Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: januari 2008

 

 

Onsdag 30 januari 2008 - : - Amis in the fart igen

 

“But imagine,” säger Johann Hari i den uppmärksammade intervjun med Martin Amis

i gårdagens Independent,  that at the time of the 2006 Lebanon war, also unfolding

that summer, a prominent novelist had adumbrated harassing and deporting Jews until

they got "their" house in order. What would you have said, Martin? "It's completely

meaningless," he replies. "Jews aren't blowing themselves up in London." But Muslims

en masse aren't blowing themselves up either; a handful of individual Muslims are.

The point of the "thought experiment" is that both scenarios – yours and mine – punish

innocent people who have nothing to do with the crime, and no power over it.”

 

Här står det en elefant i rummet, som ingen av dem tycktes vilja prata om. Det är vad

vi stalinister brukar kalla ”en ren klassfråga”. Parallellen med Libanonkriget och den

judiska diasporan förra sommaren är värd att ta upp, som Hari gör här. Men att judar

inte bombar ihjäl sig i London är en rätt så ovidkommande aspekt av parallellen. Mycket

mer väsentligt är vad Hari kallar ”de oskyldigas” respektive reaktion.

 

Den judiska diasporan i UK, som annorstädes, reagerade ju på Libanonkriget med all

den plågade ambivalens - och den vittomfattande och djupgående offentliga debatt -

som man väntar sig från en tradition som är stöpt i självanalys och skepsis och politisk

kritik, en tradition som så till den milda grad karaktäriseras av kunskap, bildning och

öppenhet.

 

Den islamiska diasporans reaktion på, inte bara 9/11 utan framför allt på 7/7 och den

”hemmagjorda” terrorismen, präglades och präglas fortfarande till stor del av tystnad,

dvs. allt annat än kritik, självanalys och öppenhet; det är först nu man börjar höra

brittisk-muslimska röster säga ”Not in our name”, och det kan i mångas ögon tyckas

aningen sent.

 

Förklaringen till detta är huvudsakligen klassmässig och social. Den islamiska diasporan

i UK är till överväldigande majoritet pakistansk, och dessutom från några få distrikt på

den pakistanska landsbygden, där saker som bildning, skepsis och öppenhet får komma

långt efter klanlojaliteter, patriarkalisk hegemoni och religiös dogma. (Lite off-topic, men

relevant: det som turister tror är Londons ypperliga ”indiska” matlagning, t.ex. på Brick

Lane, är i själva verket mer eller mindre lyckad pakistansk/bangladeshisk bondmat).

 

Så när Amis pratar om ”getting their house in order” så menar han inte bara att ålder-

männen bör ta sina bråkiga extremistungar i örat och prata vett med dom. Han anlägger

också - och Hari har alldeles rätt i hur han mer och mer börjar likna sin pappa, i detta

avseendet som i många andra - ett rent snobbelement till kritiken av islamismen. Det

här är inga urbant belevade Maghreb-araber, som i Frankrike, öppna för kulturella

influenser och olika integreringstrategier. Det här är inga egyptiska eller libanesiska

exilintellektuella, politiskt högmedvetna och känsliga för historiska lärdomar. Och så

vidare. Nej, det här är bönner, mina vänner, varken mer eller mindre. Det är därför

Martin Amis på fotografier alltid ser ut som om han rynkar på näsan, även när han inte

gör det.

 

 

Måndag 28 januari 2008 - : - Vanliga halsningar

 

G-P rapporterar att ”Språktidningen” (är det tidningen Språk dom menar? ni minns?

tidningen som inte bara ”bevakar” språket utan dessutom ”bejakar” det, trots att

språket aldrig ställt en fråga som går att besvara med ja eller nej...? Hur som haver,

I digress...) nu utnämnt den vanligaste meningen på svenska: ”Jag vet inte”. Om det

är sant så bekräftar det ju ganska eftertryckligt den gamla föreställningen om The

Dumb Swede... Mr and Mrs Clueless... Men jag tror inte det är sant alls. Jag tror den

överlägset vanligaste meningen på svenska är ”Bra så?”

 

Den överlägset vanligaste meningen här i England är ”Are you really legal...?”

