Det tar sju-åtta år mellan dem, men när en ny diktsamling av Eva Runefelt dimper ner i brevlådan sätter man sig till och bara kliver in i (inte ur) den världen. För man läser liksom inte Eva Runefelts dikter, man befolkar dem, på behörigt avstånd, naturligtvis, som anstår en läsare. Man är där när den gråa himlen syns genom fönstret på morgonen, men det är en både livgivande och melankolisk glädje att låta henne berätta om hur och varför himlen är grå.

Hennes nya, ‘Ur världen‘, är lika allomfattande och inklusiv, och märklig. Nu ska jag inte försöka mig på att recensera den. Jag har känt Eva sedan fyrtio år tillbaka och kanske är det just det som diskvalificerar mig från att bedöma den konventionellt kritiskt. Jag är en prosaförfattare som älskar poesi, ungefär som ett barn älskar superhjältar. Både sant och ouppnåeligt. Men en av många saker jag vill peka på – som förra gången – handlar om orden.

De är inte neologismer, snarare bättre ord än de vi ärvt, och definitionerna på dem. “Ljusfall” … “Bräcklig är ett läte…” … “…borstig luft” … “sandhundarna” … Man stannar upp och undrar varifrån ens sinnen kommer, och vart de är på väg. Och så läser jag att tamkatter sedan länge utvecklat en teknik att få jamandet att låta som spädbarnsskrik, för det är så de bäst får uppmärksamhet av människor. Vildkatter låter helt annorlunda. Det förvånar mig inte så mycket, efter att ha läst den här boken. Jag har så mycket kvar att se i den.