Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Något om sjuttiotalet +

Categories: Uncategorized
Monday, Apr 11, 2016

Med de förbehåll jag nämnde i en kommentar – att jag var 19 när sjuttiotalet började, och att jag upplevde den svenska versionen bara ett par år och lite till alldeles i dess början – så är jag böjd att hålla med vad JCB säger i sin artikel, framför allt att svartmålningen av det inte duger och att det var ett otroligt kreativt årtionde, på så många områden.

Problemet är faktiskt ganska väl överensstämmande från ett brittiskt perspektiv. Det är ganska svårt att undvika se 1970-talet genom åttiotalets prisma, och det är svårt på två sätt. Dels att den thatcheristiska myten är så dominerande: landet höll på att gå åt helvete pga en kombination av Labours katastrofala ekonomiska politik och de fackförenings”baroner” som höll arbetsmarknaden i ett strypgrepp. Dels att just dessa myter gör att man tycker en hel massa måste ha varit väldigt bra med sjuttiotalet om Thatcher tyckte så illa om det…

Jag ser sjuttiotalet som ett så till den milda grad politiskt årtionde, på ett sätt som åttiotalet inte var med den neoliberala konsensus som trots allt rådde. Jag menar snarare “politiskt” i den meningen att stora motsättningar, samhällskrafter, drabbade samman på ett sätt vi antagligen inte kommer att se igen. För mig var “68” – med sina citationstecken och allt – bara det lite flamsiga (men skojiga) förspelet till vad som hände därefter.

Man ska t.ex. inte glömma att det här var industristrejkernas årtionde också, över hela världen, men framför allt och signifikativt nog i de västerländska välfärdssamhällena. LKAB-strejken var inget undantag utan regel. Det var också – och här är parallellerna med nutiden ännu klarare – en tid när polis- och underrättelseväsen skiftade fokus från kallakrigsscenariot till “den inre fienden”: fredsrörelser, visselblåsare, politiska rörelser, mot oliktänkande av alla de slag.

En arena där de här konflikterna utspelade sig särskilt tydligt var ju i punken. Jag ska inte bli för långrandig här (det är en del av boken jag håller på med) men det stod rätt länge och vägde åt vilket håll punken skulle ty sig politiskt, för på den tiden gällde ju faktiskt fortfarande de gamla väderstrecken vänster-höger. Det här var arga, unga vita män (och några kvinnor) som hade sina huvudsakliga bostäder, replokaler och pubscener i ett av National Front dominerat Hackney. Det var till slut inte Eric Claptons fyllesnack om blacks som radikaliserade punken, det var egentligen Thatcher.

Jag sätter lite abrupt stopp här och återkommer med mer vad det lider.

PS: Vad jag menade med det lite luddigt uttryckta “stora motsättningar, samhällskrafter, drabbade samman” är att vi såg, som sagt kanske för sista gången, en reell konflikt mellan kapital och arbete, i klassisk marxistisk anda. Regeringskriserna 1974-75 (“Who governs Britain?” som Heath undrade) var verkliga och speglade substantiella motsättningar i samhället. Här låg egentligen kärnan i segern Thatcher vann i slutet av decenniet: att ha tagit krutet ur den här samhällsdynamiken och framför allt (lite grovt uttryckt) att hon lyckades övertyga stora delar av den icke-industriella arbetarklassen att fastighetsägandet var den utopi de egentligen alltid strävat efter. Inte friheten, jämlikheten och broderskapet, utan amorteringen, kreditkortsskulderna och att pinka nedåt på de som inte hade råd med det. Kolgruvestrejken 1984-85 var den sista, avgörande bataljen i det kriget.

12 Responses to “Något om sjuttiotalet +”

  1. Bra där! Eller så kan man vända på det – som jag gjorde – och säga att det var 70-talets radikaler som skapade backlashen Thatcherism & Co. Och hur man vänder sig så är det fan också.

  2. Boken är redan mycket efterlängtad. Parallellerna mellan 70-tal och vår egen tid är måhända ännu tydligare ur ett brittiskt perspektiv. Jag var som sagt ung då 70-talet ringdes in, men jag minns att “London” framställdes som mycket farligt för hugade svenska turister: IRA kunde när som helst spränga en bomb, hette det. Vad gäller “den inre fienden” vill man också veta hur parentesen såg ut – den epok (90-talet?) då den tematiken tillfälligt tonades ned.

