Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: augusti 2007

 

 

Fredag 31 augusti 2007 - : - A message from the management

 

En snabbis, innan jag drar på mig stället ger mig ut på Ishavet igen. För er som

inte redan gjort det så är det nu dags att ta solidaritetsmedlemskap i Amnesty, i

protest mot de mordiska vidskepelsebrigaderna i katolska kyrkan som nu drar

sig ur på grund av Amnestys nya och helt och hållet humana policy angående

abort. Inte ens för våldtäktsoffer under särskilda omständigheter kan abort ses

som en mänsklig rättighet för dessa svartrockade turbopederaster. Det är helt

och hållet skandalöst, och ännu en illustration av det mänskliga och moraliska

vakuum som ligger rotat i trons väsen.

 

And while we're at it: ta ut en prenumeration på Nerikes Allehanda också. That'll

learn them.

 

 

Onsdag 29 augusti 2007 - : - The fightback begins

 

Här är god och uppfriskande läsning, en onsdag morgon när solen skiner i lovart:

Cryptome says "Enough of this shit!"... Om nån bara gjort samma med Siwert Öholm

för några decennier sedan, så hade vi alla varit gladare idag.

 

Och via Gudmundson hittar jag Veckans Kampanjsajt, eller ska det kanske vara

kampanjschajt: Alkoholupproret! Motto: "Alltså, du... alltså, du... jag har alltid gillat

dej...". Sign me up.

 

"...vi lever i en kultur där kvinnor släpar omkring med ständig beredskap på att

vara kropp och kön hela dagarna medan mannen tydligen bara kan vara man i

alla sammanhang," skriver Susanna Romàn i Expressen. Alltså, jag kommer ju ihåg

Susanna när hon bara var en liten novell.

 

 

Måndag 27 augusti 2007 - : - Ericsson-Nytt

 

För dom som läst Ericssonboken - dvs. ni som intresserar er för kvalitetslitteratur -

så har det just inflytit, eller möjligtvis influtit, eller rent av inflöjtit, några nya och

högintressanta uppgifter om Gustaf Ericssons sovjetiska förehavanden; läs mer på

uppdateringssidan om boken. Och det är ju, för övrigt, alltid roligt att se att böcker

kan fortsätta leva ett någorlunda drägligt liv, om än med ena ögat ständigt i FASS,

även på den här sidan Bokrean ("where books go to die").

 

 

Fredag 24 augusti 2007 - : - Bra grejer

 

Recensionsdags igen, den här gången Eva Runefelts 'I ett förskingrat nu', som jag

nämnde här för inte så länge sen. Anna Hallberg i DN avslutar sin bedömning med

att säga att Runefelt "fortfarande är en av landets bästa poeter." Jag stannar till en

kort stund vid ordet "bästa". Vilket ovanligt ord att använda i en bokrecension! Än

mer om en författare! Och jag menar detta utan all ironi. Dom är luriga ord - bra,

bättre, bäst - därför att dom är såna question-beggars. Mosebacke Monarki hade en

filmkrönika en gång, där en i panelen skulle recensera nån actionfilm och fick det till,

liksom: "Ja, åsså kom han hjälten där då'rå... åsså, åsså... körde han som tusan då'rå...

åsså kom boven med sina pengar där då'rå, åsså blev det pang-pang... åsså, åsså...

ja, den var jättebra!!" Det vore ju orättvist att säga att Anna Hallberg har presterat

nåt liknande här, men, ja, tanken dök upp i alla fall. Men så är jag förkyld också.

 

 

Torsdag 23 augusti 2007 - : - Say what?

 

Så fort ett bevingat ord flyger förbi ska man ta fram sin hagelbössa. Här är dom

nytillkomna i årets upplaga av Oxford Dictionary of Quotations (via Indy) och ingen

av dem håller sig väl särskilt långt ovanför fotgängarnivån. Till skillnad från gamla

klassiker som "Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana" (Marx). Eller "Krigets

fasor roar ingen" (Olofsson). Eller "Twenty-four hours in a day. Twenty-four beers in

a crate. Coincidence?" (Wright). 

 

 

Onsdag 22 augusti 2007 - : - Strangers and the Right, exchanging glances...

