Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Desertörer och annat folk

Monday, Mar 19, 2018

Nu har jag läst Matthew Sweets ‘Operation Chaos: The Vietnam Deserters Who Fought The CIA, The Brainwashers, and Each Other” (Picador 2018). För en regelrätt recension läs gärna Andrew Browns i The G, för det här blir bara några allmänna reflektioner. Det är alltså historien om, främst, en av de första grupperna desertörer som landade och bosatte sig i Stockholm 1968, som politiserades kring den något mystiske Michael Vale – tänk er Svengali och Åsa-Nisse i en – och som med 70-talet kom att segla in i det alternativa universum som var och är LaRoucherörelsen och EAP.

Visst är de fascinerande öden, individuellt och kollektivt, men man kommer inte undan tanken att Sweet byggt sin iofs mycket läsbara framställning på människor och politiska grupperingar som alltid varit och kommer att förbli ytterst marginella. Man kan exemplifiera det med deras ständiga konflikter med Bertil Svanström och Svenska Vietnamkommittén, som i sin tur var ganska irrelevant i jämförelse med FNL-grupperna. Det var de senare som hade skin in the game, som räknades på den tiden.

Det är alltså i mycket en Stockholmshistoria. Jag kände ett flertal desertörer och draft dodgers i Göteborg när det begav sig, så jag känner följaktligen inte igen ett enda namn i boken. I Göteborg fanns inget ADC, American Deserters Committee, som tog hand om nykomlingar, ordnade bostad och så vidare, utan det sköttes mest av en iofs lika dunkel organisation kallad SCAN-SNCC, alltså det skandinaviska kapitlet av Students Non-Violent Coordinating Committee som sedan splittrades i tusen bitar och bl.a. blev The Weathermen.

Göteborgsamerikanerna – och stockholmarna verkar i det stora hela varit samma – var generellt inte särskilt politiskt engagerade. Antingen ägnade de sig åt militant alienation – gnälla på trista Sverige (utom brudarna) och langa tjack till varandra – eller assimilation: de lärde sig svenska snabbt, fick (ofta akademiska) jobb, bor i många fall fortfarande kvar i Sverige. Men de flesta stack hem igen när Carter kungjorde amnestin 1975. En av de jag inte vet vad som hände med var Steve. Man kan läsa om honom i mina förfelade memoarer (pdf):

Ibland var det tveksamt om jag överhuvudtaget skulle komma till jobbet [på Volvo Torslandaverken 1974] med livet i behåll. Jag brukade nämligen hämtas av en arbetskamrat, en trekvartsgalen Vietnamdesertör som hade en babyblå Volkswagen. När man öppnade bildörren vältrade det alltid ut ett så gigantiskt haschmoln att alla som befann sig inom en tjugofem meters radie plötsligt sprang och köpte två Schweizernougat och en kokosboll, fnissande hysteriskt. När man väl letat sig in i bilen och känt sig fram till en sittplats knockades man medvetslös av Credence Clearwater Revival på maxnivå ur fyra högtalare, två fram och två bak. Denne min gode vän och chaufför ska förbli namnlös för det finns en minimal chans att han fortfarande lever. Han kom från någon patriotisk skithåla i sydstaterna, men kunde aldrig åka tillbaka dit för de hade satt ett pris på hans huvud. Vad han hade att berätta om sina upplevelser i Vietnam går inte att återge i en så pass familjeorienterad bok som den här. En sak är i alla fall klar: ett bra sätt att komma till rätta med narkotikaproblemet är att i så stor utsträckning som möjligt undvika imperialistiska krig.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004