Det fanns många skäl att, som jag, inte ha gått på demonstrationen i lördags om en ny folkomröstning. Skribenten Richard Seymour ger uttryck för en del av dem här. FT:s David Allen Green erbjuder en inte fullt så polemisk version i en bloggpost om fem argument mot en ny omröstning.

Brexit kommer helt enkelt att ske. Trots Leave-sidans olagligheter under kampanjen går omröstningen i juni 2016 inte att ogiltigförklara, som Green gör klart. Det är för sent, eftersom resultatet godkänts av både högsta domstolen och parlamentet. Artikel 50 är som ett rullband och vi vet fortfarande inte vad vi kommer att ramla ner i när det tar slut om några månader, i en dynghög eller en halvbekväm fåtölj.

Det finns mycket att säga om Brexit – både själva beslutet och processen så här långt – och en del har jag bidragit med här redan. Men jag har faktiskt också börjat drabbas av växande farhågor om det här landets – och i förlängningen min – framtid.

Det har inte så mycket att göra med tomma hyllor i mataffärerna, eller brist på mediciner, eller ruttnande jordgubbar ute på åkrarna, eller akuta lärar- och sjuksköterskebrister. Inte heller handlar det om min egen status (såsom innehavare av permanent uppehållstillstånd) för den verkar – hittills – rätt så spikad.

Inte heller om London i sig, utan om England i stort – för Brexit är ju som ofta sagts en engelsk fråga snarare än en brittisk. England kommer utan tvekan att krympa, att förminskas allt eftersom post-Brexit-eran tar vid. Det kommer att vända sig inåt och därmed visa yttervärlden ryggen. Med räddhågsenhet och isolering följer en främlingsfientlighet och rasism som kommer att än mer normaliseras och växa i omfång (vilket med ett splittrat/lamslaget konservativt parti kan få allvarliga politiska konsekvenser).

Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies talade om distinktionen Gesellschaft / Gemeinschaft som går, i alla fall så här skissartat, att tillämpa på situationen. Det “samhälleliga” England: huvudsakligen urbant; upplysnings- och framstegsvänligt; empiri och vetenskap; öppet för idéer utifrån; politiskt tolerant och liberalt. Typ: Charles Darwin, George Orwell.

“Gemenskapens” England (ofta kallat yeoman England): huvudsakligen landsbygd; tillbakablickande; antiintellektualism; de djupa fårornas traditionalism; instinkt och lojalitet och stupiditet premierade; nedärvd skräck för det främmande och nya; politiskt intolerant och konservativt. Typ: John Bull, Winston Churchill.

Vad gäller Brexit är alltså detta inte alls en förklaringsmodell, om något bara en tankemodell för ett mönster jag tror kommer att mer och mer avspegla sig efter utträdet. När man läser om de nära nog dagliga främlingsfientliga utbrotten numera så slås man av hur just “tillhörigheten” kommer till bokstavligt tals – “You don’t belong here!” – och “tillhörighet” är ju praktiskt taget en synonym för “gemenskap”.

Spänningen mellan samhällets och gemenskapens England har länge haft politiska, sociala och kulturella konsekvenser. Inte minst som en oupplöslig knut i centrum av frågan om landets egentliga identitet, och därför dess ofta debatterade, högst reella identitetslöshet. I alla fall i jämförelse med hur den keltiska periferin kunnat definiera sig både inom och gentemot Storbritannien och världen där utanför de senaste decennierna. Och en upplevd identitetslöshet är en potentiellt farlig spelare, på ytterkanten.

Tro heller inte att London är för isolerat i sitt “samhälleliga” majestät för att undvika dras med i vad jag ofta tänker på som ett fyllelallande in på en avtagsväg mot reaktion och isolering post-Brexit. Odalbonden finns även i urbaniserad skepnad, ska gudarna veta. Men ändå. Är det detta som håller på att hända det engelska samhället i stort? Att sjuttonhundratalet förlorat mot femtonhundratalet?

Jag håller alltså inte på att packa resväskorna, långt därifrån. Men jag tittar ut genom fönstret på Henshall Street med en mer bekymrad blick, och med faror i hågen, från och med den här hösten.