Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Larsmo och Nordirland +

Categories: Brittiskt allmänt
Thursday, Dec 13, 2018

Vill man kommentera en artikel i DN måste man ha svenskt personnummer (what?? ok, men det har jag ju) och svenskt postnummer (det har jag inte, ju). Jag ville kommentera en artikel av Ola Larsmo men fann alltså ingen väg in. Min kommentar skulle ha varit följande:

Larsmo skriver: “Rösterna för ett utträde kom från andra delar av landet, som stagnerande fiskesamhällen längs kusten och industristäder i Storbritanniens rostbälte.”

Detta är, som vi nu vet, en farlig slentrianuppfattning om Brexitröstarna, det var mycket mer komplicerat än så (inte minst med anledning av Corbyn och Lexit-vänstern). Det fanns och finns helt respektabla argument för Brexit: Lissabonfördragets nyliberala manifest, nedmonteringen av social Europe, det som hände med Grekland, osv, osv.

Larsmo skriver: “Ingen jag talar med här i London var för Brexit, och nästan alla är dödströtta på att diskutera ämnet”. You need to get out more, mate. Visst finns det, överallt, och det är fortfarande ett glödhett samtalsämne där jag befinner mig.

Larsmos huvudpoäng, så som uttryckt i rubriken: “Ingen vill tala om Brexits kärna – freden på Nordirland”. Jo, jag vet att ingen journalist skriver sina rubriker, men det handlar ju om freden på hela irländska ön, inte bara NI. Det är precis därför Irland + EU har en så stark hand i förhandlingarna… Jesus…

Men faktum kvarstår ändå: ingen talar ju om något annat än freden på Irland! Det är det hela backstop-kontroversen handlar om. Det är ett så bisarrt påstående att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Så jag tänker inte börja.

Brexit handlar om England, inte Storbritannien, det vet vi sedan länge. Och Irland har aldrig spelat någon större roll i Englands historia. Detta är inget nytt, så det historiska perspektivet vore intressant att ha dragit in här. Undersökning efter undersökning visar att Brexitröstarna med stor majoritet anser att NI är väl värt att offra till priset av ett “självständigt” UK.

De två gånger Irland spelat en betydande politisk roll i UK från 1900, ur konservativt perspektiv, är den (i o m 1:a Vk) uppskjutna Home Rule-frågan, och hur mycket brittiska staten ville spendera på militärinsatsen på NI efter 1969. Att denna våldsamma likgiltighet skulle vara något nytt i och med Brexit är helt enkelt inte sant.

Men, för fan, jag sitter väl och gapar åt den tapetserade väggen som vanligt.

PS: Det där med att DN kräver både personnummer och postnummer för att man ska få kommentera, men särskilt personnumret: jag har en stark misstanke om att det strider mot GDPR:s regler i så måtto att det är information som tidningen strikt talat inte behöver för just det ändamålet. Allt de behöver är ett namn, giltig epostadress och/eller IP-numret, syns det mig, om det skulle bli fråga om förtal eller liknande – men så är det ju också en modererad kommentarssfär, antar jag, så den risken bör man väl kunna undvika ändå.

14 Responses to “Larsmo och Nordirland +”

  1. Du får gärna låna mitt postnummer: 129 43 Hägersten.
    Varsågod!

  2. Och signar in som Niklas! Mina åsikter blir dina! Fantastiskt… Det prövar vi!

  3. Nej. Jag hör också. Varför skriver DU inte den artikeln som uppenbarligen behövs? Tidningarna bara väntar ju. Ingen “svensk” kan den här frågan. Inte jag heller.

  4. Gabrielle: Därför att jag lovade mig själv, en varm och behaglig vårafton i april 2006, att aldrig mer frilansa för svenska tidningar. Jag har gett upp. Allt du behöver veta om mina åsikter finns här, på Pressylta, i ett och samma paket. Gratis.

  5. Ja, jag är ju här. Men alla andra oupplysta satar? Det är hur som helst för mycket skitartiklar i bl.a. kvällstidningarna. Men vill du inte så vill du inte.

  6. Att DN har karvat ner rätten och möjligheten att lämna vettiga repliker på det de sänder ut i tryck, det har man ju lagt märke till. Men att de i praktiken stängt möjligheten att ens kommentera en artikel för alla som inte är bosatta i Sverige – jisses. Snacka om bypolitik…

  7. Fast vänta, måste man inte vara prenumerant för att se DN:s artiklar in the first place? Och sen uppge postnummer och personnummer för att kommentera? (eller är det bara att du måste ha dom uppgifterna i ditt prenumerationskonto för att dom ska låta dig kommentera?)

