltså) kan få med både vidriga snabbköps-hotdogs på burk och en soltorkad jamón ìberico. Det är någonting som inte stämmer med kategorierna här, syns det mig.

Likadant: eftersom vi ätit denna mat på mer eller mindre samma sätt i tusentals år varför är inte de historiska magcancersiffrorna avsevärt högre? Det är lite grand som med argumentet att marijuana är en gateway-drog: hade den varit det skulle antalet heroinister bland oss varit så överväldigande stort att samhällmaskineriet knappt skulle fungerat.

PS: Bra, om kort, analys här. Mer om vetenskapen här. Parmaskinkakonsortiet har sitt att säga.





Ord på en söndag

Sunday, October 25th, 2015

Detta visste inte jag förrän generande nyligen. Ordet proletariat betyder “de som producerar barn”. Proles är latin för “avkomma”, och betecknade då den lägsta klassen i Rom, vars enda samhällsroll var att producera sådana. Eller med andra ord: “Proletärer i alla länder, föröken eder!” (För övrigt besläktat med ord som proliferate)

Vad jag ännu inte känner till är etymologin bakom ett tidigare stadium i förökningsprocessen: att fria (till någon), en friare, etc. Vi har det väl från tyskan, som vanligt: der Freier, som i Brechts Mutter Beimlen (hat ein Holzbein) … “Wenn Mutter Beimlen auf den Strich geht / Und sie bringt ‘nen Freier nach Haus…”

Men har det verkligen något med “fri” att göra, som i pank-och-fågelfri…? Jag kan inte tänka mig hur. Nån som vet?





Demokratin satt ur spel? + + +

Friday, October 23rd, 2015

Oj… Detta är mäktigt… Portugal sätter demokratin på undantag, man vill inte “sända fel signaler till marknaden”… This story will run.

Portugisiska kommunistpartiets uttalande här.

En bra sammanfattning från novaramedia.com här.

Här skriver en portugisisk skribent att det knappast handlade, som en del påstått, om en “kupp”.





Mitten oktober

Monday, October 19th, 2015

Londonhimlen är ritad med en mjuk blyertspenna, säg 4B, och staden under den ser ut som ett fotopanorama i sepia. Vi börjar närma oss min favorittid på året, månadsskiftet oktober-november. Men det handlar om nostalgi mer än nåt annat. Sällan nuförtiden ser man ungar utanför t-banestationerna med sina penny-for-the-Guys. I Frukt & Grönt-affärerna ligger inte längre högar med sju-åtta olika äppelsorter. Det enda som brukar finnas kvar av årstiden är brännlukten av smällarna, och plastpåsar som dansar en vild fandango i blåsten. Jag har börjat gå på puben igen, efter många års frånvaro – gärna The Lord Clyde på Essex Road – så jag försöker faktiskt också fylla den tomma nostalgin med lite innehåll. Om nu “fylla” är ordet. Jag måste säga att mer och mer av tillvarons olika aspekter, av livets myllrande gobeläng, låter mer förklarliga på tyska. Es ergibt einen Sinn. Men det kanske bara är jag.





Fünf Fragen

Thursday, October 15th, 2015

Efter dagens tyskalektion kommer en liten frågetävling. Allt att förlora, inget att vinna.

(1) “Was sich überhaupt sagen lässt, lässt sich klar sagen, aber…” (Die Fortsetzung, bitte…?) 

(2) Mit wem spielt der Sensenmann Schach?… Und warum?

(3) Womit kann ich dich vergleichen? (nach Shakespeare)

(4) Worin besteht unsre Stärke (“beim Hunger und beim Essen/Vorwärts, nie vergessen”)?

(5) Worüber weint das Mädchen?





EU/UK: Martin Rowsons tolkning

Monday, October 12th, 2015

RowsonEU





EU/UK: in eller ut?

Sunday, October 11th, 2015

Sunday Telegraph rapporterar att David Cameron och hans regeringskolleger bestämt sig för fyra (icke förhandlingsbara?) krav för att stanna kvar i EU. Jag saxar direkt:

Forcing Brussels to make “an explicit statement” that Britain will be kept out of any move towards a European superstate. This will require an exemption for the UK from the EU’s founding principle of “ever closer union”.

