Det här är en av de mest haktappande historierna jag läst på år och dag. En ultraortodox rysk familj som flydde Stalins terror långt, långt ut på tajgan och levde helt isolerade där från 1936 till 1978. Andra världskriget gick dem helt förbi. Fram mot 1960-talet började de upptäcka satelliter som färdades över natthimlen och antog att människorna uppfunnit några slags “brinnande stjärnor”. Hur de överlevde – hur de bedrev jakt utan vapen eller ens pilbågar, hur de tillverkade sina kläder, hur de odlade det lilla de hade av mat – är lika enastående läsning. Kanske mest gripande av allt: hur det gick till när de upptäcktes av en grupp geologer, hur yttervärlden plötsligt blev verklighet, och hur de tycks ha saknat ens tillstymmelsen till självömkan eller bitterhet. Det är en historia som kommer att leva kvar länge i mig, det vet jag.