Gunnar Pettersson
Pressylta Redux
Arkiv: Februari 2006


Tisdag 28 februari 2006 - : - Amaranthus hypochondriacus...

...är Linnés namn på dagens blomma, som på engelska heter Love-Lies-Bleeding.
Den är en bågformad växt med röda eller rosa hjärtformade blommor som ser ut
som blodsdroppar. Kan ibland hjälpa mot ormbett.


Måndag 27 februari 2006 - : - Arbetets löner

Avd. 'Det är så man vet att det är måndag...': sitter just nu och jobbar på den
tråkigaste text jag nånsin skrivit ("...och det vill inte säga lite, det" - Nils Schwarz,
Expressen) nämligen ett policydokument om 'health and safety' för en lågstadie-
skola i Kentish Town, typ 'Häng inte ut ungarna genom fönstret mer än nödvändigt'.
Men så är min boredom threshold av legendarisk höjd, det har vi kunnat konstatera
tidigare. Anyway, back to the salt mines.


Söndag 26 februari 2006 - : - Palmesöndag

När jag fick syn på länken till Anders Ehnmarks recension av Borgnäsboken på
Expressens kultursida, så väntade jag en kort stund innan jag klickade på den.
I den pausen förutspådde jag - på pricken - hur texten skulle lyda. Det är det
som är så trevligt med förutsägbarheten: man behöver aldrig bli förvånad.
Det här är ett skolexempel på den intellektuella indolens som präglat hela
Palmehistorien från första början, fast med den skillnaden att Ehnmark är mer
välartiklerad än, säg, Hans Ölvebro, för att nu gripa ett namn ur luften.

Det står naturligtvis allom fritt att avfärda Borgnäs' resonemang. Men vad man
måste inse när man gör det är att ens avfärdande skulle vägt avsevärt tyngre
om man haft något konkret, något svart-på-vitt att avfärda det med. Det vill säga,
om man haft tillgång till åtminstone ett försök att gå på djupet med, exempelvis,
vad Borgnäs kallar 'landsförrädarspåret'. Men det är ju just det man eftertryckligen
inte har. Det har aldrig utretts. Man har inte ens övervägt att utreda det. Till
och med Granskningskommissionen fick ju tillstå att det enda man gjort i den
vägen är att förhöra individuella polismän som blivit anklagade, och majoriteten
av dessa var då enbart alibiförhör.

Vad som är så indolent med detta är att man i det läget inte orkar inse att vad
man säger - avfärdandet - inte är något annat än ytterligare ett påstående i det
eviga påstående-spelet som är Palmeteorierna. Vad en utomstående då måste
göra är att väga Ehnmarks påståenden mot Borgnäs påståenden, framför allt
naturligtvis i fråga om grunderna för dem, dvs. mängden av och kvaliteten på
deras indicier, hur hållbara deras indiciekedjor är för analytiskt tryck. Och där
vinner Borgnäs hands down, det behöver man bara vara läskunnig för att inse.
Ja, det hade ju hjälpt om Ehnmark åtminstone presterat ett sammanhängande,
faktabaserat resonemang om saken, i stället för detta troskyldiga njae...

(Och för övrigt: det finns en jättelik, självlysande, brandgul ironi i det faktum att
Ehnmark faller tillbaka på Petterssonteorin: åtalet mot Christer Pettersson 1989,
liksom hela the case against him därefter, är ju en klassisk konspirationsteori,
med den skillnaden att den bara involverar en styck person: dvs. den grundar sig
på en serie [oerhört svaga, som det visade sig] indicier sammankopplade med
induktiva antaganden, som till slut - surprise, sursprise - inte höll ens för den
mildaste av rättsliga prövningar [en engelsk journalist frågade samtliga de lekmän
som ingick i juryn om de skulle fällt Pettersson om det varit dödsstraff för mord
i Sverige: inte en enda av dem svarade ja]).

Vad Ehnmarks avfärdande handlar om är helt enkelt att tanken på en konspiration
inte tilltalar hans något saktmodiga intellektuella temperament. Det är, krasst
uttryckt, lite för fantastiskt för att vara svenskt. Ja, så motbjudande finner han
tanken att han inte ens vill tillstå - vilket är implicit i hans tro på Petterssonteorin -
att mordet skulle haft ett politiskt motiv! För så fort man börjar tänka "politiskt motiv"
så infinner sig snart tanken att Palme inte bara hade fiender, utan hade fiender som
kände varandra, och var kapabla att agera samstämmigt. I en konspiration, alltså.
Det är det som gör den där klyschan om "stora män" så ihålig. Fråga er varför man
aldrig får läsa, i slutet på februari varje år, meningar typ, "Varför är det så lätt att
falla tillbaka i ensamma galnings-tänkande?", eller, "Hur kommer det sig att
bakom stora mäns död måste det alltid finnas en enda pytteliten gärningsman?"
Just det: därför att det ena är lika absurt som det andra. Borgnäs' tes om denna
fatala tankelåsning kunde inte blivit bättre illustrerad. QED.