 

PS: Eller också ställde Språktidningen frågan till docent Lars Melin, ”Vilken är den

vanligaste meningen på svenska?” och han svarade, ”Inte en jävla aning...”, vilket

då Språktidningen putsade upp och publicerade. Som svaret. På frågan. If you see

what I mean.

 

 

Torsdag 24 januari 2008 - : - Sensation!

 

Årets litterära scam! Fullkomligt lysande! Miltals bättre än sånt man kan läsa i ”Särskilda

behov åberopas”-biten i ansökningarna till Författarfonden! Genialt! ”Det är avgaserna

som får mig att skriva så dåligt”... Och så nästan en och en halv mille på det! Man kan

ju bli avundsjuk för mindre.

 

Men den riktiga pärlan kanske är de fyra orden som avslutar första paran: ”...reduced

to writing thrillers”... Reduced, he he he...

 

 

Onsdag 23 januari 2008 - : - Ekonomi-Nytt

 

Det förekommer i vissa läger, inte hundra mil från Gudmundsons blogg bland annat,

en föreställning om att Margaret Thatchers övertygelsegrundade politik under hennes

tid vid makten förvandlade Storbritannien från en ekonomisk krympling till en d:o titan.

Det finns många skäl att sätta mytstämpeln på den föreställningen. Jag ska bara skissa

några.

 

Thatcher kom till makten med den uttalade monetaristiska avsikten att skära ner de

allmäna utgifterna och tygla inflationen genom att hålla strikt kontroll på the money

supply. Det var framför allt Keith Joseph som övertygat henne att denna strategi

skulle fungera, för själv hade Thatcher - som många omvittnat - inte särskilt mycket

hum om nationalekonomiska spörsmål. När den monetaristiska övertygelsen omsider

krockade med verkligheten reviderade hon sin politik från att skära ner allmänutgifterna

till att frysa dem, och till slut enbart att försöka hålla kontroll över deras ökningtakt. Vad

gäller inflationen så fördubblades den (till över 20%) under hennes första år vid makten,

och vid slutet av hennes regeringstid var den tillbaka i den tvåsiffriga skalan. Det blev

med andra ord pannkaka av en av hennes mest centrala politiska ambitioner.

 

Med tre miljoner arbetslösa och en social misär som inte skådats sedan 30-talet gick

Storbritannien igenom sin värsta ekonomiska recession sedan kriget under första

hälften av åttiotalet. Ekonomisk titan? Landet upplevde en av de långsammaste tillväxt-

takterna i historien. När The Lawson Boom kraschlandade i raviolin, och Thatcher gav

efter för trycket och gick med i ERM, kom den näst värsta recessionen sedan kriget

(framför allt i de sydöstra delarna av landet; det var de industrialiserade norra

delarna som hade tagit den värsta smällen i början av decenniet). Det är ett faktum

som sällan blir omnämnt när Thatchers panegyriker stämmer upp i allsång, nämligen

att den ekonomiska tillväxten under Thatchers tio år i regeringen inte ens låter sig

jämföras med de så avskydda ”konsensusåren” som föregick henne.

 

Det paradoxala är i själva verket att Storbritannien till slut kunde påbörja en ekonomisk

återväxt ”trots” Thatcher. Hon hade vid det laget börjat lyssna på andra röster, bland

andra hennes nya ekonomiska rådgivare Sir Alan Walters, som fick henne att relaxa

valutapolitiken och göra ett allvarligt försök att få ner det övervärderade pundet till

mer sansade och konkurrenskraftiga nivåer. Det var just den kovändningen som började

få landets ekonomi på benen igen.

 

Den ”fria marknaden” var, då som nu, en något excentrisk varelse, och dess ideologer

inte mindre egna. Med infrastrukturen under Thatcher som med Northern Rock under

Gordon Brown: man förstatligar förlusterna och privatiserar vinsterna. Marknaden är

fri i den meningen att du kan köpa en T-Ford i vilken färg du vill, bara den är svart.

Torypolitikern Ian Gilmour - en av Thatchers ”wets” - skrev i sin oumbärliga bok om

de här åren (”Dancing with Dogma: Britain under Thatcherism”): “The market was God

to Thatcherites except when the consumers wanted a non-Thatcherite product... They

might want improved social services; what they were going to get was more tax cuts

(at least if they were quite well off)...”.

