Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ebbe Carlsson/Herman Melville (långt)

Monday, Aug 26, 2019

Det här är tänkt att handla om Ebbe Carlsson, av skäl jag ska återkomma till, men jag tänkte ta en omväg via Herman Melville, vars tre mest berömda noveller jag läst nu på sistone, och det med eskalerande beundran: ‘Bartleby, the Scrivener’, ‘Benito Cereno’ och ‘Billy Budd’.

Melville sägs ofta, och rättvist, vara upptagen av “laddad mångtydighet”, en författare “who sets incompatible necessities into colliding proximity”, som introduktören till min inköpta volym, Peter Coviello, uttrycker det. Och han gör det här via tre huvudpersoner – advokaten/berättaren i ‘Bartleby’, den amerikanske sjökaptenen Amasa Delano i ‘Benito’ och Billy Budd själv – som alla delar ett grundläggande och avgörande karaktärsdrag: oskuldsfullheten. Adjektiven Melville gärna återkommer till är godtrogen, hederlig, guileless (sveklös), blithe (“Exhibiting kindly feelings toward others”, enligt OED).

Men detta, märk väl, utan att de för den skull går över i naivitet, långt mindre ren dumhet, något som på sätt och vis skulle gjort dem medskyldiga till det som händer dem. Det är just bristen på naivitet som gör det så intressant med dessa figurer: deras (över)känslighet. De anar alltid oråd, de känner på sig att det ligger fara och lurar, men slår hellre bort sin misstänksamhet än göder den. Så här skriver Melville t.ex. i inledningen till Kap 19 och Billy Budds ödesdigra förhör med Kapten Vere och Claggart:

“Now when the foretopman [Budd] found himself in the cabin, closeted there, as it were, with the captain and Claggart, he was surprised enough. But it was a surprise unaccompanied by apprehension or distrust. To an immature nature essentially honest and humane, forewarning intimations of subtler danger from one’s kind came tardily if at all”.

Melville är alltså det självklara ursprunget till en återkommande figur i den amerikanska romanen: “the innocent abroad”. Man hittar den framför allt i Henry James, men också (eponymt) hos Mark Twain, hos Hemingway, Dreiser och många andra. Liksom Melville är de oerhört ambivalenta gentemot dessa oskuldsfullheter: kapten Delano framstår till slut som en rasistisk kanalje, advokaten i ‘Bartleby’ som en fåfäng och ineffektiv klantskalle. Återigen: jag kan inte nog rekommendera Melvilles noveller, inte bara för att de är så skickligt komponerade utan för återklangerna de ger av idag.

Nu alltså, som annonserat, en abrupt högersväng, som mycket väl kan sluta i en vurpa. But here goes. Medan jag läste Melville blev jag av en händelse påmind om en gammal bloggpost från 2010 om Ebbe Carlsson, om SVT-dokumentären om honom, och en episod jag fick berättad för mig om Ebbes besök i London, utrustad som han var med sitt fatala Leijonbrev.

‘Ebbe – The Movie’ finns faktiskt att se på YouTube numera (del 1 här, del 2 här). Hans liv är helt enkelt en bokstavligt fantastisk historia. Skulle den kunna vara en roman, som GW Persson påstår i slutet? Om inte roman, kanske, så någon slags fiktion i alla fall. Här finns ju inslag av Sammy Glick, Gogol, Köpenick och mycket mer. Skojare som blir skojare därför att de agerar i en miljö inställd på – projicerad på – skojeri.

Ebbe är som sådan den diametrala motsatsen till dessa Melvillefigurer. Inte “laddad mångtydighet” utan laddad entydighet. Inte “the innocent abroad” utan “the cynic at home”, någon som inte anar sig fram i sin trevande misstänksamhet över en fara som kanske/kanske inte existerar, utan som tar för givet och agerar utifrån att faran är i högsta grad verklig, även om den bevisligen inte existerar. Där Melvillefiguerna är så att säga halvblinda mot sin omgivning ser Ebbe alldeles för mycket. Där Melville sätter in sina figurer i farofyllda sammanhang de knappast har någon kontroll över konstruerar Ebbe sina egna sammanhang, ofta obegripliga, ibland fatalt felaktiga.