Lördag 25 februari 2006 - : - Det är ju nåt jag tar på väldigt allvar...

...det här med att vara sektledare, alltså. Det är ju inte bara att säga hejsan-
svejsan och sen tro att allt löser sig för egen maskin. Ånej. Stadgar måste
upprättas. Klubbnålar införskaffas. Disciplin skapas. Det här är alltså ett race
jag kör med mobilen av och båda händerna på ratten, det ska ni ha klart för
er. Jag får återkomma längre fram med mer konkret information om hur ni
kan visa er lojalitet, och vart pengarna ska skickas.

Under tiden, en liten lördagsövning kallad EOSHKBSMKOVVT-D1, eller uttytt:
'En operatitel som helt klart bevisar sambandet mellan seriös musik och våra
vanligaste tilltugg - del 1':

Ariadne auf Nachos


Fredag 24 februari 2006 - : - Da trooth?! You can't take da trooth!

(Vilken film är det den repliken kommer ifrån, förresten? Kommer inte ihåg).
Det finns i och för sig all anledning att slopa preskriptionstiden för mord, som
man nu tänker göra i Sverige. Om det sedan finns anledning att tro på dom
när dom säger att det inget har med Palmemordet att göra, det är förstås en
annan femma. En något oskuldsfull inställning vore ju att, jamen, det är ju
bra, då har ju Palmeutredarna all chans, då behöver dom ju inte banka näven
i skrivbordet den 1 mars 2011 och säga, "Sjutton också! Precis när vi var så
nära...". I själva verket funkar det ju tvärtom. Genom att göra utredningen
open-ended så "låser" man ju mycket effektivt Christer Pettersson till mordet,
då cementerar man ju en gång för alla påståendet att mordet är "polisiärt
uppklarat", som mantran numera lyder. Very clever. Dom som eventuellt
medverkade i en konspiration och som kan tänka sig att lätta på hjärtat om
fem år, dom kommer nog också på andra tankar nu. Men det är väl vad man
kallar en 'unintended consequence', det också.

Jag ska dessutom be att få meddela att Pressylta från och med idag är en sekt.


Torsdag 23 februari 2006 - : - Fullträff!

Jag lovade att inte säga nåt mer om'et, men jag kan inte låta bli. Fredrik Lundh
på pythonware.com meddelar mig att herr Bard härrör från - Motala! Alltså, här
på Pressylta har vi ju bara den feelingen för saker och ting, I'm in the fucking
zone, man. Hur som helst, nu vill jag att ni gör så här, det är en grej man hör
och ser här över emellanåt. Nästa gång ni får syn på Alexander Bard, lägg på
ert allra sliskigaste, krypigaste leende och säg på er allra sliskigaste, krypigaste
kopp-av-te-engelska: "I say, are you one of the Motala Bards...?"


Onsdag 22 februari 2006 - : - Eliten? Lever den än?! (+)

Att dom orkar... Det är väl med "eliten" som det är med "heterosexuella":
om man behöver påpeka att man är det, så kanske man inte, ähm, är det.

Det här gänget dök upp i en diskussion på saligt hädangångna MEDIA-listan
för ett antal år sen, men då fick jag intryck av att det mest var journalister
som var med (vilket gjorde ordet "elit" dubbelt så roligt som det är nu). Jag
tyckte detta var väldigt konstigt, och hörde mig för bland kolleger om det
fanns nåt liknande här över. Nej, blev (det rätt så trovärdiga) svaret. De tre
vanligaste reaktionerna från dem när jag berättade om Elitlistan, var: (1) "Hur
fan har dom tid?"; (2) "Det finns redan så många forum för skvaller, det räcker
gott", och (3) "Du menar, journalister som delar med sig av skvaller - gratis??!!
Då är det sant som jag hört alltså, det här med Sverige och socialism och
allt det... Wow...".

Senare. Hela Elithistorien är patetisk, och är det på två sätt: dels att listan finns,
och dels att man ojar sig över att listan finns. Jag kommer nog inte att läsa
varken svenska tidningar eller bloggar de kommande dagarna, det kommer att
bli för mycket sånt här. (Förresten, vem är denne Bard? Han låter ju som en
nittifemoktanig creep...). Hur som helst, jag ska, i min sista kommentar om detta,
försöka vara så nedlåtande jag nånsin kan, ska verkligen anstränga mig på det
läget. Elitlistan är Småstad. Det är Växjö. Det är Motala. Det är när Sverige är som
mest pinsamt, dvs. när en del av oss tar en såpass lång omväg bara för att bevisa
att litenheten är så förtvivlat liten. Ordet 'församling' har inte samma klang på
svenska, men det handlar om 'the parish' i engelsk parlans, alltså det som gör att
utlandssvenskar ofta stannar utomlands livet ut. Jag har just läst en (ännu ej
publicerad) artikel om skillnaden mellan Danmark (prata öppet om problemen)
och Sverige (konsensus är allt), och skribenten har både rätt och fel på samma
gång, det är det gamla vanliga. Men det slog mig just att det kanske är så,
fasansfulla tanke, att Elitlistan-typ-grej är det enda vi hittills har som representerar
en dissonans, ett avvikande, en icke-gemenskap med vår monologiska kultur.
Bortsett då från det militär-industriella komplexet, förstås.