 

 

Tisdag 22 januari 2008 - : - Jag har sagt det förut och jag säger det igen...

 

När vi står där och huttrar i våra hoptejpade skor i den kilometerlånga kön till

Frälsningsarméns soppkök på Andra Långgatan, så önskar jag att någon vänlig

själ påminner mig om att ursprunget till den här globala ekonomiska krisen står

att finna i det faktum att någon tyckte det vore en jättebra idé att låna ut 125%

av husvärdet till folk som bevisligen inte hade råd att betala amorteringarna. Jag

menar, jag sällar mig gärna till jordens fördömda, jag väntar lika tålmodigt som

alla andra på min skål med kålsoppa och min knastertorra skorpa därtill, men

då får det fanimej finnas ett vuxet skäl bakom, som att oljan har tagit slut, eller

att Kina vill ha betalt i Monopolpengar i stället för dollar, eller att nån har snott

hela EU-budgeten och flytt till Bolivia för att starta kokainfabrik, men inte nåt så

jävla korkat som att låna för mycket pengar till för fattiga människor. Om det är

det här Fukuyama menar med slutet på historien så tar jag nog några varv till.

See you round the bend.

 

 

Söndag 20 januari 2008 - : - Om något, om någon

 

“Even as [Robbie] Williams was announcing his 'strike', unsold copies of his last (flop)

album were being flown to China to be crushed and used for road covering.” Barbara

Ellen i Observer skriver några sanningens ord om EMI-debaclet. Det är härliga tider

när man tycker finansdoggarna gör rätt i att sopa stallet rent på yesterday’s creatives

och i princip talar om för dom att the times they are a-changin’...

 

Det är, som jag nämnt förut, borgmästarval i London i maj och det riktigt nya är att

det progressiva stödet för Ken Livingstone definitivt börjat svacka, nu senast markerat

av Martin Bright’s kommande (tisdag) Channel 4-program: Bright skriver om dom

viktigaste punkterna här i New Statesman (där han är politisk redaktör). Jag ska skriva

mer om valet vad det lider, och vem jag till slut tänker rösta på. Om någon.

 

PS: Ken får en känga av Nick Cohen i Observer också. Skewer the bastard, right...

 

 

Fredag 18 januari 2008 - : - Fredags-Nytt

 

Det blir, nästan som väntat, Hitchens som får påminna oss om varför det är så lätt

att tycka illa om herr och fru Clinton: den kallhamrade cynismen, de grälla lögnerna,

karriärfrossan, ett helt hänsynslöst sense of entitlement, särskilt hos Hillary, att den

slutliga utnämningen och segern inte är stort mer än vad hon hade rätt att vänta sig.

Jag känner folk som har träffat henne, mest på konferensbasis så att säga, och

omdömena är alla samma: hon är gjord av is och ståltråd.

 

Bobby Fischer har offrat sin sista bonde. Om det nu är det jag menar, för jag spelar

inte schack. Det är som sex för mig: I know how the pieces move. Fast jag är bättre

på sex, mycket bättre. Hur som haver, jag önskar Guardian tryckte om en artikel

från fem-åtta år sen av Nigel Short, den brittiske grandmastern, där han berättade

hur en dag han fick epost från Ungern, med anonym avsändare, som önskade träffa

honom på en av dessa proffs-schack-sajter där Grand Masters håller hus och tränar,

för en serie på tolv matcher, ”just a bit of fun” liksom. Short anade ju vem som låg

bakom utmaningen, för Fischer bodde i Ungern då, och det hade hänt förut med andra

spelare, men dealen var att man inte berättade offentligt om det, Fischer var ju alltid

känslig på det området. Hur som haver, Short förlorade varenda match. Inte bara det,

Fischer sopade mattan med honom, fullkomligt chanslös (och Short var/är uppenbart

en utmärkt spelare). ”Och med den här artikeln,” avslutade Short, om än kanske inte

ordagrant, ”har jag alltså sumpat mina chanser på revansch. Tack och lov.”

 

 

Måndag 14 januari 2008 - : - Det var inte igår...

 

...grabben... (Var det Strindberg som översatte ”absence makes the heart grow fonder”

med ”frånvaro är kärleken kvadrerad”?) (Eller var det jag?)

