Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Kulturell appropriering

Categories: Kulturellt
Monday, Apr 29, 2019

Om det nu heter det på svenska… Jag har alltid varit lite ambivalent i det här ämnet och jag tycker Ash Sarkar idag har vettiga resonemang i frågan. Handlar det till slut om kolonialism eller bara “sad try-hards”? Det är frågan man nånstans måste försöka avgöra, menar hon.

Egentligen handlar det om raka motsatsen till Zappa i GAIS-tröjan: kvalitet dras ju till kvalitet. Jag tycker för det mesta att kritiken mot appropriering är skitprat: att manliga författare inte bör porträttera kvinnor (annat än i förbifarten, så att säga) och vita d:o ska inte försöka beskriva svarta människors erfarenheter, osv. Det är som om Franz Kafka skulle sagt ”Jag vet ju inget om hur det är att vara skalbagge, så jag tar och skriver en deckare i stället”, eller som om Flaubert skulle valt att skriva ”Monsieur Bovary”. Absurt.

Mer ambivalent är jag exempelvis kring approprieringsdebatten i Tyskland (den gäller framför allt filmskapare) där ena sidan säger att enbart f.d. östtyskar kan och bör porträttera livet i det forna DDR, medan motsidan säger ”Absurt!” Och det är ju absurt, på sätt och vis, för med generationernas successiva utdöende skulle det till slut inte förekomma några böcker/filmer alls om Östtyskland.

Men jag tycker ändå de förra har en poäng, inte för att det handlar om DDR i sig utan för att det handlar om den mycket speciella, och för utomstående på många vis unimaginable, typ av diktatur som rådde där – delvis i sina uppenbara, fysiska manifestationer men framför allt i hur östtyskarna internaliserade diktaturen. Det är det som är något av det mest fascinerande när man läser om den tiden, men på samma gång är det naturligtvis en internaliseringsprocess som rimligen inte går att förstå på djupet om man inte upplevt den eller sett den på nära håll.

Däremot kan jag tänka mig en mer direkt kritik mot andra approprierade uttrycksformer, särskilt kläder, frisyrer, språk, mat och liknande. Ni kommer ihåg Mannerströms “chicken curry”…? Något liknande hände med Jamie Oliver nyligen när han försökte laga något som hette “jerk rice”, som ingen västindier någonsin hört talas om. Men ta också något sådant som vår nya kulturminister Amanda Lind och hennes dreadlocks. Jag har sett att hon kallats “hippie” och annat, men har det hörts några röster om just detta med kulturell appropriering? Kolonialism eller bara “a sad try-hard”? Hade detta hänt här över tror jag åtminstone det skulle blivit, tja, “debatt”.

Det är, som Sarkar antyder, ett sånt där ämne som både kan vara fullkomligt, plågsamt irrelevant samtidigt som det kan ha den djupaste historiska, kulturella och politiska betydelse. Om man vill ha reda på vilket det handlar om bör man alltså i första hand fråga dem som blivit approprierade.

19 Responses to “Kulturell appropriering”

  1. Försöker undvika allt vad norovara heter (“the stupid, it burns”) så tror jag skippar artikeln for now 🙂

    Fast måste nog erkänna att jag är rätt skeptisk till “appropriering” som koncept, i alla fall utanför ett akademiskt perspektiv, och där som del av ett större resonemang runt exvis kolonialism. Att “stjäla idéer” är del av vad som gör dig till människa, och det blir alldeles för ofta bara idioti av det när olika “internet warriors” blir upprörda å någon annans vägnar (snubblade en gång på någon som försökte få det till att japanska företag approprierar japansk kultur genom att försöka exportera sina produkter, och på så sätt undanhåller den från dess rättmätiga ägare, japanese americans :facepalm:)

    På temat vem kan skriva om vad, här en gammal favorit från Aminatta Forna: https://www.theguardian.com/books/2015/feb/13/aminatta-forna-dont-judge-book-by-cover (UR Play hade hennes keynote från Stockholm Literature 2014 på samma tema, men den verkar ha försvunnit).

  2. Vi får nog “agree to disagree”. Jag tycker Forna låter lite väl FN/Unesco, vi-är-alla-en-stor-familj:

    “All this classifying, it seems to me, is the very antithesis of literature. The way of literature is to seek universality. Writers try to reach beyond those things that divide us: culture, class, gender, race.”

    Bortsett från 1900-talet och modernismen då, bland mycket annat…

    “Given the chance, we would resist classification. I have never met a writer who wishes to be described as a female writer, gay writer, black writer, Asian writer or African writer.”

    Jag tror inte James Baldwin eller Ralph Ellison, som bara två exempel, skulle protestera särskilt mycket om de blev kallade “black writers” i den meningen att de skriver om “svart problematik” (snarare än om sin hudfärg).