Silly tarts. Nu går jag och kollar fotboll och surar.


Tisdag 21 februari 2006 - : - To irve or not to irve

Att förakta det österrikiska rättssystemet är kanske en rätt så marginell
sysselsättning, så här en tisdag förmiddag när solen skiner. Men att över
huvud taget införa en sådan principiellt idiotisk lag, att sedan döma David
Irving till tre års fängelse på grundval av den, medan man samtidigt är
väldigt noggrann med att låta bli att ställa sina ännu överlevande krigsförbrytare
inför rätta, dvs. dom som utförde det som man idag inte får förneka, det är
ju liksom, ja, dom är väl inne lite på fel spår här, om man ska uttrycka det
artigt. Jag har alltid ansett att drägg som Irving ska straffas så 'cruelly and
unusually' som möjligt, dvs genom att låta honom hållas.


Söndag 19 februari 2006 - : - Gatans folk

+ Det vackraste namnet på en gata jag hört på länge såg jag igår, två
minuter härifrån: Sojourner Truth Close. Läs mer om damen i fråga här.

+ BBC berättar en intressant historia som jag inte kände till: bakgrunden
till hur Chrustjovs hemliga tal 1956 blev känt. Det är annat än att skriva
tvåtusen tecken om Svennis, det...

+ Att läsa om, och tänka på, Palmemordet igen: oftast är det förstås
tragiken som dominerar, men ibland ramlar farsen in på scen med dunder
och brak. Såna hundraprocentiga flippskallar som Ebbe och Lidbom, dom
skulle ju inte gå att hitta på i en roman - att dom överhuvudtaget fick lov
att befinna sig ens i närheten av den folkvalda makten... Och såna kliniska
imbeciller som Sune Sandström, jag menar, det var ju rent synd om honom,
han behövde ju hjälp med att knyta skorna, för helvete. I stället blev han
Säpochef. Jag menar. Ärligt talat. Cheeeesus...


Lördag 18 februari 2006 - : - Om bokhandlar vore städer...

...skriver John Patterson (olänkat) i Guardian idag, så skulle 'true crime'-
avdelningen vara 'the red light district'. Det är nog sant. Om man tar
Stockholm som mall: 'romaner på svenska' skulle vara ett slags, tja,
Kungsholmen, kanske... 'Memoarer och biografier' håller sig nog mera
utåt Danderyd. Böcker om mat? Det skulle jag sagt är Odenplan och
däromkring. 'Politik och samhälle'... det är Norra Bantorget, ner för
Vasagatan och över bron - men inte in i Gamla Stan, det är viktigt.
Nej, fel fel fel, det är ju gör-det-själv-böcker som står där! 'Politik och
samhälle', det är ju den vattensjuka skog som går under namnet Stockholms
"skärgård", för jösse namn. Porrböcker på Söder, den saken är klar. Och
Palmeböcker lite överallt.


Fredag 17 februari 2006 - : - Loreena + Borgnäs = inte det minsta sant

Two more pieces on the Loreena business. I couldn't for the life of me find a
link to it, but the Tuesday Ottawa Citizen had an article more about the brouha
side of it all, with Loreena heaping praise on the "brave" Justice Eady. If you
want to try and find the piece yourself, the details are as follows:

McKennitt: My private life is mine: Singer praises 'brave' British judge who
quashed intrusive biography
The Ottawa Citizen
Tuesday, February 14, 2006
Page: A3
Section: News
Byline: Chris Lackner

However, there definitely is a link to the Daily Telegraph legal editor Joshua
Rozenberg's longish, excellent piece yesterday, 'Could this be the end of the
unauthorised biography?'. Read it and ponder.

Borgnäs' Palmebok 'En iskall vind drog genom Sverige' är helt lysande, enligt
min mening. Allt man väntar sig i sammanhanget: klok, övertygande, bitande
när det behövs, ett barely-suppressed ursinne över den katastrof som är - eller
snarare var - Palmeutredningen. Och även om det nästan låter lite trivialt att
säga det, han skriver ju så jävla bra också. Upplägget i två delar, 'Låsningen'
(främst om Chris Pett) och 'Lösningen' (dvs. i stort 'landsförrädarspåret') funkar
perfekt, därför att det skapar en sån matig yin/yang-effekt på resonemanget.
Det är obligatorisk läsning, helt enkelt.


