Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Tiden går…

Saturday, May 4, 2019

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.

4 Responses to “Tiden går…”

  1. Det är sån tur att du är kvar på Bloggen Gunnar, för efter att Bengt gick och dog är det bara du som fortfarande är rolig. Och jag – ibland.

  2. Tack så mycket, Gabrielle! It’s an itch, and I scratch it…

  3. “Runcible” är ett helt underbart ord – och “Seven types of ambiguity” en underbar titel. Exaktheten i det, inte tre eller arton sorter, utan just sju. Den vill man ju läsa.

  4. Den är väl värd att läsa, Håkan, helt fascinerande, i alla fall för den tid den skrevs. Teknisk, prosodisk, men absolut inte oöverkomlig.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004