Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

So, farewell then…

Friday, Jan 31, 2020

Extrembrexitören Mark Francois MP tänker stanna uppe hela natten för att i morgon bitti få se solen gå upp över ett nytt, fritt och oberoende Storbritannien. Prognosen säger i och för sig molnigt och regnigt fram till 8-tiden, men vafan, it’s the lack of thought that counts. Konservativa partiet erbjuder också en uppsättning memorabilia: kökshanddukar, muggar, rockmärken. Kalla det frihetens tingeltangel. The fridge magnet of nationhood.

Som många påpekat ligger det ju en talande – eller snarare, en ganska högljudd – ironi i det faktum att utträdet ur EU sker vid midnatt Brysseltid, dvs klockan 23.00 här över. Snacka om left behind… Om det här förordet till Brexit var ett internt käbbel nere på puben så kommer första kapitlet att bli ett simultanpokerspel med 600 deltagare på La Grande Place i Bryssel där motsidan sitter med nästan alla korten, särskilt som det ska vara klart inom elva månader.

Eller som en match på Anfield mellan Liverpool och Vårgårda IF där bortalagets buss för hemfärden avgår tio minuter in på andra halvlek därför att chauffören inte vill missa ‘På spåret’.

Jag kan inte säga att jag är överdrivet dyster om den här utgången, snarare lite vemodig, och med en del onda aningar om framtiden. Medlemskapet i EU sammanfaller ju ganska lagom med mina år här; jag kom hit ett par månader innan de gick med 1 januari 1973. När folkomröstningen hölls två år senare undervisade jag svenska och en av mina elever hade en PR-firma som jobbade för ja-kampanjen, och han uttryckte aldrig något tvivel om att de skulle vinna ganska rejält, som de ju också gjorde.

Brexiteffekten förtas också en hel del av det faktum att mitt liv är så Londoncentrerat. London kommer liksom att finnas kvar i EU, nästan by default, därför att dess ekonomi och befolkning och livsföring, själva dess “överideologi”, är europeisk och global.

Jag är faktiskt skamligt okunnig vad gäller “resten av England”, särskilt de områden som röstade Leave och kommer att drabbas hårdast av utträdet. Vintern 2018 åkte jag på begravning i Hereford i West Midlands och det var första gången på nästan tjugofem år jag överhuvudtaget satt foten norr om London (jag bloggade om det här). Dessförinnan var 1995 när min sons hockeylag, Haringey Bulldogs U-12’s, spelade en slutspelsmatch i Hull. De förlorade 3-1.

Onda aningar? Främst kanske vad gäller just denna konstighet som kallas England. Vad många fruktar är ju att gränsen mellan London och Resten kommer att befästas ytterligare och att det är Resten som har vunnit första slaget, om än inte kriget. Jag blev just påmind om Walter Bagehots ömsinta kommentar om sina landsmän, “I fråga om ren och sund stupiditet har engelsmännen inga rivaler”, och man får väl tro honom på hans ord. Rutschkanan ner i Little Englandness, ner i det intellektuellt snustorra, emotionellt handikappade, det lika sentimentala som blodtörstiga Yeoman England, ser alltför inbjudande ut. Och konsekvenserna av en sådan brutal känsla av isolering kopplad till en bräcklig, sårbar, aggressiv, nyväckt nationalism är inte svåra att tänka sig.

Det är ingen tvekan om att vi nu förlorat något, och förlorat något stort. England är ett litet land i alldeles för stora kalsonger. Kanske är det ett land litet nog att äntligen kunna finna den “roll” Dean Acheson tyckte de aldrig hittat efter förlusten av imperiet. Fast jag tvivlar på det. England kanske rent av är så litet att det inte ens existerar, som en del radikaler vill hävda.

Hur som helst, jag sitter kvar på min plats här vid fönstret mot Henshall Street. Jag har inte ett utan två permanenta uppehållstillstånd (“You only live twice”, som sagt). Jag existerar i skattelängderna, har mitt NI-nummer, har engelsk pension, har ögonvittnen som kan berätta att jag finns här, bor här, dricker öl här, känner en del människor. Jag köper Guardian varje morgon av Şila runt hörnet och att vi skojar varje morgon om jag behöver en plastpåse till tidningen eftersom hon är väldigt miljömedveten och hatar plastpåsar, och det gör jag med. Jag tycker om det här landet trots att jag vet så lite om det utanför huvudstaden, och min tillvaro här kommer att fortsätta oavsett vad jag, eller landet, än tar sig för.

Jag vet bara att jag tänker resa mycket mer i framtiden, bort från London. Jag behöver – mer än någonsin, känns det som – se annat. Ut härifrån. Ni som läst Londonboken vet att jag lämnade Sverige för Irland och Dublin 1971 för att jag tyckte “Sverige var litet och världen var stor”. Det var inte sant då, och det är ännu mindre sant nu, men känslan lever definitivt kvar. Jag avskyr litenhet, särskilt av den här självpåtagna sorten.

Och, nej, jag tänker inte stanna uppe i kväll. Aldrig att jag skulle låta Brexit störa min skönhetssömn, fattas bara. “Tomorrow is another day”, som den mycket underskattade filosofen Scarlett O’Hara uttryckte det.

Leave a Reply

Links




Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004