Torsdag 16 februari 2006 - : - Gemischte Gemüse

+ För dom av Pressyltas läsare som råkar vara jihadfundamentalister så har
jag kommit på en jävligt bra paroll som ni kan ropa vid nästa cartoon demo:
"Länge leve självmordsbombarna!"

+ (Think about it...)

+ En vokabulärövning kallad TSOSUOF, eller: "Två svenska ord som utlänningar
ofta feltolkar":

    INUTI - en dyslexisk eskimå.

    ÅTMINSTONE - en italiensk soppa gjord på väldigt få ingredienser.

+ ...och vad som förvånar lite grand med Bondesons Palmebok är att han
råkar i sådan affekt närhelst Olle Alsén kommer på tal. Jag pratade med
Olle igår, ganska länge, och som den generösa människa han är hade han
bara positiva saker att säga om Bondesons bok. Hmmm. Har ingen aning
om Bondeson nånsin träffat Alsén, men det verkar inte så.

+ Det visar sig att Akademibokhandelns distributionscentrum ligger på
Tjusarvägen i Morgongåva. Det finns ingenting som är så banalt som verkligheten.

+ "Länge leve självmordsbombarna!" - håll med om att den är jävligt rolig.
Fem poäng till mig, tror jag.

+ (Det är just sånt som är så bra med att inte ha en kommentarsfunktion:
man får så många poäng...)



For some more on McKennitt v. Ash, see yesterday's posting - now with added goodness!


Onsdag 15 februari 2006 - : - The palme at the end of the mind (part 6)

Jag frågade er Pressyltaläsare för ett tag sen om nån visste nåt om stundande
Palmeprojekt inför tjugoårsdagen och bad er maila mig i så fall. Inte ett jävla
ljud. Thanks. Så jag fick undersöka det själv... Och nu vet jag allt.

Ish...

Och det är inte särskilt intressant, naturligtvis. I alla fall hittills. Borgnäs' bok
har inte anlänt från Akademibokhandeln än, så jag väntar med att kommentera
just det "spåret" (som vi palmespanare brukar kalla det...)

+ ...men jag har nu läst Bondesons 'Blood on the Snow' (Cornell UP - se tidigare
inlägg i, ähm, oktober... och liknande månader... whatever). Jag tycker för det
första att det är den bästa boken som skrivits om mordet på engelska. Jag
tycker för det andra att Bondeson är i katastrofalt behov av ett sinne för humor
motsvarande det som Palmeutredningen uppvisat under åren. Jag tycker för det
tredje att hans mötesscenario/Bofors/Indien/'Baghdad Bob'-teori är mer än
skakig, och subtraherar en hel del av det förtroendekapital han byggt upp i de
föregående 14-15 kapitlen. Varför? Bortsett från en massa detaljproblem, därför
att "greed" may be good, men inte som motiv för att mörda Palme. Bob Wilson
agentade ju för Safma på samma gång, så vad var problemet egentligen: ännu
en faktura obetald? What's a million bucks between arms dealers? Heifer dust,
in the wider scheme of things, som jag ser det. Dessutom är Bondesons
källhänvisningar charmerande selektiva, milt uttryckt: bagateller får långa
referenser, massiva påståenden ingenting alls.

+ Mikael Hyléns dokumentär på SVT visas 26 februari (precis som polisbil 1520
på David Bagares Gata, alltså: aningen för tidigt...).

+ En svensk-engelsk journalist håller på med en grej för Sunday Times baserad
på Bondesons bok. Har fått se utkasten, men håller mig avvaktande.

+ Och jag vet att Alf Enerström och Gio Petré kommer att skicka ett telegram till
Expressen från dårhuset, eller helvetet, eller var dom nu bor nånstans: "Jag hade
fel hela tiden, gud förlåte mig... Vilken statsman vi förlorade i detta tragiska
attentat... Leve socialismen!"

+ Forts. följer...


Tisdag 14 februari 2006 - : - More on McKennitt v. Ash (+)

Sorry, I'm sort of one day behind with everything at the moment... Yesterday's
Guardian published a piece on the trial, written by media lawyer Rupert Elliott
(unfortunately, it's in their subscription area "Media>Media law"). Anyway, it's
a pretty straightforward account of the "chilling pre-publication lessons for
publishers," in Elliott's words. However, there's one weird thing, and I can't see
how it could be a simple typo, where Elliott opens the third para with the words:
"The singer - whom I represented - objected to the publication, etc etc...". He
most emphatically did not. Loreena was represented by Desmond Browne QC.
Rupert Elliott represented Niema - i.e. until a few days before trial, when he
unceremoniously scarpered - leaving Niema to defend herself in this infernally
complex case - and did so because her funds had run out. But it was probably
reasons of space that made Elliott unable to mention that in his piece. Ho hum.

