Mannen Som Alltid Pratar Så Förbannat Högt I Mobilen. Så högt att jag faktiskt hör vad han säger här inifrån lägenheten, fast det är inte engelska han pratar, möjligen turkiska. Han är rätt kort och satt, och har utan undantag en blekgul nylonskjorta på sig, rätt dåligt nerstoppad i byxorna. Antingen har han massor av blekgula nylonskjortor eller också tvättar han den aldrig. Jag förstår inte varför en del, särskilt män, pratar så förbannat högt i sina mobiler. Det är väl bara att dra upp volymen om man inte hörs? Eller är det något slags maktspel gentemot den man samtalar med (eller samtalar mot, snarare)?

Killen Som Har På Sig De Mest Färgglada Kläder Han Kan Hitta. Han har långt hår, är väl 20-25, rätt lång och smal. Knallgula snickarbyxor. Tröjor och skjortor som liksom är bortom Hawaii. På huvudet någon slags röd eller rosa scarf. Alltid olika strumpor på var fot, alltid våldsamt mönstrade, och så svartvita flip-flops. Han är helt enkelt inkarnationen av The Fashion Student from Hell, och det oavsett vad han egentligen sysslar med, för det vet jag inte. Men jag undrar om han tänkt över själva effekten, dvs att extremt färgglada människor alltid tycks bära inom sig något väldigt, väldigt grått.

Mannen Som Borde Vara Mafioso. Men det är han nog inte. Kortväxt, kring 60, smärt, ser vältränad ut. Och ständigt ursnygga kostymer, ofta blanka; skjortor antingen vita eller diskret färgade, alltid stram slips; blankpolerade skor. Hans uppsyn är bister, för att inte säga aggressiv. Hans blick irrar hit och dit, som om han söker eller är på vakt mot något. Eller någon. Han går snabbt och målmedvetet. En gång satt han framför mig på 38:ans buss och gick av vid Islington Green och direkt in på Tesco – för att köpa mat? Lottokupong? Manövern sa mig ingenting om honom. Och det kanske var meningen.