 

Ola Larsmos bok om Bollhusmötet, 'Djävulssonaten', recenseras på kultursidorna

idag (här t.ex. Gunder Andersson i AB) och de flesta tar självfallet upp parallellerna

med nutiden. Det får en att reflektera över det synbarliga faktum att ingen annan

del av den politiska diskursen ger upphov till en sådan mängd motsägelsefulla och

rent bisarra argument som invandringen, eller snarare främlingsfientligheten, både

då och nu. Larsmo tar som exempel argumentet från Heimdalsaktivisterna att den

judiska invandringen skulle gett upphov till ökad antisemitism, dvs. en version av

det centrala nazistiska argumentet - som ju klart också överlevt in i våra dagar -

att främlingsfientligheten i grund och botten är främlingarnas fel. (Det kallades

"judeproblemet" på den tiden).

 

En annan variant finns att studera i historikern Lars M. Anderssons uppmärksammade

avhandling "En jude är en jude är en jude" (2000), där judiska män ofta representeras

som å ena sidan medfött lasciva, läggande sina håriga labbar på blonda flickors rumpor,

och å andra sidan som allmänt plågade av medfödd impotens.

 

Eller i en modernare tappning: invandrarna-vill-inte-jobba-men-dom-tar-våra-jobb.

 

Ett tredje exempel, och det är kanske det mest strålande av alla, stötte jag på under

en konferens här i stan för en herrans massa år sen, där det dök upp en liten skara

representanter för en ännu mindre vänsterextremistisk sekt, som jag aldrig fick reda

på namnet på - men som var mot all invandring till Storbritannien! Vilket ju är ett rätt

ovanligt ställningstagande för en vänstergrupp, så jag blev intresserad och frågade så

klart vad dom grundade detta på. Jo, sa dom, Storbritannien under det kapitalistiska

systemet utgör ett så obeskrivligt blodigt och bottenlöst hopplöst förtryckarsamhälle

att det var av ren medmänsklig sympati med invandrarna - ren humanitet! - som

man ville rädda dem från ett öde värre än döden, nämligen att invandra och därmed

behöva leva och arbeta inuti denna människokrossande roffarkapitalistiska rövarmaskin.

Vilket annat öde som helst vore att föredra, tyckte dom: somalisk misskörd och svält

och död, bangladeshisk översvämning och svält och död, vad som helst, bara inte

brittisk kapitalism.

 

Underbart, håll med om det. Jag var beredd att ta medlemskap på stubinen. Men så

fick dom reda på att jag var svensk, och tyckte jag hade lidit nog förtryck. Ah well...

  

 

Tisdag 21 November 2007 - : - Ett par värstingar

 

Det stora vita blekfisiga hoppet under de senaste tio åren, Tim Henman, tänker

lägga av med tennisen. Frågan är om nån kommer att märka skillnaden.

 

Om nån händelsevis vill veta hur riktigt usel konst ser ut - och då menar jag botten-

skrapande inkompetent, beyond amateur, blaffklantigt och fulidiotiskt tavelmåleri -

så behöver man bara slänga ett öga på Ronnie Woods, ähm, alster. Den här länken

innehåller inga illustrationer, så den är safe-to-click, även för minderåriga. Den här,

däremot, is not for the faint-hearted. Ta spjärn.

 

Later.

 

 

Måndag 20 augusti 2007 - : - Måndagskrafs

 

“A sinking ship is my spiritual home.” Ska man bara läsa en runa över Bill Deedes,

den legendariske journalisten och förebilden för Boot i Evelyn Waughs 'Scoop', så

måste det förstås bli den i Daily Telegraph.

 

Peter Cole, en annan pressveteran, börjar en tredelars översikt om dagspressen,

den första om middle England, dvs Daily Express och Daily Mail (registrerartikel på

MediaGuardian, skrålla ner till 'Why middle England gets the Mail'). Bland annat detta:

"You don't have to like or agree with a newspaper to understand that some people

might want to read it. In the case of the Daily Express and its Sunday stablemate,

I can never understand why anyone would choose to."

 

Only in Göteborg(s-Posten): "Kalaset lugnare än någonsin"...

 

-"Tjäna, Kålle, hur är läget?"

-"Äh, det är lugna kalas, vettu..."

 

 

Söndag 19 augusti 2007 - : - Pressylta - bloggen som förnekar språket!

 

Som Olle Lidbom just rapporterat ska det snart komma en ny tidning i Sverige, vars

titel är en no-nonsense, give-us-the-lowdown fullträff, som bådar gott inför den stundande

debuten: "Språk". En hel del intressant material flaggas också upp på omslaget, särskilt

en minst sagt häpnadsväckande feature som jag själv ser fram emot med en viss bävan:

"Astrid Lindgren om ordet SPUNK"... Inte så mycket för vad Pippi Långstrumps mamma

har att säga om ordet 'sädesvätska' - för det vet väl de flesta vid det här laget - som det

faktum att hon har något att säga överhuvudtaget, där från andra sidan graven.

