Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: februari 2008

 

 

Torsdag 28 februari 2008 - : - Väderrapport

 

Vi fortsätter en liten bit på översättningsspåret. Idag kommer JMG Le Clézios roman

’Révolutions’ ut i Sverige. Den har fått titeln ”Allt är vind”.

 

Fniss-fniss, alltså...

 

Vad som nästan tog längst att vänja mig vid, vad gäller engelsk kultur i allmänhet,

var deras benägenhet att skämta, så fort det överhuvudtaget går att skämta om

någonting. Engelsk kultur (inte ”brittisk”, nota bene) är per definition lättviktig,

och har varit lättviktig ända sedan John Donne (God, I love talking sexy...). Inte

bara det, man stoltserar gärna med sin lättviktighet, särskilt i konfrontation med

fransk kultur. Mot det foucaultska seminariet ställer man en fyndig kuplett. Mot

René Chars brinnande bibliotek ställer man St Pancras Station i regnet, målad i

ord av John Betjeman.

 

Så det är dubbelt välkommet, ur anglosaxisk synpunkt, när fransk kultur oavsiktligt

visar upp sitt rätta ansikte på det här viset: It’s All Wind. Den bisterseriösa uppsynen

hos fransk kultur beror inte på något annat än en ackumulation av abdominala gaser.

All they need is a good fart.

 

 

Onsdag 27 februari 2008 - : - I feel the earth move under my feet...

 

...I feel the sky come tumblin’ down. Nej, det gjorde jag inte. Och hade jag gjort

det, så hade jag nog snarare skyllt på ett undermåligt kaliforniskt rödtjut för £2.78

från Sainsbury’s.

 

Aldrig får man va med om nånting. Nånting riktigt, alltså. Det är en sak att, som

Tove Janssons pappa, ”älska katastrofer”. Det är en annan när den kärleken är

helt och hållet obesvarad.

 

Jag ska tills vidare inte kommentera Isobels kommentar (heller inte kommentarerna

till hennes kommentar) om min kommentar om de två makteliterna i Sverige, från

den 13:e nedan. Utom att säga att det där med ”FRA” naturligtvis bara var extremt

emblematisk shorthand (”dwarfhand” kanske till och med) stammande ur det faktum

att Ola T., i den artikel jag citerade från (DN Debatt 1990-11-16) råkade skriva om

det svenska underrättelsesamarbetet med USA, ett av hans specialämnen. Man skulle

förstås kunna placera respektive högkvarter på många andra platser: den ”röda rosens”

exempelvis på Sveavägen... Och, nej - ha-ha, tricked you! - då menar jag inte mordet,

jag menar SAP-huset. Hur som haver, jag ska återkomma till de två eliterna i några

andra sammanhang framöver, om Gudrun vill och byxorna håller.

 

 

Tisdag 26 februari 2008  - : - Språk-Nytt

 

Den brittiska nationen är sedan några dagar upptagen med ett rätt intressant litet

översättningsproblem. Hur ska man tolka Sarkozys utbrott mot en citoyen moyen

på den där jordbruksmässan i lördags: ”Casse-toi alors, pauvr’con...!” Det första

ledet är väl inte så komplicerat - välj din egen version av ”dra åt helvete” liksom -

men problemen, nyanserna, uppstår med ordet con, vars anglosaxiska, nästan

exaktlydande motsvarighet är alldeles för stark. Terence Blacker, i Indy idag,

diskuterar spörsmålet, men jag undrar om lösningen inte helt enkelt är ett könsbyte,

och att con måste bli nåt i stil med det rätt milda dickhead. Och sen pauvre... Ett

adjektiv framför ord som dickhead funkar vanligtvis inte, men om något så får det

väl bli nåt åt sad/pathetic-hållet.

 

Här då en hemläxa för Pressyltas läsare. Det var en lastbilsförare på Kungsbron

i Stockholm som, när en taxi försökt preja in honom i innerfilen, vevar ner rutan

och utbrister i hälsningen: ”Passa’re, din jala taxibög...!”

 

Uppgift: Hur skulle detta lyda på franska? Answers on a postcard, please.

 

 

Fredag 22 februari 2008 - : - What if they had a war, etc...