Men precis som med Melvillefigurerna verkar dessa hans egenskaper medfödda, innate, hos Ebbe. Mia Gerdin berättar väldigt målande i filmen om hans skoltid i Göteborg. Jag känner andra som växte upp i samma kvarter som kan berätta att han redan i barndomen visste allt om familjerna i alla hus i hela området, om grälen, om supandet, ner på individnivå. Man kan av allt detta dra slutsaten att Ebbe var född “spion”, intrigör, konspiratör, men det tycker inte jag. Som (tror jag) Guillou säger i filmen: han misslyckades med allt han företog sig. Inte bara misslyckades, det blev ofta rena frontalkrockar. Så jobbar inte intrigörer.

Det fanns något annat hos Ebbe. Tillbaka till Melville. Dennes oskuldsfullheter är och förblir, trots allt som händer dem, orubbliga i sina oskuldsfullheter. Deras goda tro, deras förtröstan, har en integritet som ingenting rår på, det är därför Melville är så smart som författare i hur han gradvis klär av dem denna integritet och avslöjar dem (utan att de fattar det) som redskap för större, mäktigare, våldsammare krafter. Den amerikanske “innocent abroad” är inte alls så oskuldsfull, som det kommer att visa sig på krigsskådeplats efter krigsskådeplats. (Se Graham Greenes ‘The Quiet American’)

Ebbe, tvärtom, var i högsta grad rubblig i sin cynism. Hans cynism saknade allt vad integritet heter (och så behöver det inte nödvändigtvis vara, menar jag: det finns cyniker med integritet). Där Melvillefigurernas oskuldsfulla trygghet alltid finns bevarad i dem, ända till slutet (avrättningen av Billy Budd är den emblematiska scenen) där slirar Ebbe från otrygghet till otrygghet och tillbaka igen. Han försöker aldrig sopa igen spåren efter sig, för det är ingen nytta med, alla vet vad som hänt, det står på löpsedlarna, svart på brandgult. Längre och längre ut på plankan kliver han. Till och med SAP, fadershuset, har nu övergivit honom. Tills slutkapitlet, AIDS-historien. Den redemption som Melvillefigurerna aldrig får.

(Låt mig bara tillägga: jag menar “redemption” här i strikt litterärt hänseende, på samma sätt som hela den här texten har ett genomgående litterärt anslag. Att Ebbes homosexualitet skulle “förklara”, långt mindre redeem, hans agerande under åren är hundraprocentigt oxbabb. Jag tror inte ens Ebbe försökte sig på den klacksparken. Men, för all del, rätta mig om jag har fel).

En sista och kanske avgörande kontrast, som gäller berättarteknik. Melvilles porträtt är fullskaliga och uttömmande, “totala”. Innanför berättelsernas ramar finns ingenting mer att veta om dessa figurer annat än några ganska ovidkommande biografiska data: var kom egentligen Bartleby ifrån? Vem var egentligen hittebarnet Billy Budd? Det är en version av vad Erich Auerbach (i ‘Mimesis’ 1946) kallar en “homerisk stil”, som i princip går ut på att what you see is what you get, det finns inget utrymme för “tolkning” därför att allt redan står skrivet svart på vitt. Detta i kontrast till den “gammaltestamentliga stilen”, med somligt i skarp relief, annat i dunkel, det outtalade, det tolkningsbara.

‘Ebbe – The Movie’ är då snarast gammaltestamentlig i sin berättarteknik. Producenterna väljer medvetet och avsiktligt att inte berätta “totaliteten”, närmare bestämt de aspekter av Ebbes liv och verksamhet under Palmeutredningen som ställer hans nu pikareskliknande livsöde i en helt annan och mer problematisk dager. På det viset är filmen egentligen lika cynisk som personen den sätter i fokus. (Det kan ha att göra med att man till hög grad verkar ha förlitat sig på Anders Isakssons Ebbebiografi (2007) som Åsa Linderborg sågade utmed anklarna i AB när det begav sig).