 

Nej, där man börjar trycka ner kopplingen och sätta foten på bromsen är när blicken så

hamnar på taggen under titeln: "Tidningen som bevakar och bejakar språket". Här börjar

de språkfilosofiskt intresserade bland Pressyltas läsare vakna till, och ur det spunkfärgade

gryningsdiset träder en högintressant fråga fram: exakt hur, och vad, gör man när man

"bejakar språket"?

 

Låt oss komma överens om att man bara kan bejaka, eller för den delen förneka, en

explicit ja-eller-nej-fråga. "Var det du som slog lille Ture på käften?" Nej, det förnekar

jag. "Är det här din gaiströja?" Ja, det bejakar jag. You get my drift. Då måste tidningen

här mena på att språket på nåt sätt, nånstans, för länge sen eller alldeles nyligen, ställt

en fråga till oss användare. Inte bara det: det handlar om en fråga som ännu inte blivit

definitivt besvarad, men hur den än lyder så har tidningen "Språk" klart och tydligt här

tagit ställning och valt att svara ja på den.

 

So far so good. Då gäller det nu att en gång för alla etablera frågans lydelse, det tror jag

ni håller med om. Varför? Därför att annars blir ju tidningens bejakande ställningstagande

bara en meningslös pose, ett ramaksriande non-sequitur, ett imbecillt smilande goddag-

yxskaft. Därför att annars blir ju ordet "bejakar" bara ett ord, vars enda "raisin of being"

är att det rimmar med "bevakar". Och det kan ju - nej, får ju inte vara fallet i en tidning

med ett så pass viktigt uppdrag som språklig bevakning.

 

Jag har nu efter flera, ähm, dagars närsynta studier i de lärda institutens databaser kunnat

reducera språkfrågan till en av tre möjliga kandidater, tillsammans med deras respektive

bejak- och förnekpotential (BJP resp. FNP).

 

Den första vill jag kalla Det Bergelinska Paradigmet: "Do you have what we in Sweden call

en skiftnyckel?". Som man också skulle kunna kalla Wittgensteins Våtröm: hur man gör sig

obegriplig på tre språk samtidigt. BJP: 2.1. FNP: 113.0.  

 

Den andra har jag benämnt Det Chomskyska Ditot: "Do colourless green ideas sleep furiously?"

På vilket en gång filosofen John Searle svarade: "In your dreams, pal..." BJP: 0.7. FNP: 0.7.

 

[Tillfälligt avbott för att tackla disken från igår kväll...]

 

Den tredje kallar jag helt enkelt Meta Velanderfrågan: "Är det här riffet nåt kul så här långt...?".

Och den kan ju bara besvaras med ett rungande "Njae".

 

Jag vet inte, det är kanske för lätt att raljera om sånt här. För man fattar ju trots allt vad dom

menar, och med det har dom ju i alla fall klarat första hindret i språkets 110 meter häck. Men

man ser också hur tankeprocessen gick till när dom bestämde sig för den taglinen: rimmet

blev för överväldigande naturligt och bra, och jag tror att alla de svenskspråkiga tvivel, som

ju bör ha dykt upp, till slut gav efter för det anglicistiska trycket: man tänkte "affirming",

"life-affirming", "seize the day", och så vidare. Men språket ställer inga frågor. Språket har,

som språk, överhuvudtaget inget att säga. Allra minst är språket, som omslaget lite grand

ger intryck av, en smått excentrisk personlighet som det alltid är roligt att få lära känna, en

slags skojig mormor som både tycker om att virka antimakasser på servicehemmet och åka

rullbräda med kidsen. Språk är käckt.

 

Mitt problem här är, om jag nu inte helt misstolkar honom, lite grand som Malte P:s. Det finns

sannerligen inte mycket utrymme kvar för oss elitister i den samtida kulturen, och det faktumet

har vi väl mer eller mindre framgångsrikt lärt oss att leva med, vid det här laget. Men om vi nu

inte ens får ha språket för oss själva längre, då är det hög tid att vi dänger våra samlingsvolymer

i bordet och ropar "Halt! Hit men inte längre!"

 

Jag menar, ärligt talat. There comes a point, my friends, there comes a point...