 

Att avstå är något av det mest radikala man kan göra i senkapitalistiska samhällen

som våra. Konsumtionssamhällets järnlag lyder: ignore it and it will go away. En gång

försökte McDonalds etablera sig på Barbados. Men ingen kom. Vem vill äta sån skit

när det finns jerk chicken? Nu kommer ännu ett, ja man måste nog kalla det ett

triumfatoriskt exempel (jag blir i alla fall väldigt glad) på avtåendets (avståndets?)

revolutionära kraft: amerikanerna har slutat spela golf! Man kan ju inte annat än

gratulera.

 

 

Onsdag 20 februari 2008 - : - The one and only

 

Är jag den ende som tycker - apropå Zarembas artikelserie - att det riktigt konstiga

inte är så mycket dessa ”rosa khmerer” och andra, utan den vuxen- och lärarkultur

som stått så ynkligt handfallen inför dem?

 

Är jag den ende som tycker Steve Sem-Sandberg ser ut som Max Hastings orakade

Mini-Me?

 

Är jag den ende, överhuvudtaget?

 

Jag tror det.

 

 

Tisdag 19 februari 2008 - : - C’est fou!

 

Mohammed al-Fayed har alltså nu haft sin ”day in court” och lagt fram sina på guldvåg

vägda argument om Diana och Dodis död: alla är skyldiga!

 

Det är precis sånt som ger den fradgande, ritalinakokande paranoian dåligt rykte.

 

Nej, är det konspirationsteorier ni vill ha, så har jag en riktigt klibbig banan på ingång,

en sak som jag legat och tryckt på i många år, men som jag tror världen äntligen är

redo för. Jag ska presentera den som en slags följetong om några veckor, för jag har

några, ähm, lösa trådar att nysta upp först. Titeln? ”Gustaf II Adolf mördades av den

svenska adeln”. Och kopplingarna går t.o.m. så långt ut i skärgården som Saltkråkan,

Tjorven och farbror Melker. Det är sant, jag lovar. Jag har papper på allt.

 

På tal om juxtapositioner (eh?) så erbjuder tidningarnas nekrologsidor ibland små

underliga, men liksom nånstans rätta, dödskombinationer. Idag i Guardian, till exempel.

Å ena sidan Den Nya Romanens rorsman och förstekemrat, Alain Robbe-Grillet, och

å andra sidan Brendan Hughes, IRA-mannen som ledde bajsprotesten i Cell 11 i Long

Kesh på sjuttiotalet. Jag kan inte sätta fingret på det - och i den senares fall har jag

ingen lust heller - men här är definitivt nåt som stämmer överens, håll med om det.

 

 

Måndag 18 februari 2008 - : - Sorry, en sista gång, jag lovar

 

Andreas Malms avslutande (vad jag förstår) artikel om islamofobi i DN lägger an ett

historiskt perspektiv. Vilket skulle varit ännu bättre om han därmed också lagt an en

mer nyanserad definition av islam, och islamism. Ingenstans i artikeln framgår ens

ett erkännande av det faktum att vad som huvudsakligen sysselsatt seriösa kritiska

röster i den här frågan sedan 2001 är distinktionen mellan ”islam” och, ja, kalla det

då ”islamism”. Om man inte gör ett seriöst försök att diskutera den distinktionen så

har man inte särskilt stor chans att förstå, för det första vad som hänt med islam i

sig sedan 1950-talet, särskilt i de sekulära staterna i Mellanöstern (kalla det kort och

gott ”the rise of wahhabism”), men framför allt vad som hänt med den västerländska

opinionen sedan 9/11. I Malms okomplicerade schema blir en kritik av salafismen i

praktiken identisk med en kritik av en muslims förhållande till sin gud.

 

Malms ovilja att nyansera får honom t.o.m. att föra in västs reaktion på oljekrisen

1973 under paraplyet ”islamofobi”, vilket är fullkomligt bisarrt, för vi som upplevde

det kommer mycket väl ihåg att det inget som helst hade med ”islam” att göra, och

hade allt med ”araber” att göra. Den ena må vara en lika okunnig och fobisk reaktion

som den andra, men i sak är det en jävla skillnad det, konstapeln. Det finns alla

möjliga anledningar att koppla oljekrisen 1973 till dagens situation på alla möjliga

områden, ”rasism” inkluderat, men att koppla den till ”islamofobi” är väl långsökt.

 

Hur som haver. Jag pratar väl för mig själv, om detta som så mycket annat, men

Kampfner företrädare som chef för New Statesman, Peter Wilby, skriver intressant

i sin Guardiankolumn idag om den förres avgång förra veckan.

