Flygplan och vårt behov av tröst
Categories: Språk, Svenskt allmäntTuesday, Feb 20, 2018
Jag har upptäckt en svensk kulturdebatt om det (o)etiska i att flyga med flygplan, till skillnad från att flyga med vingar gjorda av vax. Den tycks mig som vanligt handla om vårt behov av tröst, i den meningen att en personlig bojkott av flygresor inte har någon som helst effekt på verkliga förhållanden – mängden flygtrafik, mängden utsläpp – men den får oss att känna oss bättre om oss själva, lättar på våra samveten. Och absolut inget fel i det, för det ger en en personligt-etisk grund att stå på när man kritiserar andra. Helt OK.
Men det kommer inte att ha någon som helst effekt på verkliga förhållanden därför att flygen flyger ändå, beroende på att den överväldigande majoriteten flygresenärer är “affärsmän” – i verkligheten, som vi vet, middle management riff-raff med illasittande kostymer och billigt rakvatten – vars hela tillvaro i en global kapitalistisk värld vilar på, bland mycket annat, flygresor. Inte ens långsiktigt kommer den verkligheten att förändras genom individuella bojkotter, därför att den verkligehten är systemisk. “Systemisk” alltså – the clue is in the word.
Det här låter för mig lite grand som “hen”, alltså än en gång en svensk åtgärd som inte har någon som helst effekt på verkligheten, om det så gäller könsutjämning eller andra relaterade (och viktiga) områden, utan är till för att vi ska kunna göra en personlig markering, inget mer. Det är ett rockmärke, inte ett genuint försök till reell förändring. Jag citerar än en gång W E B Du Bois: “It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!”
February 22nd, 2018 at 1:41 pm
Det är till och med bättre än så: enligt Bengt Ohlsson undrar vissa förläggare om de ska stryka flygresor i den skönlitteratur de ger ut. Vi bör alltså inte ens flyga i fantasin. Däremot är det väl fortfarande okej att döda folk i böcker, annars får ju den nationella deckarindustrin problem.
Benke:
“En dag käkar jag lunch med en kompis som jobbar på ett stort bokförlag, och när jag för rädslan på tal säger hon att den präglar en stor del av hennes arbetsdagar. Hon berättar att hon just kommer från ett möte på förlaget där de diskuterat huruvida det är moraliskt försvarbart att ha med långflygningar i böckerna de ger ut, eller om man ska sträva efter att ta bort dem.”
Vi hade behövt Du Bois i Sverige idag. ‘
February 22nd, 2018 at 1:59 pm
Det kan väl bara inte vara sant…?! Har han hittat på det?
February 23rd, 2018 at 1:44 pm
Förmodar att han har skarvat, krönikor av den typen (i svensk press) brukar ofta innehålla en del hittepå eller retoriska överdrifter.
February 23rd, 2018 at 8:07 pm
“Det kan väl bara inte vara sant…?! Har han hittat på det?”
Vi får väl hoppas det! Men märkligare saker händer i Sverige, där moralism mot flygresor (om vi slutar flyga till Thailand har vi räddat världen) just nu är det som gäller.
February 23rd, 2018 at 9:07 pm
Instämmer helt i det systemiska i flygandet. Men hen är något annat, t ex mycket användbart på ställen där man (sic! ha ha) annars skulle skriva “han” (med förlegad allmän syftning), “han eller hon” eller “vederbörande”.
February 23rd, 2018 at 9:22 pm
Här blir det tyvärr, Olov, grön-svart mot gul-svart. Håller inte med. Att uppfinna en så pass ful ordbildning, som dessutom saknar genitiv- och objektsformer, bara för att slippa skriva “han eller hon” duger inte ens på det mest praktiskt-krassa planet. It’s just lazy. Varför inte ta sig tid? Eller varför inte göra som engelsmännen, som haft ett genusneutralt pronomen i singularis sedan Chaucer: “they”. Dom. Rockmärke, inte förändring.