Har just sett min första hockeymatch på åratals. Eftersom London inte har något lag i Elite League fick sonen och jag ta oss en timmas tågresa söderut för att se Guildford Flames slå serieledarna Sheffield Steelers med 6-5.

En trevlig överraskning, måste jag säga. Jämn och spännande match, entusiastisk 2000-hövdad publik. Skönt att veta att de fortfarande spelar Queens “We will rock you” under pauserna. Lagen i elitligan, som är semi-pro, får ha inte mindre än tio utländska spelare, alltså i princip första- och andrakedjan. Och här finns förstås en hel del hyggliga amerikaner och kanadicker, och några svenskar också (såg t.ex. “Lundin” och “Lindhagen” på ett par Guildfordtröjor).

Visst hade spelet sina brister. Senast jag såg elithockey i det här landet spelade man mer eller mindre i halvfart, nu har det accelererat till trekvartsfart ungefär. Puckföringen är väl inte alltid på topp, inte heller positionsspelet. Det var mycket slagskott från blå under power plays, vilket sällan lönar sig, men med lite röriga försvar som dessa funkade det faktiskt ibland. Nej, på det hela blev jag faktiskt imponerad.

Faktum är, jag tänkte börja åka skridskor igen, kanske nån gång i veckan sådär. Måste bara få dem slipade först. Det ligger nämligen en rink på bekvämt avstånd, Lea Valley Ice Centre, det är bara femton-tjugo minuter härifrån med 56:ans buss. Men det är alltså bara en plan…