  3. Nu fick du mig att Googla efter Clapton’s “if you’re not a proper white Englishman like me, leave not only this room but also this country” utfall som jag helt förträngt (och han tydligen aldrig bett om ursäkt för), och jag kan bara notera att han lät precis som delar av Brexit-rörelsen låter idag…

  4. Och jag tänker heller inte be om ursäkt när jag påpekar att Claptons gitarrspel är ungefär lika intressant som hans politiska åsikter.

  5. Nu har även Göran Palm dött och alla känner sig tvungna att säga snälla saker om honom. Att erinra om att denne mediokre poet såg Kuba, Kambodja och Nordkorea (!) som förebilder framför “det indoktrinerade Sverige” vore väl ett faux pas utan like.. Men det var också en del av 70-talet. Och, som någon sade: Morire non basta.

  6. ‘Indoktrineringen i Sverige’ gjorde stort intryck på mig när den kom ut, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg varför.

  7. Tomas Tranströmer, som ju var gammal vän med Palm, nästan sedan före debuten, gjorde i ett brev till honom en initierad recension av En orättvis betraktelse (som väl nästan var det årets hetaste bok i Sverige?) med denna intressanta observation: “det finns ett återkommande drag av ursinnig lättnad över att Förenklingen är inom räckhåll, plötsligt okay, plötsligt tillåten”. Det var 1966, men känns närmast som en profetia om vissa sidor av det svenska 70-talet, den doktrinära populismen, extremismen och tesspikandet. Eller en slags tendens till bondfångeri i sådana här debatter som ofta går hem mycket mer i Sverige än i en del större länder.

    Det fanns förstås reella politiska konflikter i botten, men den testuggande överbyggnaden i media gick i Sverige ofta långt bortom det rimliga – och som man minns, in i vurmande för diverse diktaturer. “Vad kan vi lära oss av Kina eller DDR, vilkas /samtida/ konst vi sett prov på?” skrev DN-kritikern och professorn Torsten Bergmark i en alldeles rosenrasande märklig text om “Konstnären idag” i När Var Hur 1977. I Kina, där sysslar man inte med borgerligt själsliv, där är konstnären det arbetande folkets tjänare…Det vore lättare att förlåta sådant om det hade funnits tydliga motkrafter, om det hade varit mindre enkelriktat och fler spår i kulturlivet, men i stora delar av offentligheten då var det ju detta som gällde.

  8. “Borgerligt själsliv” – there’s a nice knock-down argument for you! Men skulle det bita på dagens ungdom? Jag är intresserad av allt som biter på dagens ungdom.

  9. “I Kina, där sysslar man inte med borgerligt själsliv, där är konstnären det arbetande folkets tjänare.” Jag tror inte att den hållningen någonsin samlar särskilt mycket damm. Utan i en framtid som förmodligen redan är här kommer den litterära debatten att handla om vems erfarenheter litteraturen ska tematisera – individens eller kollektivets. För dagens höger (som till stora delar utgörs av representanter för gårdagens vänster) är det senare alternativet det enda rimliga svaret. Att de därvidlag “lärt sig” allt av Kina eller DDR är liksom sekundärt, en slumpmässig överensstämmelse som ingenting betyder.

  10. Varför tappade så många klarsynta människor sin klarsynthet? Det handlade ju inte om saker som var kvantfysik utan om sådant som var tillgängligt för ett ganska grundläggande mänskligt omdöme.

    Här är Olof Lagercrantz (som jag ofta uppskattar att läsa) om Kina:

    ”Den avgörande skillnaden mellan Kina och vår värld är att människorna… betyder så ofantligt mycket mer än hos oss… I Kina kommer människorna först… Människorna är Kinas största tillgång och därför blir automatiskt en människas värde högt… I Kina är människans roll betydelsefullare än på andra håll, och medvetandet därom smittar av sig och livar miljoner i deras vardagliga gärning”

    – ur Lagercrantz reportageserie om Kina, publicerad i Dagens Nyheter 1970.

  11. Håkan, det var helt enkelt “the right historical conjuncture” som det brukade heta på marxistiska…

  12. F ö kan man just nu (och några månader framåt) återse den förbluffande, ofta ofrivilligt tragikomiska dokumentären om Rebellerna i Sverige (Stockholm/Uppsala 1968) på SVT Play. En av de mest extrema punkterna i det här vurmandet för totalitärt tänkande, men ingalunda den enda – förstås.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004