Update Wednesday 15: An email exchange with The Guardian today shows that
the error was nothing to do with Mr Elliott, but was a simple subbing mistake.
Probably the night shift. Also, the Daily Telegraph had a piece by Chris Hastings
Sunday, on the serious media/legal repercussions of the verdict.


Måndag 13 februari 2006 - : - Framsteg

Jag räknar mig väl inte direkt som teknoidiot, men ibland undrar jag ändå. Mitt
första epost skickade jag i oktober 1994, jag har sparat det, det var till Sean Myers,
en hockeymålvakt för Harringey som hade den distinkta fördelen av att vara en
meterbred fetknopp, även utan skydden... Hur som helst, trots det är jag - än idag -
en sån som fortfarande tittar upp när man hör ett flygplan och som fortfarande
undrar nånstans i bakhuvudet hur i herrans namn en sån tung sak kan hänga så
uppe i luften utan att ramla ner. Nå, detta egentligen bara som ingång till det
lätt pinsamma faktum att jag igår satt och läste Pressylta på en mobiltelefon
och inte kunde låta bli att tänka, 'Sheeeesh... amazing...'.

'The more art becomes a lark, the more it is locked into the art world, dependent
on the hospitality of kindred spirits who also can't think what the point is but can't
bring themselves to give it up. And this is the vivid, sorry lesson of [Martin] Kippen-
berger,' skriver Tom Lubbock i Independent idag. (Det blev ett flirp på tråden just
nu så jag vet inte om dom lagt upp artikeln, men sök gärna under rubriken 'Who's
been a naughty boy?')


Söndag 12 februari 2006 - : - Trendy Wendy lagar fiskbullar

Först topic, sedan off-topic, hope you don't mind.

Konsensus verkar nu ha format sig kring effekten av Guardians berlinifiering i fråga
om upplagan, som envist håller sig vid hyggliga men psykologiskt plågsamma
395,000, dvs. den verkar inte kunna lägga sig på bekväm nivå över psykologiskt
viktiga 400,000. Det är disappointing, det ser och hör man varenda gång Rusbridger
intervjuas: han leder alltid in diskussionen på nåt annat, främst då deras framgångar
på nätet. Vid ett tillfälle lät han också undslippa att papperstidningarna om tio år
kanske kommer att kosta £2.50 och tryckas i en slags limited-edition-version för
conoisseurs och dead-tree-diehards. Hur som helst, Observer-berliner har sett en
25-procentig ökning, men det är förstås siffror man inte ska lita på, det alldeles för
tidigt att säga.

Vi gick och handlade på Broadway market igår, det är så trendigt så det gör ont, och vi
stötte naturligtvis på (sorry, namedrop på ingång) två av våra trendkänsligaste vänner
Katherine Hamnett och Miranda rajtan-tajtan-vad-hon-nu-heter-i-efternamn, jobbade
på trendtidningen Red, nu frilans. Hur som helst, det är organic kohlrabi hit och det
är hembakat russin-och-mandelbröd dit, och Joan insisterar på att vi ska äta fiskbullar
till middag, så hon köper ett paket om två stycken som är gjorda på kolja, sötpotatis
och pepparrot, och som visserligen är goda - men kostar £2.50 styck!! Jo, jag vet att
fisk är dyrt, men så fan att dom kostar mer än 50p att tillverka. Outrageous.

Det här området jag bor i nu, Hackney/Dalston, norra East End, är en jävligt märklig
blandning av taskigt/nedgånget och absolut senaste hipptrend. Hackney kommun har
bokstavligt och statistiskt dom sämsta skolorna, inte bara i London, utan i hela
Storbritannien. Våldsbrott som involverar vapen är bland dom högsta i landet, likadant
med tunga droger (and I mean heavy). Jag har aldrig i mitt liv hört så mycket polissirener
som jag hört på Dalston Lane, det är fanimej stupikvarten. Och så en kilometer ner för
Mare Street så är man inne i Hoxton och De Beauvoir Town och Haggerston och det är
trend-Nisse Webbdesigner och dyra fiskbullar så långt ögat kan se. Och i såna miljöer
känner jag mig alltid lite illamående efter ett tag, så jag promenerade upp till Ridley
Road market i stället, där det är heltäckande jamaica-Nisse med bush meat och fryst
fisk och sensationellt goda samosas uppvärmda i mikron för 60p styck. Så jag köpte
två och gick hem och kollade rugbyn.