    Jag tycker som sagt appropriation kan slå oerhört fel, men också helt rätt, särskilt när det kommer från de approprierade (snarare än deras självutnämnda bulvaner bland internet warriors). En av de kulturer där det är ett akut problem, som Sarkar berör, är ursprungsbefolkningen i USA/Canada. Det är ofta där som appropriation blir just “fråntagande”, och ett kontinuerligt sådant, vilket de har all anledning att uppmärksamma, syns det mig..

  3. Forna pratade väl iofs just om problemet att klassificeras efter någons idé om vem du är snarare än vad du skriver om, så det var nog inte meningen att du skulle tolka Gs inledande citat så där bokstavligt.

    (just Baldwin var ju väldigt många saker, inte en slump att Wikipedia listar honom under 50 olika kategorier 🙂 )

  4. “Kulturell appropriering” är ett underbart ämne för trollande. Skulle tro att merparten av de kränkta inläggen i diverse forum utgörs av troll. Den kränkte Social Justice Warrior som tycker det är rasistiskt att vita människor har dreadlocks är lika verklig som Slender Man, men alla de som hånfullt raljerar över alla kränkta SJW som tycker det är rasistiskt med dreadlocks är desto talrikare.
    Hur många som intar min analyserande metaposition är något oklart.

  5. Jo, jag var ju medveten om att ämnet är superhett för den trollande delen av sociala medier. Visserligen är jag, nätt och jämnt, på Twitter men inte på de mer tunnhudade avdelningarna, så mycket av detta undgår mig. Tack och lov. Ändå vill jag alltså vidhålla att det finns exempel på kritik av appropriering som tål en diskussion. Fast i nästa bloggpost återvänder jag nog till något mindre trollsamt…

  6. Sant. Det är ju ofta så med begrepp som hämtas från den akademiska världen. Minns att Kajsa Ekis Ekman skrev en ledare här om året om hur begreppet “intersektionell” blivit fånigt. När hon skrev en bok om surrogatmödraskap, till exempel, var begreppet användbart då det rörde sig om just klass, kön och etnicitet i en komplex härva, men då det hamnar i knät på svensk medelklass tror de istället att det handlar om de själva och att det ska radas upp hur mycket eller lite “priviligerad” man själv är.
    Det samma kan man säga om rasifiering. Ett mycket intressant begrepp, till exempel i en historisk översikt över hur de vita i USA formerats över tid då fler och fler grupper införlivats i vad som betraktas som vithet. Men när det snappas upp av ängsliga twittrare blir det istället till ett nytt ord att ersätta “svart” eller “invandrare” med. “Rasifierad” blir en småborgerlig vett- och ettikettsregel som ska signalera att den som slänger sig med det är smart, bildad och progressiv. Eller åtminstone har ett Twitterkonto.
    osv.

  7. Intressant, Thomas, och som sagt aningen utanför min vanliga intressesfär. Vad heter “rasifiering” på engelska, förresten?

  8. “Racialization”, väl? (fast har inte följt svensk debatt så ingen aning om hur det används där)

  9. Så verkar det vara, iaf enligt Wiki: https://en.wikipedia.org/wiki/Racialization

  10. Är klart skeptisk, för att inte säga avvisande, till hela konceptet. Det mesta som är spännande i modern kultur bygger delvis på lån och omplanteringar av kulturellt gods, idéer, musik, erfarenheter osv, och att deklarera rakt av att “bara våran sort får skriva om detta /klä sig i de här kläderna / dansa de här danserna” är i stort sett improduktiv puritanism, ofta garnerad med rätt märkliga argument.

    Sedan kan man naturligtvis hantera detta lånade kulturella och historiska gods mer eller mindre seriöst, eller direkt nonchalant, eller oetiskt, men då får det diskuteras utifrån kvalitet i det enskilda fallet, inte utifrån något upptimrat förbud.

  11. Som icke ansluten postmodernist får jag väl ändå hävda att allt är en enda stor crossover, som ingen äger. Vill man passa för en stil i något ursprungsland får man kämpa, såklart. Men ingen blir längre förvånad om ett statsråd dyker upp i en 1700-tals-peruk. Dock blir det många indignerade krönikor. Pga kulturlivets emo-status.

  12. Den bästa text om den stora skogsbranden i Västsverige (sommaren 2014; ni minns? man kunde känna röklukten i Stockholm) som jag läst skrevs av Lars Gustafsson. Där fanns allt som gör en författare överlägsen en journalist: närvaro, metaforer, språk, personlighet … Jag nämnde det när jag träffade Madeleine Gustafsson efter hans död. Och hon svarade: “Men han var ju inte där.”

    Det säger mig så mycket om vad litteratur är och inte är. Hela poängen med att läsa och skriva skönlitteratur är för övrigt att bli någon annan än sig själv, att utvidga sin inlevelse. Om författare inte får appropriera alla slags erfarenheter skulle vi få en litteratur som inte bestod av något annat än Lars Noréns dagbok och Knausgårds “Min kamp”.

  13. Min åsikt, kanske inte särskilt klart uttryckt, var helt enkelt att vissa kulturella appropieringar förtjänar att diskuteras och kanske kritiseras, inte litterärt nonsens som det du nämner, eller Kafka eller Flaubert, utan saker som allt stöldgodset på våra muséer (vem äger vad?) och t.o.m. ytligt sett banala saker som hår.

