Nu ett par dagar senare börjar det gå upp för en del vad som hänt. Ta bara pressen. The Sun, Telegraph och Daily Mail liknar allt mer partipressen under Mao: de jublande massorna som tågar mot en paradisisk framtid med Boris Johnsons ansikte den sol som välvilligt skiner över dem, och som får alla oss andra att svettas hinkvis. Skribenter i The Guardian och Independent påpekar allt mer regelbundet nu att det här faktiskt utgör en högerkupp, läs t.ex. den annars så “sansade” Martin Kettle idag. Praktiskt taget varenda en av de nya (eller nygamla) regeringsmedlemmarna är talanglösa, brexitextremistiska headbangers från ett politiskt substratum som tack vare politisk indolens och absurdism nu kommit till makten. Gudarna ska veta att vi passerat många gränser sedan juni 2016, men den här är nästan den mest enastående av alla. Och kanske den mest skrämmande eftersom No Deal blir allt mer sannolik med varje uttalande, varje dementi, varje avslag som nu kommer från EU.

Det finns, som det heter, anledning att återkomma till detta.