  8. Jag är inte strikt talat prenumerant, men jag fick tillgång till DN därför att prenumeranter kan ge bort ett antal “sub-prenumerationer” (“gästprenumerationer” s.a.s) till vänner och bekanta, vilket var som hände i mitt fall. De enda uppgifterna de har om mig är alltså just mitt namn, min epostadress och mitt lösenord. Så jag ser inte varför de skulle behöva de två p-numren därtill.

  9. De vill veta exakt vem du (eller någon annan som har synpunkter på deras journalistik) är, med juridskt bindande uppgifter, Det känns ganska stasimässigt. faktiskt.

    Dessutoim förmodar jag att de ser det som ett slags försvarslinje mot “ryska troll” och svenska nynazister, men det är ju i så fall en väldigt trubbig försvarsmetod.

  10. Vad jag menar är att det inte är fråga om “vad de vill veta” utan om vad de har rätt att veta under GDPR. Jag vill gärna veta Stefan Löfvens skonummer, men jag har ingen rätt att veta det.

  11. @Gunnar: ja, min replik där anslöt till slutorden i din kommentar alldeles före. Men visst, det här ser ut som om det kunde strida mot GDPR.

  12. Hej Gunnar,
    hittade sent om sider din replik på min senaste artikel om Brexit och Irland (som du säkert vet har jag skrivit mer i ämnet) och diskuterar gärna vidare.
    Jag lyssnar gärna på fakta om hur väljarmönstren i Brexitfrågan skulle ha misstolkats – den mesta statistik som är tillgänglig online pekar ju på att det är ett periferi-mot-centrum-mönster – I London röstade väl östra stadsdelarna leve och alla andra remain, eller? (Klassiska arbetarstadsdelar i storstäderna, som WIgan i Manchesterområdet röstade starkt leave medan storstadsområdet röstade remain, osv.) Där sitter du på en massa lokalkännedom jag gärna tar till mig av.
    Men jag håller inte med dig om hur fredsprocessen på Nordirland hanterats i den politiska debatten. Under Brexit-kampanjen uppfattade jag inte att någon av dem som talade för Leave ens tog upp saken på ett seriöst sätt; det viftades mest bort.
    Också när utträdet väl var ett faktum saknades en ordentlig diskussion från Leave-förespråkarna. För alla utomstående var det dock uppenbart att just gränsen på NI skulle bli själva knäckfrågan.
    Det som oroade mig och många andra från dag ett var att själva Good Friday-agreement i så hög grad byggde på att såväl UK och Eire var medlemmar av EU. Att föra stadsgerillakrig om ens landsända ska tillhöra UK eller republiken blir liksom mindre akut om man kan vara med i bägge. Jag tror att du vet det här, men peka gärna på var och i hur hög grad detta varit ett viktigt inslag i debatten från Leave-företrädarnas sida. Då Corbyn själv ju intagit en EU-skeptisk linje från vänster, och dessutom varit ganska soft när det gäller IRA, förklarar det varför han mumlar. För jag tycker att Labour (åtminstone ledningen) varit ganska oklara här.
    Annat är det ju i den irländska debatten, där röster som Fintan O’Toole och inte minst Tony Connelly satt fingret precis på smärtpunkterna.
    Det är klart att Irland haft en stark position i förhandlingarna kring Backstop – då det handlat om freden, som varit en av de viktigaste saker som faktiskt blivit möjliga inom ramen för EU-projektet. Dela upp ön igen och samma konflikter stiger till ytan, vilket vi tyvärr redan ser tecken på. Samtidigt sätter det DUP i en sits jag inte ser hur de kan ta sig ut: NI röstade solitt för remain, då även t ex protestantiska bönder har ett stort intresse av att slippa exporttullar. Samtidigt – flyttar du gränsen de facto till irländska sjön väcker du varenda skräck för Irländsk överhöghet som plågat den protestantiska delen av befolkningen ända tillbaka till Carsons dagar. DUP har också sagt att de inte röstar för Mays utträdespaket, vilket i isn tur kan leda till Hard Brexit, vilket i sin tur ökar risken för en hård gräns…
    Just Nordirlandsfrågan har jag försökt bevaka i många år, och jag har inte varit såhär orolig på länge. Samtidigt ser jag inte att frågan om hur intimt freden och de formella uppgörelserna hänger samman med EU-medlemskap för både Eire och UK debatterats på något seriöst vis från leave-sidan. Hade detta gjorts tydligt under folkomröstningen hade det kanske också påverkat resultatet. Nu mörkade man komplexiteten, och verkar inte vilja ta problemen på allvar nu heller: inte minst Boris Johnson tycks göra sitt bästa för att hälla bensin på glöden när det gäller motsättningarna på NI.
    Nå, väntar med intresse på dina synpunkter! Och god fortsättning.
    OL

  13. Hej Ola

    Stort tack för ditt svar, verkligen roligt att du ville kommentera! Det första jag ska säga är att, om du inte läst min blogg förut, så kännetecknas den ibland, som här, av en lite slängig polemisk stil vilket kan resultera i ett något confrontational tonläge. Ingen fara med det, för det tar inget ifrån mina huvudsakliga synpunkter, som jag gärna ska utveckla i lite mer detalj.