    För övrigt, vad som verkar en mycket intressant bok om detta har just kommit ut, recenserad i The G idag, ‘Don’t Touch My Hair’ av Emma Dabiri.

    “The appropriation of black hairstyles behaves as a microcosm for the continued extraction of resources, both cultural and physical, from African people,” Dabiri laments. “Sometimes it can feel as though black people are not allowed to keep anything (except seasoned food).”

    Jag tror att hänvisningar till att “alla lånar av alla”, postmodernism och annat, ofta men inte alltid vilar på en ganska slapp och ogenomtänkt white privilege position som vi kanske borde ifrågasätta utan hjälp utifrån. Hår är makt. Vems är makten?

    https://www.theguardian.com/books/2019/may/02/dont-touch-my-hair-emma-dabiri-review

  14. Kanske missförstår vi varandra? Jag tycker att det är beundransvärt att Gustafsson kan skriva bättre än en journalist om branden, för att han använder sig av inlevelse, fantasi, författarerfarenhet (och kanske parasiterar lite på andras upplevelser, det ingår ju i att vara författare). Den som skriver meningsfullt om något behöver inte ha personlig erfarenhet av det. Jag är inte säker på om du med “litterärt nonsens” syftar på Gustafsson eller Norén/Knausgård.

    När det gäller frisyrer och sådant – om människor härmar din grupps hårstilar eller annat betyder det att din grupp är populärkulturellt inflytelserik. Om folk lånar av er betyder det att ni har status – den sorts status som alla verkar sträva efter just nu. Varför skulle någon grupp inte vilja ha den sortens inflytande?

    Jag misstänker att hela frågan om “kulturell appropriering” skulle vara betydligt mindre laddad om vi hade ett ekonomiskt jämlikare samhälle. Man har gett upp tanken på att någonsin uppnå (eller själv skaffa sig) ekonomisk rättvisa, och i det läget blir de kompensatoriska kraven på “kulturell rättvisa” mycket mer aggressiva, laddas med sårade känslor. Skillnaden är att ekonomisk rättvisa är möjlig att uppnå, men inte “kulturell rättvisa”. Om vi inte inför apartheid, förstås. Varje djurart i sin egen bur.

    Eller förenklar jag det nu?

  15. Nej, absolut, jag är helt med dig att Gustafsson hade och gjorde helt rätt, likadant Kafka och Flaubert, jag uttryckte det slarvigt, bara. Kritiken mot sådant är “nonsens”.

    Är dock inte lika övertygad om värdet av att vara “populärkulturellt inflytelserik”, särskilt inte om man blir det efter trehundra år av kolonisering. -Ledsen att vi tog all er bauxit och förtryckte er så länge, men du har en jävligt cool hästsvans! Hur får du till den?

    Jag överdriver, men ändå.

  16. Har nu lagt till “Ett PS om hår” ovan…

  17. “Imitation is the sincerest form of flattery” etc.

    Fast jag hävdar nog fortfarande att det krävs mer än “imitation” för att det ska bli appropriering.

    Dabiri, igen: “Much like understanding racism, the key to understanding what is and isn’t appropriation requires an analysis of power. /…/ [The advantaged group] systematically extracts the cultural resources of a subordinate group, erasing the subordinate group’s involvement in the process. The structurally advantaged group becomes the primary (financial) benefactor of an innovation that was not theirs.”

    Dvs. systematisk imitation + skev maktbalans + osynliggörande + konkret gagn.

    Nisses rasta-dreads (lånade via en jamaicansk religiös/social rörelse öppen för alla, för vi är alla Jahs barn och ganjan är helig) har väldigt lite med det att göra.

  18. Jo, det stämmer nog, att det krävs mer än “imitation”. Vad jag i all blygsamhet, ähem, ville framföra var att hennes val av hårstil – och på ett personligt plan skiter jag fullständigt i det – inte är oproblematisk, hur goda och öppna-för-alla hennes intentioner än är. Det är “the advantaged group”:s privilegium att kalla det just imitation eller inte imitation, och det är “the subordinate group”:s rätt att ifrågasätta det.

  19. Nu blir det klarare vad du menar! Men frisyrer eller andra populärkulturella trender är inte som bauxit, olja, järnmalm från Norrland och andra naturresurser … det minskar inte för att någon annan använder det, tvärtom, ju fler som använder det, desto mer växer det.

    Jag tror nog att det skulle vara nyttigt för oss att fokusera mer på ekonomisk rättvisa och mindre på “kulturell appropriering”. Om man sätter agendan för vad som är populärt och värt att kopiera, hur “subordinate” är man då? Är man inte snarare kulturellt inflytelserik? Och tänk om den grupp som klagar på “kulturell appropriering” har lånat hälften av sin kultur från någon annan? Det finns inga “rena” kulturer. Det gäller både de mäktiga och de som känner sig maktlösa.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004