Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Konservatismens nedgång

Friday, Apr 26, 2019

Det skrivs ju en hel del om Konservativa partiets nedgång och eventuella sönderfall, hur det gått från the natural party of government till det onaturliga partiet för allt annat än splittring och charlataneri. Detta, i princip, i kölvattnet på Brexit, men grogrunden har ju funnits länge, kanske t.o.m. går att spåra till Thatchers fall och blairismens hegemoni under de följande åren.

Men den här nedgången går att se inte bara partipolitiskt, utan också vad gäller den konservativa “debatten”, det som faktiskt brukade vara en någorlunda trovärdig och respektabel diskussion om konservativa värden och politik allmänt. Det påminner lite grand om debatten i Sverige om Axess och Johan Lundberg kring 2012, där jag engagerade mig mycket perifert (skriv bara “Johan Lundberg” i sökrutan).

Jag var, trots alla mina politiska instinkter, positivt inställd till vad Lundberg försökte åstadkomma, vad jag kallade en “kompetent konservatism” i det svenska offentliga samtalet som länge hade fattats, och fattas väl fortfarande. Jag tyckte bara Lundberg misslyckades totalt, genom att tolka det via skribenter som Theodore Dalrymple och Roger Scruton, och med en definition av konservatism som var ungefär hundra år för gammal.

Det märkliga är alltså att en liknande inkompetensprocess har ägt rum här. Man klänger sig mer och mer desperat fast vid vad som borde vara arvet efter Thatcher men sällan är det. Polariserat, skränigt, intellektuellt undermåligt, mer än värt att ignorera (vilket det alltså inte var förr i världen). Se bara på Spectators nedgång under senare år.

Spectator brukade vara en högst läsvärd tidning varje vecka (jämte New Statesman) som nu gått ner sig i allmän tjurighet och traspolemik, à la Toby Young och Rod Liddle, liksom “Greta-Thunberg-är-bara-ett-barn-och-hennes-mamma-var-med-i-Eurovision”-nivån. Likadant med TLS, som jag i och för sig inte läser varje vecka, men där brukade ofta finnas intellektuellt hållbara resonemang om konservatismens väsen, som jag tycker mer och mer sällan syns till.

Det har blivit respektabelt för konservativa debattörer att inte ens längre låtsas framstå som seriösa. Det kan ha med sociala medier och clickbait-kulturen generellt att göra, visst, men det måste också gå djupare än så, rakt ner i det konservativa projektet som sådant. Johan Lundberg skrev när det begav sig:

“Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden”.

Jo, det må vara ett gammalmodigt resonemang, t.o.m. i strikt konservativa termer – särskilt med Thatcher och nyliberalismen i tankarna – men inte ett enda led av detta finns ju kvar i verkligheten, syns det mig, splittrade som de är (grovt uttryckt) mellan populistisk disaster capitalism och en vällingcentrism av sådan timiditet att få kommer ihåg att rösta på dem när det väl gäller. Det finns inget uttrymme kvar för tanke, allra minst nytänkande.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004