Det var ju ordet som öppnade muren för trettio år sedan, en uttröttad presstalesmans svar på frågan när den nya utresereformen skulle börja gälla i DDR. Som alla andra har jag alltid önskat jag var där när det hände. Bara det att se östberlinare köpa upp varenda banan som fanns till salu på andra sidan, och sedan ta dem med sig hem till öst igen, en bild jag alltid tyckt både komisk och, på något sätt, vördnadsbjudande.

Jag hade sedan ett tag planerat att resa till Berlin för 30-årsdagen idag, men mina passfrågor ordnade sig lite för sent och under tiden kom annat i vägen. Senast jag var där var hösten 1969, och femtio år är alldeles för länge. Man blir faktiskt lite isolerad som Londonbo, känner jag ibland, som att “det räcker med det här”. Inte bara gentemot kontinenten utan resten av England också. Jag behöver nog riva några murar.