Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

SD som antinationalister?

Categories: Svenskt allmänt
Sunday, Oct 7, 2018

Under valrörelsen nyligen fick jag se en bild på en SD-manifestation någonstans i Skåne där en kvinna höll upp ett plakat med vad jag tror är ett Jimmie Åkesson-citat (ej ordagrant): “Ska man bo i Sverige så ska man banne mig tala svenska”. Vilket jag i och för sig tycker är en paroll man i stället borde rikta mot den tilltagande angliseringen av svenskan, men det kan vi kanske lämna därhän. Fast jag tycker också plakatet är ett utmärkt exempel på en gammal klassisk men fortfarande högst giltig trop: den främlingsfientliga populisthögerns självupplevda sårbarhet.

Det har att göra med ett slags nationens patologi. Från nazistisk ideologi på 1920-talet fram till våra egna dagars konspirationsteorier om ‘The Great Replacement‘ så betraktar den främlingsfientliga högern den egna nationen – i form av både Gemeinschaft och Gesellschaft, det egna samhället och gemenskapen, den egna “rasen”/etniciteten, den egna kulturen och det egna språket – som en unikt bräcklig konstruktion. Den är något som står inför en akut och påtaglig risk att störta samman och utplånas med varenda nyanländ asylsökande, med varenda moské som byggs ner för gatan, med vartenda konstiga språk man hör på spårvagnen.

Det är ju här det där med “segra eller dö” hör hemma. Alla dessa mer eller mindre öppna referenser till “styrka”, “manlighet”, “stolthet”, “nationen”, “Karl XII” och den slutgiltiga “segern” måste i den främlingsfientliga högerideologin alltid beledsagas av tanken att den nationella “döden” samtidigt är en alldeles överhängande fara. De betraktar å ena sidan Sverige som ett starkt, stolt och uråldrigt land, med eviga värden och unik kultur. Men, vänta nu, Sverige är inte starkare och stoltare och evigare än att de samtidigt betraktar nationskroppen som så besmittad, svag och dödsrosslande att det nu krävs blodig politisk kirurgi i stället för en massa snöflingeliberala terapisamtal.

Det paradoxala med den inställningen är ju inte bara att den är så skriande kontrafaktisk och att Sverige, på gott och ont, är och förblir ett av de mest homogena samhällen och kulturer som någonsin existerat, utan att den här lögnaktiga patologiseringen av nationen är något av det mest antinationalistiska man kan tänka sig. De dissar Sverige, de pratar ner sitt fosterland! Om jag inte visste bättre skulle jag, som svensk, känna mig kränkt. Och, för övrigt, det emblematiska ögonblicket för den här antinationalistiska reflexen är ju Hitler, när han i sitt testamente från bunkern säger att tyskarna nu “förtjänar sin undergång”. Nationen dög till slut inte till. Operationen lyckades men patienten dog.

Det är mest på behörigt avstånd jag följer debatten om huruvida SD:s framgångar ska tolkas som baserade i klass eller något annat. Jag tror i och för sig att klassargumentet har sina svagheter, men så är de olika högerpopulismerna ett så sammansatt fenomen i sina olika länder att jag fortsätter hålla ögon och öron öppna, i alla fall vad gäller Sverige. Men de har förstås också många gemensamma drag, både historiskt och över gränserna, och jag tror detta är ett av dem.

2 Responses to “SD som antinationalister?”

  1. Bravo, Gunnar. Spot on! Skriv en artikel till AB. Du har den ju redan.

  2. Tack, Gabrielle, uppskattar det!

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004