Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

“Joyous comparison”

Categories: Kulturellt
Saturday, Dec 29, 2018

En liten nyårsenkät, om ni inte har något annat för er. Detta från vännen Frank, som nyligen mailade mig dessa två versioner musik under ovanstående rubrik. Det handlar om ‘Bach’s Harpsichord Concerto no. 1 in D-Minor BWV 1052’, den ena spelad på piano av Helene Grimaud, den andra på cembalo av Jean Rondeau.

Många intressanta frågor kommer med i spelet här. Det viktiga är att man lyssnar igenom båda till slutet, för det är så mycket som händer ju längre in man kommer. Frågan är alltså: vilken version föredrar ni?

Obs: Ljudkvaliteten hos Grimaud är inte lika bra som hos Rondeau.

13 Responses to ““Joyous comparison””

  1. För bättre ljud, här Grimaud på DGG: https://youtu.be/oZT1MQUHRB4 (med alla tre satserna).

    (Den videon använder en mer neutral titel, kanske behövligt för att slippa alla “hrmph, varför spelar människan ett cembalo-stycke på piano” och “Bach hatade pianon”-tomtar i kommentarerna :D)

    (På det temat upplyser mig wikipedia om att expertisen är osäker på om 1052 ursprungligen skrevs för violin eller orgel. Du hittar varianter av båda på YouTube, liksom förstås Glenn Goulds version.)

  2. Tack för det, Fredrik, bra att veta!

    Murray Perahias version är inte så pjåkig den heller, som jämförelse: https://www.youtube.com/watch?v=oUrZhqwuh2g

    “Bach hatade pianon”? Jag trodde inte pianon fanns på Bachs tid, i alla fall inte de nya pianoforte Beethoven blev så förtjust i, särskilt de engelskbyggda. Men jag kanske fattat fel.

  3. Enligt lite mer wikipedia-klickande ska Bach tydligen gjort reklam för tysktillverkade pianon på gamla dar, efter att ha sågat den första generationen (vilken var byggd av folk som bara läst om de italienska förlagorna). Har en känsla av att han var en smula mer pragmatisk än sentida YouTube-kommentatorer 😀 (hade han levt idag hade han nog pysslat med avant-garde metal eller frijazz eller nåt).

    PS. Också via wikipedia, ett charmigt porträtt av Grimaud i New Yorker:

    https://www.newyorker.com/magazine/2011/11/07/her-way-d-t-max

    (Gillade speciellt biten där hon som nybliven tonåring på konservatoriet i Paris tröttnade på etyderna, och istället åkte hem till Aix-en-Provence och spelade Chopins pianokonsert med sina gamla vapendragare, vilket slutade med ett skivkontrakt. Det och alla vargar, förstås.)

  4. Jag såg det där om vargarna… I think I’m in love.

  5. Den där gamla liknelsen med skelett som kopulerar på ett korrugerat plåttak (Sir Thomas Beecham) kanske inte riktigt gäller för moderna historiska cembalos men nog blir det jävligt brötigt så fort det är många stämmor på gång samtidigt. Pianot vinner en överlägsen seger trots ljudkvalité. Och Murray Perahia vinner varje match mot Grimaud.

  6. Intressant, Niklas, tack! Jag ska avslöja mina egna preferenser under morgondagen, tror jag…

  7. (själv vägrar jag ranka, dom gör olika saker ju :D)

  8. Bortsett då från… själva noterna? 😉

    “I’m playing all the right notes, but not necessarily in the right order” – Eric Morecambe

  9. Jo, nej, alltså… Nu fick vi ju oss inte alla tre satserna till livs i de här klippen, även om Grimaud bjöd på det enormt vackra adagiot. Men det spelar kanske mindre roll. Det där med att ”föredra” den ena eller den andra versionen må vara lite meningslöst, som Fredrik säger, men vad jag var ute efter är något som vännen Frank och jag diskuterar allt som oftast, särskilt när det gäller Bach: grovt uttryckt, motsättningen mellan ”modernt” (här pianot) och ”autentiskt” (cembalon), en debatt som ju hållit på i många år nu, i dess olika aspekter: autentiska/moderna instrument, temposkiftningar, storleken på orkesterbesättningen, osv.

    Det här var för mig ett särskilt intressant exempel, för det bjöd på en slags ”resa” under lyssnandet. Jag står i regel och i princip på den ”moderna” sidan av debatten, så innan jag ens börjat lyssna tänkte jag att pianot kommer att vinna. Mycket nöjd med vad jag hört gick jag därför från Grimaud vidare till Rondeau och tyckte till en början mina förutfattade meningar bekräftats. Men ju längre in i stycket jag kom desto mer blev jag förundrad, överraskad och imponerad, särskilt efter ytterligare två-tre genomlyssningar, så till den milda grad att jag började tänka att cembalon… kanske vinner här! (Frank hade f.ö. kommit till samma slutsats)

    Men jag nådde aldrig ända fram. Pianot vann till slut ändå. Jag vet egentligen inte hur det kommit sig att jag ställt mig på den ”moderna” sidan, även om min inställning vacklar till ibland. Kan det (i det här fallet) vara något så krasst som att musiken talar till mig på ett mer omedelbart vis om instrumentet hamrar på strängarna, snarare än plockar/knäpper dem? Visst är skillnaderna i nyansering, timbre, ljust/mörkt mellan de två teknikerna rätt så avsevärda, så det är kanske där det ligger. Eller är man kulturellt betingad (hur vagt det uttrycket än är) att ha lättare att acceptera det förment moderna framför det lika förment autentiska, helt enkelt därför att man (i alla fall jag) är så ”rotad” i moderniteten?

    Eller var det faktiskt vargarna som vann till slut?

  10. Att jag föredrar pianot som soloinstrument beror på att pianot har så oerhört mycket större tonpalett. På cembalon är det så mycket mer begränsat. ett plonk eller ett PLONK liksom. Både i konserterna och i solostyckena är det pianot jag vill höra.

    Däremot föredrar jag cembalo i mer continuoartade stämmor där den ligger som generalbas i en barockorkester. Där blir pianot och även hammarklaveret helt fel klangmässigt.

  11. Niklas, det där låter mycket klokt sagt (“tonpalett” är bra!) om än bortom min expertis såsom icke-utövande musiker (bortsett från lite household guitar när jag får tag i en…)

    Hur rankar du Grimaud som pianist, för övrigt? Har nu läst en del positivt om hennes Glenn Gould-liknande attack och annat…

  12. (gillar etiketterna “autentiskt” för folk som spelar efter noter nedskrivna av någon annan 20 år efter stycket ursprungligen framfördes, och då antagligen med helt annan instrumentering (och tydligen vet man inte ens vem som hittade på cembalo-stämman, den las till senare) och “modernt” för folk som använder en 200-250 år gammal instrumentering :D)

    (Som jämförelse, här lite barockmusik från framtiden: https://youtu.be/rEuMAqfuCrI (låt dig inte skrämmas av breakcore-partiet i början, verket hinner byta stil flera gånger på 6 minuter.))

  13. Seriously weird stuff…

    Det är förresten helt rätt att “modern/autentisk” är en konstruktion som inte tål särskilt mycket granskning, vare sig historisk eller ej. Undrar rentav om det inte är ett utpräglat brittisk fenomen, dessutom, och som sådant kopplat till den allmänna autenticitetssträvan jag skriver om i Londonboken, vad gäller allt från språk och mat till fotboll och politik.

    (På tal om vilket: upptäckte just idag att boken ligger etta på Bokus topplista kategori Resor! Och nr 15 på kategori Samhälle & politik! Jag har blivit julklapp…)

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004