    Det första jag reagerade mot var det där med “stagnerande fiskesamhällen längs kusten och industristäder i Storbritanniens rostbälte”. Jag inser att det finns en del “stenografi” i din beskrivning, men jag tycker just detta är ett av de områden där man bör vara som mest aktsam. Centrum och periferi hade en hel del med utfallet att göra, och sannerligen inte bara i strikt fysisk mening, t.ex. stad och landsbygd. I London var det ju just ytterkommunerna (Barking and Dagenham, Bexley, Sutton, Havering och Hillingdon) men de flesta trovärdiga analyser jag sett sätter utbildning (har man gått på college eller ej?) som den främsta faktorn bakom Leave gentemot Remain. Att t.ex. en äldre generationen skulle generellt röstat för Brexit MOT den yngre generationens intressen tycks ha varit lite grand av en myt, för övrigt.

    Men om man sätter ut Leave och Remainröster på en karta över England norr om London så får man snarare ett intryck av en lite plottrig arkipelag, i alla fall om man går ner på djupet. Det är detta som många kritiker på vänsterkanten så ofta vill dra fram. Det finns sedan juni 2016 en slentrianjournalistik – förkroppsligad av John Harris på The Guardian – som reser runt i förment “utsatta, “avindustrialiserade” orter runt om i landet för att få höra invånarnas s.k. legitimate concerns om främst invandringen; dessa journalister kallas ofta prole whisperers, för övrigt. Och, som vanligt, som man frågar får man svar. En av de som gått mer på djupet i just dessa frågor är Joe Kennedy i sin bok “Authentocrats” (2018), dvs det går att lyssna på en mängd olika röster i Wigan och Walsall lika väl som i Peckham och Hackney, som uttryck för Leave och Remain och höger/vänster och alla schatteringar där emellan. Jag känner själv (visade det sig) förvånansvärt många Leave-röstare här i London…

    Vad gäller NI så böjer jag mig gärna för din expertis, Ola, jag har läst mycket och bra av dig om ämnet under åren. Och det är väl ganska typiskt i fråga om NI:s “närvaro” i Brexitdebatten att man numera läser minst lika mycket av just O’Toole och Connelly som man gör av brittiska kommentatorer – vilket är så illa tvunget om man vill hålla sig informerad, snarare än distraherad.

    Min utgångspunkt var snarare det engelska (inte brittiska) perspektiv jag känner till bäst. Och jag kan hålla med om att NI (eller GFA, för den delen) inte diskuteras, eller ens omnämns, tillnärmelsevis lika mycket som det borde göra, varken under kampanjen eller senare. Min poäng var att det finns tystnader som är lika kolonialistiska till sitt väsen på ett lika konkret sätt som kolonisering med vapen, brännvin och biblar. Irland/gränsen/NI är elefanten i rummet i Brexitdebatten, vill jag mena. Den må förbigås med tystnad, men lik förbannat är det en elefant. Och, förstås, ibland inte ens tystnad, för jösse namn: Karen Bradley, nytillsatt NI-minister i somras, sa sig inte haft en aning om att man tenderar att rösta “sekteristiskt” på Nordirland; liksom att en majoritet Brexitröstare nu säger sig gärna “offra” NI till förmån för UK:s “självständighet”, vilket gör mig lite tveksam till vad du säger om att det skulle blivit annorlunda om frågan belysts klarare under valkampanjen.

    Labour ska jag inte ens beröra just nu, för det första för att jag inte vill kasta upp julmaten och för det andra för att vi verkar i det stora hela vara överens. Vilket jag för övrigt tror är fallet i det övriga också, och att vad jag invände mot var några tveksamma formuleringar och emfaser och slutsatser. Jag hoppas jag inte glömt att svara på något i ditt inlägg, då får jag återkomma.

    God fortsättning själv!

  14. PS: Jag ska väl förtydliga att det finns en mängd (kanske rent av för många!) “trovärdiga” statistiska analyser av Brexitomröstningen, varav en del betonar just utbildning; om man bor i mer eller mindre multikulturella samhällen; ålder, osv. medan andra fokuserar på just centrum/periferi; dominerande näringsgrenar, nerlagda eller existerande, osv – varav inget behöver utesluta det andra! Men just den här uppsjön av olika tolkningar förstärker intrycket av en ohygglig komplicerad bild, och att det är just de komplikationerna man måste utgå från.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004