Lördag 11 februari 2006 - : - Bokens dag (+)

Jag är jävligt avundsjuk på er som bara kan gå till en bokhandel och köpa Borgnäs'
nya bok om Palmemordet, 'En kall vind...'. Som jag vill läsa på stubinen. Varför är
Sverige så konstigt ibland? Av dom två nätbokhandlar som Malte brukar rekommendera
(AdLibris och Bokus) - ingen av dom levererar utomlands! Why...??!! Jag fattar inte.
Har dom inte rätt frimärken? Vet dom inte hur man stavar England? Om det är nån
som har en lösning på det här jävligt frustrerande problemet, maila gärna.

Senare: Lösning funnen, Akademibokhandeln per tel. eller epost vardagar 9-5, alltså
ej webb. Ännu.


Fredag 10 februari 2006 - : - Blimey...

Posting a press release from David Price solicitors is certainly one way of becoming
popular: Quinlan Road, Carter-Ruck, the Geological Survey of Finland, the hits just
kept coming yesterday... I feel honoured, and slightly ill.

Just kidding.

"Another one bites the wafer" skriver Håkan L. mycket träffande i ett mail angående
det här med att Burchill blivit en god-botherer, och spekulerar sedan om JB som
eventuell förebild/mall för skribenter som Skugge och Kazmierska. Där kan jag tyvärr
inte hjälpa till, för den förra har jag bara läst en eller ett par gånger, och den senare
aldrig. Men samtidigt - och det här kanske bekräftar Håkans tanke - samtidigt har
jag en distinkt känsla av att jag heller inte behöver läsa dem för att veta vad det
går ut på. Det är ofta problemet med den sortens skribenter, dvs. att dom inte tagit
Gertrude Steins visdomsord till sig: "Attitudes ain't literature".


Torsdag 9 februari 2006 - : - "Axplock" (varför använder ingen det ordet längre?)
                                                      + Press release re the Loreena business (see below)

Utom jag, alltså. Hur som helst...

Julie Burchill har blivit religiös. Det är änna lite too-much-information över det faktumet,
eller hur? Tänk om Gud avböjde, betackade sig den uppmärksamheten... "Leave me
alone, bitch..."

Varför har inte en enda brittisk dagstidning tagit ställning för yttrandefriheten och publicerat
skämtteckningarna? Därför att så många newsagents är muslimer. Profiten Mohammed,
med andra ord...

"Frisör" på turkiska heter "kuaför". Det tyckte jag var ganska roligt när jag fick syn på det
i morse. Men nu är jag inte så säker.

-----------

PRESS RELEASE FROM DAVID PRICE SOLICITORS & ADVOCATES

For immediate release

9 February, 2006

Niema Ash to appeal against High Court privacy decision

The award winning author Niema Ash has today announced that she intends to appeal
against a recent ruling that she breached the privacy of Canadian singer Loreena McKennitt
by publishing her most recent book, Travels with Loreena McKennitt. The decision will be
appealed on the grounds (amongst others) that in ruling that sections of the book were
in breach of privacy the court did not strike a proper balance between Miss McKennitt's
right to privacy and the author's own rights to freedom of expression under Article 10 of
the Human Rights Act 1998. The court is currently considering Ms Ash's appeal application.

Notes

· Niema Ash is an award-winning travel writer and W.B. Yeats scholar.

· The book entitled Travels with Loreena McKennitt: My Life as a Friendwas published by
Purple Inc Press.

For Further Details Please Contact

Tim Senior (tsenior@lawyers-media.com)


Onsdag 8 februari 2006 - : - Doktorn har ordet, dessvärre

Det tarvas nåt särskilt cyniskt och inhumant att, som Gunnar Ohrlander i Aftonbladet
idag, göra sig lustig över tanken att det kanske gör helvetet aningen lättare att leva
med om man gav narkomaner i alla fall rena sprutor. Nolltoleransarna är socialvårdens
talibaner.

Nä, jag säger som socialstyrelsen en gång gjorde på sina affischer: "Ta dig en macka
och var som folk". Ingen fattade, förrän nån talade om det för dom, varför den affischen
alltid revs ner och sedan dök upp på väggen i varenda kvart från Ystad till Haparanda.



Tisdag 7 februari 2006 - : - [Rubrik här]

Kan det vara medvetet...? Här rapporterar alla tidningarna om "the cartoon protests",
"the cartoon demos", "the cartoon debate" och får det mer och mer att låta som om
Knatte, Fnatte och Tjatte är ute och kravallar där nere i Mellanöstern. Och det blir ju
inte bättre av att en del av protesterna riktar sig mot Lego, "Down with Lego!" skallar
parollerna... Kanske alltihop egentligen bara är en stor leksaksaffär, när allt kommer
omkring. Svenska rubriksättare verkar ha bestämt sig för "Mohammedprotesterna".
Hmmm. Med risk för att man börjat hålla med honom för mycket på sistone: Hitchens
i Slate har ju rätt, igen: om aspekter av det danska är rätt motbjudande, så är det ju
knappast mindre så med det här jävla självömkande islamistgnället om att alla är ute
efter dem. Det är dom inte alls. Det är bara oljan dom är ute efter.