 

 

Fredag 15 februari 2008 - : - As easy as ABC

 

John Kampfner avgår som chef för New Statesman efter bara tre år, efter bråk med

ägaren, miljonärslabourparlamentsledamoten Geoffrey Robinson, som gick med på

investeringar för att få upplagan upp till 30,000+ och ligga kvar där. Det har den inte

gjort, som senaste ABC-siffrorna visar: läs här. Samma siffror visar, och det är väl

rätt signifikativt i sammanhanget, att Prospect Magazine stadigt ökat, om än inte

spektakulärt, och nu ligger kring samma som NS, strax över 26,000 ex. Vad vill alltså

Statesman realistiskt sträva efter att bli: en seriösare version av sig själv, som Prosepct,

eller än en gång som i gamla dar, en konkurrent till Spectator (som idag säljer 75,000+

ex)? Jag tycker omvandlingen som kom med Kampfner har varit bra, i det stora hela,

framför allt utrikesbevakningen, och vad den politiske redaktören Martin Bright har

åstadkommit, dvs. en hel radda utmärkta fjäder-i-hatten-skåp. Där den misslyckats

är i försöken att fria till publiken, med ett antal kolumnister som egentligen bara talar

en rätt vit medelålders/-klassgeneration: Julian Clary, Shazia Mirza och - someone give

that man a proper job! - Hunter Davies.

 

 

Torsdag 14 februari 2008 - : - Malmbrytning igen...

 

Inte för att jag obsessar om Andreas Malm eller så... Men dagens inlägg i DN om

islamofobin innehåller ytterligare tveksamheter, relativt bagatellartade visserligen,

jämfört med gårdagens, men trots det en påminnelse om att man ska ha saltkaret

i närheten när man läser hans texter.

 

Två saker han nämner vet jag något lite om. Den första är han referens till en artikel

i The Nation av ”Guardianjournalisten David Younge”. Att han i verkligheten heter

Gary Younge, so what...? Att Malm inte orkat dubbelkolla kan man väl förlåta, men

nu är Gary Younge en av de mest framstående skribenterna i just det här ämnet,

på båda sidor om Atlanten, och Malm måste väl därför ha läst honom tillräckligt ofta

för att en klocka skulle börja ringa nånstans när han skrev, och att detta därför

hamnar aningen beyond slarvfel.

 

Det andra är när han skriver att ”i Storbritannien blir British National Party alltmer

rumsrent i takt med att strålen riktas mot muslimerna...”. Man skulle gärna vilja se

vad Malm grundar det svepande påståendet på. Fotnot: ända sedan jag började

skriva om och från England på 1970-talet har fascismen ”börjat bli rumsren” med

jämna mellanrum. Men varje gång rinner den fascistiska rumsrenheten liksom ut i

sanden igen. Som nu, igen. BNP håller inte på att bli mer rumsrena, beroende på

två huvudsakliga faktorer. Den första är att BNP alltid har svårt att förankra och

bevara ett uppsving i väljarstödet mellan lokalvalen, och framför allt mellan gatbråken.

För att uttrycka det krasst: BNP har ingen politik-till-vardags att visa upp när läget är

relativt lugnt och händelselöst. Som det för det mesta är, trots allt. Den andra faktorn

är extremhögerns ständiga problem med allmänpolitisk kompetens och den därtill

kopplade kroniska oförmågan att organize a piss-up in a brewery. Nu senast är

dom inblandade i en finansskandal, se bl.a. Hugh Muirs kommentar här. Visst ska

man vara på sin vakt mot BNP, och visst ska man ta dem på allvar. Men inte mer

än absolut nödvändigt.

 

Och, för övrigt, som Martin Amis brukar säga i såna här lägen: varför känns det när

man läser dessa texter som om 11 september aldrig hänt?

 

 

Onsdag 13 februari 2008 - : - Working through the pain...

 

Som vi kunde konstatera i och med Hizbollahkontroversen på Copyriot när det begav

sig (se bl.a. 6 och 8 augusti 2006 i Pressyltaarkivet), så är Andreas Malm uppenbart

en man vars texter man ska hantera varsamt. I Norberg/Demirbag-Stenfrågan kör

han några rätt fula tricks med citattecken, vilket han heller inte verkar förneka i sitt

klacksparkssvar på deras svar. Det är ju inte minst så kontraproduktivt att pådyvla

någon åsikter dom egentligen inte har, i synnerhet när det gäller något så patologiskt

dumt som pratet om Eurarabien. Allt man behöver göra är ju bara att citera såna som

Bawer och Mark Steyn, give them enough rope...

