Intressant text i The G igår om separatiströrelsen i Katalonien (skriven av en man med ett av de engelskaste namn jag vet, Giles Tremlett) och hur de i princip pinkade bort ett politiskt-moraliskt övertag med den olagliga folkomröstningen och självständighetsförklaringen för två år sedan. Idag ligger stödet för självständighet bland katalonerna under 50%. Det har ofta sagts att separatiströrelsen är ett utpräglat medelklassfenomen, medan de lägre samhällsklasserna tenderar att vilja “Remain in Spain”, en slags spegelbild av Brexit.

Under tiden har SNP sin partikongress och kraven på en ny folkomröstning har ju blivit allt starkare med Brexitprocessen. Nicola Sturgeon målade i ett tal igår upp en bild av skotsk självständighet inom EU som “the best of both worlds”. Men det är, precis som 2015, långt ifrån klart att EU skulle gå med på Skottlands (åter)inträde. Då var det ironiskt nog spanska regeringen som tog avstånd från den tanken, just med tanke på hur något sådant skulle uppmuntra katalonerna. Trots separatiströrelsens (tillfälliga?) nederlag kan man ju tänka sig att den invändningen fortfarande gäller.

Jag kan också tänka mig att EU principiellt inte så lätt skulle acceptera att “nya nationer”, baserade i splittringen av “gamla nationer”, finner en alltför enkel och smärtfri väg in. Det skulle förmodligen ge “fel signaler” både här och var i den europeiska periferin.