An “explicit statement” that the euro is not the official currency of the EU, making clear that Europe is a “multi-currency” union. Ministers want this declaration in order to protect the status of the pound sterling as a legitimate currency that will always exist.

A new “red card” system to bring power back from Brussels to Britain. This would give groups of national parliaments the power to stop unwanted directives being handed down and to scrap existing EU laws.

A new structure for the EU itself. The block of 28 nations must be reorganised to prevent the nine countries that are not in the eurozone being dominated by the 19 member states that are, with particular protections for the City of London.

Jag tror det blir svårt att få igenom allihop utan allvarliga störningar, men kommentera gärna. Andrew Rawnsley i Observer idag är också läsvärd om referedumkampanjen, som i princip redan har börjat.





Post scriptum

Saturday, October 10th, 2015

Det finns definitivt ett starkt intresse, fortfarande, för Palmemordet. I alla fall om mina tre-fyrdubblade besökssiffror under veckan är något att gå efter. Men jag befarar att det gäller mest för oss civilister, för i svenska mainstreammedia råder uppenbart ett helt annat klimat. Jag hoppas innerligen att så inte blir fallet, men jag kan se hur Gunnar Walls nya bok eventuellt kommer att bemötas av ännu en utebliven debatt. Det säger i så fall en hel del om det offentliga Sverige, syns det mig.

Så här har det faktiskt hållt på sedan så långt tillbaka som början 1990-talet. Jag skrev för Moderna Tider under de åren och sa en gång till Göran Rosenberg att jag ville skriva en artikel om Palmemordet. -“Kan du ge namnet på mördaren så tar jag den gärna,” blev svaret. Jag blev lite ställd eftersom en av poängerna med min artikel (som till slut blev publicerad, måste jag också säga) var just denna obesvärade attityd hos riksmedia, detta radikala ointresse för den händelse som lär ha förändrat Sverige i grunden.

Bland annat hade min artikel att göra med den då nya nyheten att Hans Holmér möjligtvis inte befann sig i Sälen när mordet ägde rum, utan i Stockholm där skulle ha körts omkring av en en beryktad, alkholiserad polisman och sedan spenderat natten hos sin älskarinna i Solna. Uppgiften vilade på förhållandevis goda grunder, så man kunde ju tro att riksmedia i alla fall skulle nämnt saken. Ytterst få gjorde så, och efter min rundringning bland nyhetsredaktörer fick jag reda på att den huvudsakliga orsaken var att “TT inte gått ut med nåt”. Man hade inte fått nåt på faxen. Därför var det nog inte sant.

Om man vill se ett nyligt exempel på det här militanta ointresset för Palmemordet så finns på Gunnar W:s hemsida ett samtal han har i Aftonbladet TV med Oisín Cantwell (slå gärna upp substantivetet cant i ett engelskt lexikon, så får ni ett hum vad det handlar om). Cantwells bidrag till samtalet är rent chockerande i sin totala brist på grundläggande journalistisk nyfikenhet, på “näsa”, “öron” och “ryggrad”. Det här vad vi har att förvänta oss av Sveriges största dagstidning. Man tar sig för pannan.

Jag läste häromdagen någon imbecill kommentar på svenska Reddit om Gunnars bok, och det var dèja vu all over again. Felet med boken, menade vår anonyme vän, var bl.a. att den inte (ens!) gav namnet på mördaren. Man ville gärna be killen lugna ner sig. Vi kommer med största sannolikhet aldrig att få läsa en bok som ger namnet på mördaren.

Vad sakkunniga författare som Gunnar Wall, Lars Borgnäs och andra bidrar med är att så regelbundet som förlagen anser möjligt återge den fortgående berättelsen om Palmemordet. Att hålla oss andra uppdaterade med vad vi just nu vet och inte vet. Kort sagt, att göra det kakbakande arbete mainstreammedia sedan länge inte velat ta i, snarare än plocka ut de russin som de, utan tillstymmelse till sammanhang, publicerar då och då. Historien om Palmemordet är en historia om inte bara nederlag utan kapitulation.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004