 

Men vad jag mest fastnade inför var några meningar i Bawers referens till Johan Norberg,

som Norberg inte heller protesterar mot, så man måste väl ta dem som en ganska rättvis

beskrivning av Norbergs inställning: ”Norberg (vars eget land har en mer hopkittad elit

än de flesta) framhåller att den 'socialdemokratiska' makten över våra tankar, myndigheter,

universitet och medier driver på en anpassningsprocess 'från alla håll, även oppositionen,

så att individualister och innovatörer stängs ute.'”

 

Den här borgerliga tvångstanken om en enhetlig, ”hopkittad”, socialdemokratisk svensk

elit är en pinsamt ohistorisk klyscha som kanske mer än något annat gör gnällhögern

mycket mindre intellektuellt respektabel än den egentligen borde vara (och jag menar

det uppriktigt: vi borde ha en mycket mer historiskt bildad borgerlig elit än vi faktiskt har).

För det är ju ingen större hemlighet att Sverige egentligen är unikt på det rakt motsatta

viset, i den meningen att vi sedan c:a trettioåriga kriget haft två makteliter, som Ola Tunander

för sin del kallat ”den röda rosen” och ”det vita korset”. I ett modernt sammanhang kan

man se den förra som väsentligen socialdemokratisk, neutralistisk, med högkvarter i

regeringskansliet; den senare väsentligen borgerglig, USA-orienterad, med högkvarter

i FRA. Hegemonistiskt gällde i princip fram till 1989-90 att den förra ”haft rätten till ordet

så länge den senare haft frihet att handla”, ett arrangemang som man förr i tiden gärna

kallade Saltsjöbaden. Att det gått Johan Norberg och andra helt förbi att den ”borgerliga”

eliten varit in the ascendancy i snart två decennier är ett väl tecken så gott som något att

de fortfarande inte är särskilt bra på att vara elit.

 

 

Tisdag 12 februari 2008 - : - Aaaaooo...

 

Även om det bara var en operation för ljumskbråck så, ja, fy fan vad vissen man

känner sig när dom varit inne och rotat i en. Det tar tre minuter att sätta mig ner.

Som min farfar brukade säga, om han så hade huvudvärk eller hade fastnat med

armen i slåttermaskinen: ”Det skär som kniiiivar...!”

 

Men tar vi ens en paus? Står Pressylta Redux så helt besegrad inför den obeskrivliga

smärtan, det bloddrypande inferno som är postoperativ konvalescens? Ger vi upp

bara för att vi nått de allra yttersta gränserna för mänsklig uthållighet och stoicism?

Svaret kan ju bara bli, ähm... ja, faktiskt gör jag nog det. Vi ses om nåra dar.

 

 

Söndag 10 februari 2008 - : - My sister went to London and all she got me

                                                was this t-shirt reeking of kerosene

 

Man har nu hittat orsaken till branden som härjade delar av Camden Lock Market

igår kväll. Det var all skiten som självantände, allt billigt jävla skräp dom säljer till

överpriser som bara tonåringar från Sverige är korkade nog att betala, som bara

sa pfft, det är lika bra vi brinner upp, för så här får det ju inte se ut på en marknad

som en gång i tiden faktiskt var värd att besöka då och då. CLM har gått nerför

samma utförsbacke som Petticoat Lane och Portobello Road, ner i en penningstinn

dekadens som inte ens orkar vara intressant i sin dekadens, if you see what I mean.

Den definitiva (v)ändpunkten kom 2000, när bokhandeln Compendium fick stänga

p.g.a. de stratosfäriskt idiotiska hyrorna. The End. Fast man kunde trösta sig med

att dom sålde ut lagret till 50%. Jag tror jag köpte Das Prinzip Hoffnung i tre band

för typ £25. Och det kan ju aldrig vara helt fel.

 

I morgon åker jag in på Homerton Hospital för en mindre operation. Om jag inte

återvänder så vet ni vad det betyder. They finally got me.

 

 

Lördag 9 februari 2008 - : - Avd. Obligatorisk Läsning

 

“’Mrs Fairly is a Dirty, Lazy Type’: Unsatisfactory Households and the Problem of

Problem Families in Norwich 1942-1963”.

 

Mrs Fairly? I knew her well. Länk här.