That's all, folks!



Måndag 6 februari 2006 - : - Verklighet, Mr Galloway och skitiga kalsonger

Kanske lite off-road för Pressylta, men det här kommer att handla om teve. För det
första: trenden just nu i UK, dvs det som alla - vill säga alla - jobbar på är RETRO. Glöm
nya format. Tillbaka till dom gamla succéerna. Det tog fart med ITV:s 50-årsjubileum
när dom satte Ant & Dec (två käck-käck-tevepojkar från Newcastle) att köra en hel
serie nyversioner av gamla game shows, som tribute, liksom. Dundertittarsiffror. Aha,
säger alla, här är framtiden: i det förgångna! OK, samma på BBC: dom återupplivar
en ballroom dancing-show från 70-talet med 'Strictly Come Dancing' där celebs måste
lära sig dansa och sedan åka ut varje vecka (idealformatet idag är ju kändisar-satta-i-
nya-situationer). Då snor ITV det formatet, men sätter det på is... Nu trodde alla på ITV
att 'Dancing on Ice' skulle bli ett katastroffiasko, och det blev ännu en dundersuccé
(återigen idealformatet, bl.a. Bonnie Langford och David Seaman, god help us...).

Så har vi då the biggie: Celebrity Big Brother, som är KANONSTORT i det här landet,
inget snack om det, rakt över klassgränser, tabloid/berlinergränser, allting. I senaste
rundan (som slutade för nån vecka sen) hade dom bl.a. med George Galloway
(snabbfacit: anti-Irakkrig, ex-Labour MP, läxade upp senatorerna, debatterade med
Hicthens). (Och medan Galloway sitter isolerad i huset faller hans renommé i bitar, tre
utredningar om hans oljeaffärer med Irak och en massa annat skumt... Kul kul...)

[Kort fotnot: Hitchens har hundraprocentigt rätt om Galloway: karln är en totalskurk.
Och är dessutom en sån där skurk man ofta stötte på i radikala kretsar på 60/70-talen,
dvs. som lyckas kombinera, å ena sidan, principfasta och vetenskapligt baserade analyser
av kapitalismens självgenererade undergång med, å andra sidan, en fullkomligt skrupelfri
attityd till det här med att tjäna pengar. Man känner ofta igen dom på att dom var/är
jävligt snajdigt klädda: Armanisvidar, handgjorda skor, skjortor från Jermyn Street.
(För dom av er som följt brittisk politik under åren: en annan var Derek Hatton på
80-talet, Liverpool, Militant Tendency, utskälld av Kinnock på partikongressen 1990).
Här är ett exempel på Galloways radikalism: han vann ett förtalsmål mot Daily Mail
för åtta-tio år sen, skadestånd på (vad jag minns) £150,000, så vad gör han med
pengarna? Ger dom till de strejkande hamnarbetarna i Liverpool? De strejkande
indiska kvinnorna i serviceindustrin på Heathrow? Nej, han köpte en RÖD (geddit?)
Mercedes 190SL cabriolet (dessutom) för pengarna. Up the revolution, eh, guys? Många
var imponerade av hans kölhalning av senatorerna i fjol. Men handen på hjärtat: hur
jävla svårt är det att åka retorisk gratisräls mot amerikanska politiker i just det historiska
läget? Sätt en svårknullad, söndermutad amerikansk politiker mot en väloljad market-
trader-wide-boy som Galloway, och vem vinner...? Don't be silly.]

Hur som helst, poängen med detta, och det är ingen särskilt originell poäng heller: jag tror
realitygenren kommer att överleva, den är inte flash-in-the-pan, som kommer att ersättas
av "nästa" "fluga" eller nåt. Realitygenren (RG for short) kommer att mattas av och trans-
formeras, och den kommer alltid att se ny ut, återuppfinnas, men den kommer att bli en
given beståndsdel i alla media: döda träd, internet, eter. Mer än så: RG kommer att bli
ett sätt, inte minst för politiker, att legitimera sig. (Vi ser det redan hos den nye toryledaren
David Cameron - som inte kan sluta bekänna saker, senast att han testade sig för gånnåråjan
när han var student...). RG kommer att överleva därför att den överlever på den stora
lögn som underbygger hela RG, nämligen att bara för att du tittar på nån under "privata"
(sic) förhållanden, nån som låtsas som dom "inte vet" att dom blir filmade, så är det mycket
mer sant. Det här är ju psykoanalysens apoteos: ju mer smärtsamt det är att berätta
desto sannare måste det vara, och ju fler skitiga kalsonger vi ser Galloway ta av sig desto
mer "vet" vi om honom. Den som någonsin levt i ett förhållande med någon annan vet ju
att den privata människan är det SISTA som är "sant" om den människan. Vi är som mest
påklädda när vi är nakna, och annat massa Clichés-R-Us...

