Jessica Duchen skriver i Indy idag om Carl Orff och om (den alltid intressante) Tony Palmers nya film om Orffs nazianstuckna (när använde man det ordet sist, tro…?) förflutna.

Och det är alltid trevligt att få sina fördomar bekräftade. En av de många kloka saker George Steiner sagt (bland ungefär lika många fjantiga saker) sa han i en föreläsning i samband med The Proms Season för en del år sen. Det handlade om fascism och musik, och han ställde frågan (jag har det inte ordagrant framför mig) om det kan finnas “musik som är fascistisk”, dvs inte musik som skapats under fascismen, eller skapats av någon som råkade vara fascist, utan musik vars struktur och emotionella kraft, vars själva väsen kan kallas fascistiskt. Steiner svarade själv att frågan naturligtvis är problematisk, men Carl Orffs ‘Carmina Burana’ – särskilt förstås ‘O Fortuna’ – är en given exempelkandidat.

-“Yes, yes, yes…!” ropade jag mot teveskärmen när Steiner sa detta. Jag kunde och kan inte hålla med mer. Och Tony Palmers film verkar bekräfta alla de Orffs snålförrädiska, fegusla karaktärsdrag jag hade inbillat mig att han besatt. Bara det här med Vita Rosen-lögnen är, sheeesh, ja man tappar hakan… Jag har nu inte tid att gå till Barbican på söndag och se filmen, men jag hoppas den kommer på teve nån gång.