 

 

Torsdag 7 februari 2008 - : - Job (almost) done

 

När det blir journalistprisutdelningar senare i år så måste ju Andrew Gilligan ligga

i täten med sin långa och grundliga undersökning av dodgy business i London

Development Agency, och specifikt Ken Livingstones ”advisor on race” Lee Jasper,

en serie exklusiver som nu, idag, verkar närma sig klimax. Jaspers position har

blivit, som Tarzan sa om den såpade lianen, ”ohållbar”.

 

There will be blood, som sagt.

 

 

Onsdag 6 februari 2008 - : - Till frågan om den oroliga rasismen

 

Kan rasister vara roliga? Nej. Omöjligt. Contradiction in terms. Men ett pyttelitet

undantag som bekräftar den regeln var Earl Butz, som dog härförleden. Det var

han som torskade 1975 på kommentaren att ”de färgade” bara vill ha ”a tight

pussy, loose shoes, and a warm place to shit.” Den gick som en fnissförbjuden

löpeld genom den artiga och omtänksamma liberalvänstern, när det begav sig.

 

Antirasister är däremot nästan alltid roliga, vare sig dom avser det eller ej. När

en antirasist hör någon säga ”de färgade” så avbryter han nämligen alltid för att

påpeka att ”dom” inte alls är ”färgade”. Dom har alltid varit såna. Sen födseln.

Och då skrattar rasisten och inser omedelbart vad dum han har varit som sett

ner på ”the tinted folk”, som han hädanefter kommer att kalla dem.

 

Detta egentligen som en liten trailer till en ganska lång posting jag tänker skriva

om en fråga jag gått och ruminerat på sedan juldagen, när en gammal god vän,

över kalkonen och den rostade potatisen, ställde frågan, ”Hur skulle vi/dom/alla

reagera om DNA-forskningen en dag visar att de biologiska skillnaderna mellan

etniska grupper är mycket större än vi hittills trott [vilket det redan finns vissa

belägg för, min anm.]? Och, specifikt, att vissa centralafrikanska gensekvenser

visar märkbara skillnader i de genetiska förutsättningarna vad gäller intellektuell

kapacitet, jämfört med närliggande sekvenser [vilket en del forskare enligt uppgift

börjat antyda, min anm.]?”

 

Jag blev lite förbannad på Richard när han sa detta, för jag kunde i förstone inte

fatta varför det överhuvudtaget skulle behövas en reaktion på en sådan upptäckt.

Jag reagerade med andra ord som extremistliberal: laissez passer... forget it...

Men det är ju en omöjlig hållning. En mängd tankeställare tornar upp sig, inte

bara för oss extremistliberaler. Förutsatt att det överhuvudtaget skulle gå att

hålla sådana forskningsresultat undan offentligheten, skulle det vara värt försöket,

med tanke på de potentiellt katastrofala konsekvenserna ett offentliggörande skulle

föra med sig? Hur skulle själva DNA-forskningen påverkas, och vetenskapssyn

överhuvudtaget? Vad händer med demokratin? Med begreppet - och verkligheten -

”kolonialism” och ”rasism”?

 

Hur som haver, jag håller som bäst på att samla auktoritativa källor och länkar,

och det får ta sin tid, helt enkelt. För jag har ju ishavsfisket att tänka på också.

Men betänk detta under tiden. I will be back.

 

 

Tisdag 5 februari 2008 - : - Tisdags-Nytt

 

Det hör som bekant till traditionen på Pressylta att vi alltid länkar till en ny artikel

av Seymour Hersh i New Yorker, den här gången om mysteriet som fortfarande i

viss mån omger den israeliska bombningen av en påstådd kärnvapeninstallation

i Syrien i september i fjol. Obligatoriskt, som vanligt.

 

Och Andrew Brown intervjuar Tony Judt.

 

Och Nick Davies bok ’Flat Earth News’, som jag tidigare omnämnt, har nu kommit

ut, och Davis sammanfattade den igår i Guardian; Stephen Glover skrev också om

den i Indy igår, särskilt mini-kriget mellan Guardians Rusbridger och Observer; och

Greenslade sammanfattar till slut övriga pressreaktioner här.

 

En siffra som Davies kommer med är också rätt slående: tidningarnas redaktioner

är i snitt aningen mindre idag jämfört med 20 år sen, men dagens journalister

producerar tre gånger så mycket text. (OK, all together now:) AND IT’S ALL SHITE!

 

 

Måndag 4 februari 2008 - : - Dimman har lättat...

 

...så jag återkommer när jag putsat glasögonen. Hav tålamod.