Två nyheter idag fick mig att haja till, och börja minnas sjuttiotalet (igen). Skådespelaren Robert Hardy har dött, 91 år gammal. Jag var på vippen att få igång en TV-produktion av Strindbergs ‘Paria’ där Hardy skulle spela både X och Y, en idé som jag fortfarande tycker är ganska OK. Jag skrev om detta för lite drygt tre år sedan, i en post kallad ‘Marowitz in memoriam‘.

Den andra nyheten är att Brian Eno ger ut någon slags samlingsskiva med sin musik. En dag, det måste ha varit 1975-76, skrev jag ett brev till honom och föreslog att han borde börja titta på, och experimentera med, spoken word, ett ämne som engagerade mig mycket på den tiden, bl.a. de där socialistiska talkörerna som uppträdde under arbetarrörelsens barndom.

Jag fick ett mycket vänligt och intressant brev från honom, som jag just hittade i arkivet (vet inte om det går att läsa ens…)