Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for October, 2016


Mobile living

Friday, October 28th, 2016

Jag var tvungen att uppdatera mobilkontrakten idag. Först ändra från business plan till vanlig consumer plan. Sedan hitta en billigare lösning. Mustafa och jag höll på i nära två timmar. Det är ju för fan som att köpa hus, fast sittande med fastighetsmäklaren, banken och advokaten i en och samma person… Fast det är ju också som att köpa hus! Man köper sin nya boning i Cybern, sin mobila lägenhet. Jag fick till slut ordnat två kontrakt med 4Gb data, obegränsade minuter och SMS på ettårskontrakt för £21 per mobil och månad. Det finns säkert billigare vägar att gå, men vi behöver i alla fall inte bråka med numren eller servicen, och det är hälften så billigt som förut. Gå aldrig på bluffen med business contracts…! Det är dagens råd.





Ingen dålig line-up, maj 1967, £1 inträde

Tuesday, October 25th, 2016

spaldinggig





Turistblogg

Saturday, October 22nd, 2016

Jag byter inriktning tillfälligt och blir turistblogg. Ett nytt initiativ från British Film Institute är Britain on Film, en fascinerande samling filmer från runt om i landet de senaste 120 åren. Här kan man spendera timmar, produktivt. Jag hittade den (via Twitter) genom Londonist, en ganska bra webbtidning, särskilt om man är på tillfälligt besök. Till sist, mina tre favoritplatser i stan (just nu): (1) Bunhill Fields har jag i och för sig skrivit om förut; (2) Gallo Nero, en italiensk delikatessen runt hörnet, för ‘nduja, bröd, vin; (3) området mellan Commercial Road och Themsen, i princip – Shadwell, Limehouse, East India Docks, osv – utmärkt promenadställe, “salig blandning” är ord som dyker upp, inte alltför gentrifierat ännu, liksom London som det ska vara…





HyperNormalisation + Minirecension + Taster

Tuesday, October 18th, 2016

Tänkte titta på Adam Curtis nya dokumentär ‘HyperNormalisation’ i kväll. Den är exklusiv på BBC iPlayer fr.o.m. i söndags. Tre timmar lång. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar. Han har blivit så… spretig i de senaste filmerna. Det här verkar vara en trailer för den på YouTube:

Filmen är gloriöst löjlig, som vanligt. Ett av kännetecknen är ju att Adam Curtis inte inser att hans tolkning av världen är lika koko-banana megalomaniac som de “krafter” han beskriver. Hela hans projekt handlar om alterntiva verkligheter, och det gör han väldigt bra, faktiskt, men hans slutsatser är ju så left-field de kan bli. Den kommer säkert på YouTube nån gång. Tre timmars bra underhållning. Men inget man ska tro på.

 





His Bobness The Laureate

Thursday, October 13th, 2016

(Jag nöjer mig med att re-reproducera en post från 24 maj 2011 med anledning av hans 70-årsdag. Nej, förresten, en kommentar bara: han spelar i Las Vegas i kväll. Vilka andra nobelpristagare kan man säga det om…?)

—————

“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen

Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.

Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.

Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.

Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.

Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.





Reklaminslag

Wednesday, October 12th, 2016

intime

Min gamle vän “Skånska Lasse” Johansson debuterar med sin dokumentärfilm “In Time: An Archive Life” på Whitechapel Gallery den 27 oktober kl 19. Den som är i faggorna då bör köpa biljett och ta sig dit, för det kommer att bli enastående.





Hasse Ekman

Sunday, October 9th, 2016

gustafssonman

 

Kan det här vara något? Tror man får ta sig en titt när den kommit ut. ‘The Man from the Third Row: Hasse Ekman, Swedish Cinema and the Long Shadow of Ingmar Bergman’ av Fredrik Gustafsson (Berghahn).

Gustafsson är bibliotekarie på Filminstitutet och undervisar i film på Örebro universitet, och skriver dessutom om ämnet på sin blogg.

Filmhistoria rent allmänt syns mig som ett spännande ämne, men särskilt just Hasse Ekman, om vilken jag faktiskt inte vet särskilt mycket.





Post-Brexit

Thursday, October 6th, 2016

“Post-Brexit” beskriver en mängd olika företeelser och verkligheter. Den allt öppnare – verbala och fysiska – främlingsfientligheten, särskilt mot östeuropéer. Förvirringen, om inte kaoset, i regeringskretsen om vad förhandlingarna ens ska handla om: att May i en TV-intervju satte triggandet av Artikel 50 till “slutet av mars” ses av många som ett förhandlingstaktiskt misstag, hon visade korten alldeles för fort. “Post-Brexit” betyder också en allt intressantare, och länge fördröjd, diskussion om engelsk nationalism.

Men det kanske mest omvälvande i begreppet är hur det markerar hur de två stora partierna har så grundligen förändrats sedan 24 juni. Labour har blivit en politisk “rörelse” snarare än ett parlamentariskt parti, med alla de för- och nackdelar det innebär både taktiskt och strategiskt. Deras dilemma är ett mikrokosmos av socialdemokratins dilemma över hela Europa: nyliberalismen är överspelad, vad gör vi nu? Blairiterna har inget att komma med intellektuellt, politiskt eller strategiskt, och Corbyniterna har hittills inget att komma med annat än att falla tillbaka på efterkrigsvänsterns default state: positionering.

De konservativa la korten på bordet under den nu avslutade kongressen i Birmingham. Tories har tagit över Ukip:s roll som det politiska uttrycket för klassbaserat ressentiment och upplevt offerskap med populistisk aggression mot Den Andra i andra ändan av det rasslande kopplet. Men – och det är faktiskt väldigt smart av dem – Theresa May är särskilt mån att klistra på klassiskt socialdemokratiska idéer om att skattebördan också ska falla på de rika, att “arbetarklassen” (omnämnd sju gånger under hennes tal) är de som förtjänar torypartiets varmaste omtankar, att “alla ska med” särskilt vad gäller skolan (genom att segregera barn som korkade eller lyckade vid 11 års ålder). Det är alltså catnip för Ukipröstare.

Den lite slarviga och amatörmässiga, vagt ointresserade och sällskapliga Eton/Oxbridgeutbildade rikebarnsmaffian har försvunnit och ersatts av the vicar’s daughter May och hennes meritokratiska kompisar. Som någon sa, det här handlar om Thames Valley low ground snarare än Chipping Norton high ground. Prästgården i stället för godset, medelklass snarare än övre medelklass. Det kan påminna om Thatcher ur vissa synvinklar, men det kan vara missvisande. Förutsättningarna är helt annorlunda, inte minst i ekonomin, i Europa, och i England.





80 år sedan idag…

Tuesday, October 4th, 2016





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004