 

 

Fredag 17 augusti 2007 - : - Chronicle of a death untold

 

Idag kan jag kombinera ett ant(h)al teman från det sistone: död, utrikeskorrar och

minnen. Som ett brev på posten kom nämligen Kyrkobladet igår, svenska london-

kyrkans svar på Kamratposten, i vilken jag läste den melankoliska nyheten att Jussi

Anthal dog rätt nyligen, den 24 juni. Jussi jobbade i nåt slags tretton miljoner år som

Expressens londonkorre, en utomordentligt trevlig, kunnig och generös människa,

som jag också tar mig friheten att kalla en slags vägledare när jag själv började

skriva härifrån i slutet av sjuttiotalet. Men var finns runorna över denna man och

hans ytterligt fascinerande historia? Jag gjorde några snabbsök härovar och fann

inte ett skit från Expressen (vilket iofs kan vara mitt eget sökfel) men dock att Bo

Strömstedt skrivit en liten sak - i Kvällsposten... Om nån sett nåt annat, särskilt i

Expressen, så tipsa gärna.

 

 

Torsdag 16 augusti 2007 - : - It's now or never...

 

Det är alltså trettio år sen, på dagen. Ragnar och jag hade stämt träff på Vita Bandet

i Slottsskogen, för en fika. Det var en vacker dag. Som inte blev mindre vacker av

att det var (och har fortsatt vara ända sen dess) Ragnars födelsedag. Som heller

inte blev mindre vacker av det faktum att vi - i pseudonym skepnad av den f.d.

eskatologen och skörlevnadsfanatikern Ingemar Olofsson - just hade sålt vår första

pjäs till Radioteatern i Göteborg. Solen sken alltså. Jajamensan, det var totalt friläge,

hela vägen in.

 

Vi sitter alltså där vid randen av Stora Dammen. En lätt bris rasslar i den låga häcken

vid vattenbrynet. Några småfåglar hoppar fram och tillbaka. Det är tyst och stilla, som

det bara kan vara på Vita Bandet vid halv tolvtiden. Ragnar tar upp en anteckningsbok,

jag lutar mig tillbaka för att tända ännu en Gaulois - när plötsligt ett stort och mörkt och

flaxande helvete bryter löst alldeles bredvid oss: en sparvhök dyker ner och norpar en

av småfåglarna inne i häcken, i en enda elegant och brutal rörelse. Det tog bara en

sekund, sen var det tyst igen.

 

"Om detta varit antikens Rom...," sa jag till slut.

 

"...så hade Vita Bandet aldrig fått serveringstillstånd," fyllde Ragnar i.

 

"...så skulle vi nu dragit åstad till Forum, ty stora händelser har här järtecknats..."

 

"Omen? Jomen...," sammanfattade Ragnar läget.

 

Forum låg vid den tiden på Linnéplatsen. Vi samlade alltså ihop våra papper och cigaretter

och lunkade sakta men säkert iväg. Några välslipade formuleringar senare hade vi nått

gräsplanen nedanför Naturhistoriska, och vi drog oss självklart i riktning mot Pressbyrån,

för det var ju mitt på dagen och kvällstidningarna hade just kommit. Nu i efterhand har jag

fått för mig att jag fick syn på löpsedlarna från längre håll än jag nog egentligen gjorde,

för min syn har aldrig varit sparvhökens, om man säger så. Så jag stod rätt nära löpen

och läste. Och det tog säkert flera veckor innan alla åtta bokstäverna satt sig på plats och

klätt sig i en någorlunda meningsfull, uttydbar språkskrud.

 

G-T: ELVIS DÖD

 

Expressen: ELVIS DÖD

 

Kvällsposten: ELVIS DÖD

 

Aftonbladet: SÅ BLIR DIN NYA BORÄNTA

 

Den kvällen föddes en ny signal mellan Ragnar och mig: uh-huh-huh, det lite lättjefulla

trenotsriffet i 'Good Luck Charm'. Den har liksom blivit vår version av "So it goes". Eller,

i Pressyltaversion, "I rest my case". Elvis' död var ju ett tragikomiskt mästerverk, och jag

är till viss mån fortfarande, vad heter det, dumbfounded by it. Ställd.

 

I och för sig tror jag inte att vi har gått miste om nån allvarligare mängd klassiker genom

Elvis' död, i motsats till vad som helt klart är fallet med Hendrix, till exempel. Där Hendrix

uppenbart skulle gått mer och mer i riktning mot fusion och jazz, skulle Elvis kört ett par

ännu längre race runt The Great American Song Book, tills han kom ut på andra sidan och

där annonserade en radikal musikalisk kursändring: ett album med Phil Spector! Som

bombade. Men som följdes av ett album med Leonard Cohen-covers, som guldade. Ytterligare

tre-fyra äktenskap, kanske. Och han dog, till slut, i en motorcykelolycka strax utanför Nashville

i oktober 1991, sörjd av miljoner.

