Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Jag också

Categories: Uncategorized
Monday, Oct 23, 2017

Det går naturligtvis inte att se #metoo som annat än i allra högsta grad välkommet och på-tiden, förhoppningsvis också som en kulturell vattendelare, även om det finns skäl att vara pessimistisk om det. Det syns mig att ansvaret för att det sett ut som det gjort i alla år måste i första hand vila på individuella män, men som hack-i-hälarna tvåa måste också arbetsgivarna, på en management level, ta mycket av ansvaret för att inte ha bokstaverat och följt upp icke-toleransen mot sexuellt ofredande (och värre) som benhård princip på arbetsplatserna.

Som, antar jag, de flesta män har jag rannsakat mitt eget beteende i ljuset av vad som kommit fram. Och gudarna ska veta att jag minns en del pinsamma ögonblick från tidiga tonåren, där jag nog framstod som mer löjlig än något annat. Men sen hör det också till saken – och det är inte första gången jag reflekterat över detta – att jag aldrig någonsin arbetat på kontor, faktiskt sällan eller aldrig arbetat tillsammans med andra överhuvudtaget, i grupp alltså. Hade jag bott i Sverige skulle jag säkert haft några vikariat bakom mig som redigerare på någon kulturredaktion eller så. Men inte ens det.

Senaste gången jag arbetade ihop med andra människor var slutet av 1970-talet när jag på helgerna var transferguide för Plusresor (som jag inte tror finns längre), dvs man hämtade trettiotvå lagom packade norrmän på Heathrow och bussade in dem till sina hotell, medan man försökte sälja dem guidade turer som man fick kommission på. Åren på marknaderna räknas liksom inte heller, för man var så fullt upptagen med den egna ruljansen att det inte fanns mycket tid åt annat. Jo, jag jobbade ju som copywriter år Paul Cocksedge i sex-sju år, men jag spenderade sannerligen inte mycket tid i studion med de andra utan satt mest hemma för mig själv och skrev, och gick igenom omarbetningarna per telefon.

Detta ger mig naturligtvis inte någon frisedel vad gäller sexistiskt beteende. Mitt arbetsliv har bara varit lite solitärt, när jag tänker på det, för att ge särskilt mycket tillfälle åt sådant. Jag åt lunch med min agent Simone idag och när jag berättade detta sa hon bara, “That’s weird…!” Och det är det kanske.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004