Bortsett från PKK-spåret och dess något dunkla ursprung får vi egentligen bara veta att Ebbe tyckte Säpo bar mycket av skulden för det som hade hänt, genom brister i personbevakning och underrättelsehantering. Detta var, enligt filmen, substansen i hans “Palmespaning”. Men, som Gunnar Wall berättat i olika sammanhang, där fanns många fler och mycket underligare ting.

I filmen berättas det om mörkläggningar som Holmér och Ebbe varit med om tidigare – spioneriet på SKP, sjukhusaffären, osv – men inget försök görs att visa att även Palmeinsatsen skulle kunna vara en mörkläggning. I filmen nämns över huvud taget ingenting om vad buggningsutrustningen skulle användas till och det finns inte ens en antydan om att Ebbes grupp rekryterat mördaren Ali Cetiner för en provokationsoperation.  I filmen nämns eller antyds inte heller Ebbes och Holmérs samarbetspartner, den nazistiske f d polisen C G Östling. I filmen nämns ingenting om Ebbes konspiratoriska intriger mot vare sig P-G Näss eller Pierre Schori och de anklagelser han riktade mot dem.

Hur ska man (på “gammaltestamentligt” vis) tolka dessa luckor, dessa “outtalade” aspekter av berättelsen? Det beror kanske på hur konspiratoriskt lagd man är, men jag tror också det kan vara enklare än så, eller snarare mer litterärt. Det finns ju en komplicerad dynamik mellan berättare och berättelse, om det så gäller skönprosa eller fakta. Vad är det som styr vad? Berättaren styr berättelsen tills berättelsen börjar ta över och styr berättaren.

I mitten av 1800-talet, några år före inbördeskriget, satt Melville och skrev i och om en amerikansk verklighet som i en romanförfattares ögon syntes både oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Han måste både förenkla det komplexa och komplicera det enkla, och det kunde han bara åstadkomma genom att berätta allt han visste, så grundligt och uttömmande och humant han kunde. Att han lyckades med det är precis vad som gör honom så relevant idag.

År 2009, tjugotre år efter Palmemordet och sjutton år efter Ebbes död, berättar man en berättelse som också den på sätt och vis är oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Men ingenting står längre uttömmande och otolkningsbart svart-på-vitt på boksidan, punkt och slut. Det flimrar förbi på skärmar och i etern och i våra ännu ganska skrangliga uppkopplingar till “nätet”. Det är en medialiserad verklighet med starka, t.o.m. avgörande, fiktiva inslag. Det enda sättet att kunna berätta allt detta är att vara selektiv, att hålla sig till fakta – men ett distinkt urval fakta.

Det är urvalet som idag är berättarens, inte bara litterära rättighet utan politiska skyldighet gentemot både berättelsen och dess läsare. Som Åsa Linderborg skrev i sin recension av Isakssonboken: “När Ebbe Carlsson gav instruktioner om sin begravning föll det på Sverker Åström att hålla ett tal som skulle ‘innehålla goda historier, varav en del får vara sanna'”. Det är detta – det politiska urvalet – som gör både Ebbe Carlssons liv och filmen om honom till sådana misslyckanden, lika fascinerande som de är irrelevanta.

PS: Jag borde ju länkat detta från början: Gunnar Walls ingående och i detta sammanhang högst relevanta bloggpost från september 2017 apropå en annan SVT-dokumentär, ‘Statsministern, Ebbe och mordet’.

PPS: Jag har nu också skrivit ut namnen på Ali Cetiner och C G Östling eftersom Gunnar W gått så tillväga i den ovan nämnda bloggposten.

2 Responses to “Ebbe Carlsson/Herman Melville (långt)”

  1. Har inget att tillföra just nu men tackar för denna miniessä.

  2. Jag skulle sagt, “det var så lite så”… men den blev ju rätt lång, alltså.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004