 

 

Onsdag 15 augusti 2007 - : - Onsdagsgnäll

 

"Some children, though, are never grateful. So it is with the BBC." Stephen Glover

skriver i Daily Mail om det institutionaliserade Thatcherhatet på BBC, detta apropå

en till synes rätt imbecill kommande pjäs om hennes tidiga år. Nu kan det här så

klart ses som helt och hållet typiskt Daily Mailgnäll, en sorts text som vilken gammal

överste som helst skulle kunna skriva i sömnen. Men det ironiska är att Glover har

helt rätt. BBC:s institutionella kultur är klart "unreconstructed leftist," och kommer

förhoppningsvis att fortsätta vara så i framtiden också. Det är det enda intellektuellt

hållbara alternativet för en public service-institution. Annars hade ju inte SVT:s utbud

varit ens hälften så bra som det är idag. För att bara gripa ett exempel ur luften.

 

Och även Greenslade klagar på utrikesbevakningen nuförtiden...

 

Och är jag helt ensam om att finna Leif Zetterling, förutom en rätt lessen teknik, en

av universums giftfriaste satirtecknare?

 

 

Tisdag 14 augusti 2007 - : - Vad jag gjorde på mitt sommarlov

 

Idag en liten utflykt, den första på länge, till mina gamla trakter, Chalk Farm/Kentish

Town. Vad nytt? Inte så mycket. Det har dykt upp en Banksy brevid Roundhouse: det

är hemmafrun som sopar dammet under tegelväggen. 31:an har blivit dubbeldäckare.

Fusilli Alfredo på Marine Ices är lika god som vanligt. Polska korvfabriken var stängd

för semester, tyvärr. Jag hade planerat kalvköttsinköp, för jag har plötsligt - helt utan

förvarning - blivit kåt på scallopine, främst kanske al limone. Men en saltimbocca alla

romana stod också och vinkade come-hitherly i den snara middagsframtiden. Jag får

alltså försöka hantera min besvikelse, med detta som så mycket annat. Helsingborg,

till exempel.

 

 

Måndag 13 augusti 2007 - : - Litteraturmåndag

 

Eftersom jag inte är med i den har jag inget att säga om Maja Lundgrens roman.

Detta som en konsekvens av den juridiska princip som etablerades i fallet McKennitt

v. Ash (se länk i vänsterkolumnen), nämligen att ämnet för en bok har en tyngre

vägande narrativ rätt till texten än författaren till sagda bok (se inlägg i McK v Ash-

arkivet 18 december 2006)

 

Skrivkurs, lektion 3: "Begriplighet - ska det vara så jävla noga?": Ragnar Strömberg,

som jag för övrigt ska återkomma till i ett inlägg på torsdag, skriver om Ashberys nya

i Aftonbladet, och citerar orden: "[det] koagulerade mörkret". Det här är (och ta gärna

fram penna och papper här) en direkt referens till Flann O'Brien i 'Den tredje polisen'

och De Selbys dictum däri att "Darkness is simply an accretion of black air."

 

Det är just dessa hisnande djupa och profunt belästa insikter som gjort Skrivkursen

på Pressylta till så eftertraktad läsning bland unga svenska prosaister. Lektion 4 heter

"Bara för att det är trôkit betyder det inte att det är konst".

    

 

Torsdag 9 augusti 2007 - : - Shut up and you might learn something...

 

En av efterkrigstidens främsta historiker, Norman Cohn, har gått till historien, 92

år gammal. Inte bara skrev han den banbrytande "The Pursuit of the Millennium"

(1957) utan enligt min mening också Lektion 1 i Modul 1 i antisemitismens patologi,

"Warrant for Genocide" (1967), den definitiva studien av Sions Vises Protokoll. Att

lämna efter sig två såna böcker är stort, att dessutom ha avlat rockskribenten Nik

Cohn förtjänar en postum medalj, vars utförande jag får återkomma till (se t.ex.

länken den 15 juli i arkivet).

 

Och som en underligt vältajmad companion piece kan man ju alltid läsa recensionen

i dagens TLS av John Grays nya bok, "Black Mass: Apocalyptic Religion and the Death

of Utopia".

