Carole Cadwalladr skriver en utmärkt sammanfattning av Cambridge Analytica-affären i Observer idag, med utgångspunkt i den nya Netflixdokumentären, ‘The Great Hack’, som ska sändas nästa vecka. Den kan säkert vara sevärd, inte minst för att Arron Banks – finansiären bakom Leave.EU – hotar stämma producenterna.

Nu är det ju så, som Cadwalladr och andra ständigt påpekar, att vi bara lyft på locket och fått en första insyn i vad det är som pågår med industrialiseringen av Facebookdata, nya AI-tekniker, hackade epostkonton, skumma finansiärer, och allt det andra. Men om jag förstått saken rätt – och det är en reservation med råge – så består de huvudsakliga anklagelserna av att dessa manipulatörer av folkviljan bombarderat väljarna med annonser.

Visst, dessa annonser må vara lögnaktiga, fejkade osv – men den grundläggande interaktionen mellan de som manipulerar och de som blir manipulerade är att de senare tittar på annonser som de förra producerat, och då blir påverkade att rösta på det ena eller andra sättet. Och jo, jag vet att lögnaktiga annonser är olagliga, att t.ex. UK har gränser för hur mycket pengar man kan spendera i valkampanjer, etc, så här finns klart tillfällen för lagen att träda in.

Men det vemodiga faktum kvarstår, som jag förstått det, att mycket av manipulatörernas framgångar har att göra med att så många människor tror på vad de ser och hör i annonser. Inte precis mind control, kanske. I alla dessa föredömliga journalistiska bedrifter som avslöjar skumrasket verkar det alltid finnas en outtalad klagan – som kanske borde uttalas ibland – över att folk är så korkade att de går på skiten. Eller man kanske bara blir sådan om man varit på Facebook för länge?