Kom ihåg det som alla förlöjligade som mest med 60-talet, "det personliga är det politiska".
Vi hade aldrig mer rätt än när vi sa det. Case closed.


Söndag 5 februari 2006 - : - Dödsannons

Efter många hoppingivande livstecken de senaste veckorna - ibland gick det flera
timmar innan den fryskraschade - har min hårddisk nu meddelat sin sista Bus Error
och anträtt färden till MacPurgatory. Jag vill ta det här tillfället att tacka den för allt
den åstadkommit under åren, mycket av vilket var helt avsiktligt från min sida,
somligt inte. Tack för allt. RIP.

Men livet går vidare. Jag sitter vid Joans maskin, mjukvaran en generation äldre än
den jag är van vid (och då körde jag Netscape 7 på OS9...!). Och jag har just lokaliserat
ett gratis ftp-program nånstans i Australien. Så vi ska nog komma igång igen, även
om det kanske blir lite hur som haver till en början. Bear with me. Heja GAIS.



Lördag 4 februari 2006 - : ? Vem kunde anat för nån vecka sen... (+)

...att Jyllands-Posten, av alla tidningar, skulle stå mitt i clash-of-civilizationsstormens
öga. Jag måste säga att inte en enda av de medverkande har imponerat på mig,
särskilt inte den där sidan av det danska (som man för övrigt ofta också ser i "det
holländska") som man kanske kan kalla den förborgade borgerligheten: det krämigt
självgoda, det aggressivt bekväma, det militant futtiga som man så ofta stöter på i
vårt tomteluvaformade (har jag alltid tyckt) grannland. Men ett samhälle får antagligen
de reaktionära imamer det förtjänar.

Paul Vallely i Independent skriver bra om västerlandets Mohammedbilder (as it were...)
genom historien. Och stackars jävla Ord&Bild, som kommer med ett temanummer om
Danmark ("Varför skrivs det så lite om Danmark?") som är ungefär lika vältajmat som
en Sol Campbell-tackling. Och så har jag uppdaterat min länksida lite grand (se ovan).

Förresten, är det nån som vet nåt om vad som planeras i svenska media inför tjugoårs-
dagen den 28:e. Teve-/radioprogram, artikelserier, nya avslöjanden (yeah, right...)?
Tipsa mig gärna i så fall: mannensom@powrd.demon.co.uk



Fredag 3 februari 2006 - : - NBOEJÄJAP(MFIP)

Härmed en liten fredagsövning: 'Några bok- och essätitlar jag är jävligt avundsjuk på
(med författare i parentes)':

The Innocent Perfection of Ordinary People (Inchaudi)
Förlusten av Norge (Hansson)
Hockey Helmets, Concealed Weapons and Daylight Savings: A Study of Binary
Choice with Externalities (Schelling)
Bibeln (Gud)
The Art of Being Ruled (Lewis)
The Apes of God (Lewis)
Zeitgehöft (Celan)
The Stature of Waiting (Vanstone)
IKEA-katalogen (Kamprad)



Torsdag 2 februari 2006 - : - Bloguardian (+)

Jag har inte hittat nåt på deras website om'et, men enligt papperstidningen ska
Guardian starta en ny überblogg, så att säga, med "regelbundna" bidrag från
deras kommentatorer, alltså the usual suspects: Polly Toynbee, Garton Ash,
Monbiot, Martin Kettle, osv. Den första "rullande kommentarsbloggen", som
dom kallar det. Huruvida detta 'adds to the sum of human happiness' är väl en
annan femma, förstås. Behöver vi verkligen mer åsikter? Jag är långt ifrån säker
på det, och tänker nog inte bli nån regelbunden besökare.

Får nog köpa TLS idag: 'Lost fragments from the life of Flaubert'...

Vad gäller Hamas/Palestina: jag tyckte Hitchens hade mer rätt än fel i Slate
häromdan, och det är inte ofta man kan säga det nuförtiden...

Det här med att skrota svenskan till förmån för engelskan: den idén har professorn
snott från Gustaf Ericsson ju! Fusk, alltså... (se sidan 304 i 'Mannen som...')



Onsdag 1 februari 2006 - : - Ett litet hurra...

...kan man ju kosta på sig, en onsdagsmorgon som den här. Regeringen förlorade
igår kväll, under kaotiska förhållanden, omröstningen i parlamentet om den nya lagen
om "incitement to religious hatred": BBC:s rapport här, Guardians här. Och det var
Blairs eget fel! Och det bisarra är att de frireligiösa är emot lagen lika mycket som
ateister, för dom vill kunna hata och förlöjliga andra religioner, dom också...! Jag
menar. Ärligt talat. Nutters, or what...?