 

Pressylta Redux - där bildningen kastar av sig skorna och känner sig hemma.

 

 

Onsdag 8 augusti 2007 - : - Kräftpremiär! Eller...?

 

OK, since you ask, här är några frågor man skulle kunna ställa på DN:s utrikesdag.

Hur mycket tid bör DN:s korrar proportionellt spendera på att (a) skriva snuttiga

rewrites, (b) kopiera byråmaterial, (c) producera eget tänk? Vad är idag - i praktiken,

inte i teorin - skillnaden mellan en stringer och en korre? Vad är idag - i praktiken,

inte i teorin - skillnaden mellan en "analys" och ett lite-längre-än-vanligt reportage?

I DN:s utrikesbevakning allmänt, vad är viktigast, bredd eller djup, och varför? Under

vilka omständigheter - undantaget större terroristdåd och Jesus' återuppståndelse -

skulle en DN-korre få mer än tretusen tecken på sig?

 

Svaren? I wouldn't bother.

 

I övrigt: dags att börja köa, grabbar...

 

 

Tisdag 7 augusti 2007 - : - Inget för gaisare... (+)

 

Ett snabbt experiment idag: "Ingen mer information kommer från och med nu att

hämtas från Pressylta Redux," lovade mig, efter påstötningar, Agent25 häromdagen.

Om löftet håller så ska det här inlägget, om att GAIS spelade oavgjort mot The Zoo

igår, inte dyka upp på "GAIS i media"-rutan på GAIS hemsida, och därmed locka

hit hundratals intet ont anande goa GAIS-gôbbar...

 

GAIS, you may or may not be surprised to learn, spelade oavgjort mot Djurgården.

När då? Igår.

 

Heja GAIS!

 

Senare e.m.: It woiks, it woiks! Free at last! Thank GAIS Almighty, free at last!

 

 

Måndag 6 augusti 2007 - : - Måndagsrubrik

 

[De demoniska ftp-fanstygen har varit in the fart igen, därav dröjsmålet...]

 

Två köttrelaterade saker till att börja med. Ett välkommet tillskott till den frukost-

litterära sfären är London Review of Breakfasts, ett måste även för den mer chark-

inriktade Londonbesökaren. Det gläder mig särskilt att dom elogerar min lokala, en

av de bästa i stan, Mess Cafe på Amhurst Road, Hackney Central (som för övrigt

också har en helt acceptabel hamburgare på menyn - men det är ett annat stort

och komplicerat kapitel...). Men att Broadway Cafe får ett sånt gott betyg är en

klar miss från LRB:s sida, och visar om inte annat på de inbyggda problemen med

att förlita sig på vad vi i branschen kallar user-generated copy.

 

Kött2 handlar om den nyutbrutna (eh?) mul- och klövsjukan, och Johann Haris

anmodan idag om att sluta dalta med landsbygden och de bidragskåta pigfuckers

som befolkar den. Ge alla pengar till städerna. Right on. Och att man börjar hålla

med Johann Hari ("He puts the 'je' in 'jejeune'," som nån sa en gång) är väl ännu

ett tecken på min tilltagande senilitet. Men vafan. Det är ju måndag.

 

Vad i övrigt kommer augusti att innehålla, förutom ett antal måndagar och en

karneval? Ja, den 16:e är det så klart 30-årsdagen, och jag har en underlig historia

att berätta om den dagen (den utspelar sig i Slottsskogen, say no more...). Den

19:e blir det att dansa jazz på 606 (se inlägget 19 juli i arkivet). Den trettifjärde

tar jag mig en sup och säger häpp. Välkomna ska ni vara.

 

 

Onsdag 1 augusti 2007 - : - Fel dag

 

Även om jag, rent fysiskt, ser mig själv som förkroppsligandet av mänsklig grace

och elegans, så för jag också en med åren allt ojämnare kamp mot själlösa föremål

i min omgivning. En öppen plastbytta med grädde bestämde sig för att dö i samma

ögonblick jag öppnade kyldörren, och kastade sig inte bara ut, utan ut över hunden,

en mer än lovligt lurvig kungspudel vid namn Blue (nu White). Två bungee cords som

jag ville ha isär krokade sig fast i varandra med en krampaktig, ryggradslös passion

som varade så länge att den ena blev gravid (nu i tredje månaden). Jag kan inte för

mitt liv hitta mina reservglasögon. Ett tröstlöst ursinne lägrade sig över mig vid tretiden,

och ligger där ännu (nu 17:37 lokal tid). Prata för er själva. I'm off.