Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Det politiska, det personliga

Categories: Brittiskt allmänt
Sunday, Dec 15, 2019

Thatchereran inföll under i mina trettioår: jag var 28 när hon vann valet 1979. Katalogen över ruskigheterna är ju ganska vältummad vid det här laget: Falklandskriget, kolstrejken, ödeläggelsen av tillverkningsindustrin i norr och finanskapitalismens ökade dominans, nedmonteringen av välfärden och demoniseringen av de fattiga, bostads- och finansbubblor. Men det var inte ett årtionde som drabbade mig personligen, eller min familj, särskilt hårt. Snarast tvärtom, inte minst för att vi kunde utnyttja de stigande bopriserna och köpte in oss i egnahemsdrömmen vid de rätta ögonblicken (se för övrigt Londonboken s 90-91). J:s affärer gick utmärkt, mitt skrivande hade kommit igång, solen sken. Vi var nog sinnebilden av de årens samvetstyngda Labourröstare, som mådde alldeles utmärkt och hatade Thatcher.

Mina sjuttioår, dvs det kommande decenniet under de konservativa (om inte något ofattbart sensationellt inträffar) kommer att bli sju resor värre. Anledningen är förstås att så mycket mer skada på samhällskroppen har kommit till sedan åttiotalet, men särskilt sedan finanskrisen 2008 och den påföljande “åtstramningen”. Man behöver ju knappast räkna upp dem. Fast just Brexit ser jag som något för sig, i det att främlingsfientligheten nu fått sin slutliga sanktion av en “folkvilja” som utgör 29% av samtliga röstberättigade (dvs Tories röstandel var 43% med 67% valdeltagande). Och då låter jag ordet “främlingsfientlighet” stå för allt från Brysselfobi till öppen rasism, båda vilka ytterligheter man för övrigt hittar i Boris Johnsons person.

Nu ska jag inte låtsas som att jag personligen kommer att drabbas särskilt hårt den här gången heller, varken materiellt eller främlingsfientligt. Vi européer med blekfisig hy kommer inte att råka ut för några pogromer, inga skallande rop på “Swedes out!” från den högaffelsbeväpnade mobben. Vilka som kommer att drabbas i stället behöver man inte tveka över, det har vi redan sett sedan ett årtionde tillbaka i allt från Windrushskandaler till angrepp på ortodoxa judar i Stamford Hill. Ur egen synpunkt tror jag snarare att det blir relativa småsaker som man väljer att ta till sig på ett personligt vis: när politiker kallar oss “queue jumpers” eller säger att vi känner oss “alltför hemma” här; när man ombeds bevisa att man har rätt till allmän sjukvård (klicka bara på view-and-prove-your-rights.homeoffice.gov.uk så ordnar det sig); när någon tittar misstänksamt på ens namn och säger “German?”

Att befara det värsta, om inte för en själv så för många av ens medmänniskor, är med andra ord inte någon melodramatisk gest längre, bara en klok förberedelse. Särskilt när själva ordet “medmänniskor” verkar tappa allt mer i värde.

2 Responses to “Det politiska, det personliga”

  1. Nu har jag lagt ut din sorgesång på twitter. Så nu blir du ännu mer berömd ; )
    Bra och känsligt skrivet, Gunnar! Send my love to the Survivors!

  2. Väldigt snällt av dig, Gabrielle! Jag känner att jag fortfarande sitter inne i en slags förstummande dimma, stapplande över orden.

    Såg en rubrik nånstans: “FFS Britain, not again…!” Jodå. Again.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004