 

”Solnedgång” får man väl kalla det när The Sun dippar under tre miljoner ex. för första

gången sedan 1974, som dom gjorde i december. Jag hör inte till dom som tror nåt särskilt

på papperstidningarnas snara död, men symbolik är ju en materiell faktor nuförtiden. Läs

Stephen Glover om’et här.

 

”Sheesh...” får man väl sucka när man läser den utmärkte Peter Popham om hur UK och

Nato övervägde statskupp i Italien 1976, inför hotet att Berlinguers PCI skulle komma att

dominera en ny koalition. Sjuttiotalet var en mörk, orolig tid: läs t.ex. en gammal posting

på Pressylta från 15 mars 2006.

 

”Götterdämmerung!” får man väl utbrista vid nyheten om den snart förestående cervelat-

bristen i Schweiz. Hur fotbolls-EM kommer att påverkas - om alls - återstår att se.

 

 

Onsdag 9 januari 2008 - : - Välkommen tillbaka!

 

Tack ska du ha. Än en gång kom det skit i förgasarn på Demon Internet, och varken

FTP eller HTTP funkade från igår e.m. tills alldeles nu. Det här börjar gå mig på tuttarna,

som det heter i Majorna. Jag kommer inom överskådlig framtid att byta leverantör,

men måste först undersöka hur i hela havet jag ska få filtransporten att fungera, om

jag ska fortsätta med Word eller börja med nåt mer bloggigt, typ Wordpress, så att jag

kan greja permalänkar, om än inte kommentarsfunktion. Und so weiter. Jag återkommer

om detta, när dimman lättat.

 

 

Tisdag 8 januari 2008 - : - Närför Varför Hurför

 

Min bror kom på kort besök i helgen och hade med sig diverse svenska trycksaker,

bland annat årets När Var Hur, en bok som genom sin blotta natur borde vara omöjlig

att göra tråkig. Men redaktionen fortsätter göra sitt, ähm, bästa i det avseendet, inte

minst genom ett sidupplägg i krönikedelen som är en redigeringsmässig och typografisk

katastrof. Jag har aldrig sett nåt liknande. Serifer och sanserifer trivs ju sällan bra

ihop, men här sitter dom och blänger på varandra som ett par imbeciller i dödens

väntrum (om det nu är det jag menar). Instickcitaten är tryckta i svagt rött, så att

man måste kisa för att kunna läsa dom. Kila in i en bokhandel idag och slå upp sid

80-81, om filmåret, och begrunda det melankoliska faktum att ett helt träd måste

dö för att vi ska få se nåt sånt. Det är kriminellt.

 

Och så har ’Notiser från en ö’ också lagt ner. Och ’Sakernas tillstånd’ tar långpaus.

Likadant ’Sapristi’. Och Rasmus Copyriot flyttar till Wien. Vad är detta för exter...?!

Det känns lite grand som kolgruveindustrin under Thatcher. Fast utan sotlungorna, då.

 

 

Torsdag 3 januari 2008 - : - Nederlägg

 

Bengt O. har lagt ner ’När jag ändå har ordet’. Det är riktigt synd. Men jag ska låta

länken stå kvar i vänsterkolumnen ett tag, som en sån där blombukett man lägger

vid väggrenen där en dödsolycka ägt rum. (Kan Bengt vara taskig så kan jag vara

morbid...)

 

Läs gärna den kloke Ziauddin Sardar om Pakistan i Statesman idag, som krydda på

den rätt tradiga å-ena-sidan-å-andra-sidan-täckningen man ser i svenska medier,

särskilt på Utrikesbloggen, där det lite högtravande geopolitiska sub-Kissingerstuket

så dominerar (där ”parterna” ”flyttar fram sina positioner” och sånt).

 

I övrigt spenderar jag dagen som titeln på en platta av Firesign Theatre: ”Waiting

For The Electrician Or Someone Like Him”.

 

 

Tisdag 1 januari 2008 - : - Det var då det...

 

Fyrtio år sen studentupproret. Femtio år sen fotbolls-VM. Sextio år sen 1984 (if you

see what I mean). Sjuttio år sen Münchenkrisen. Åttio år sen Stalins maktövertagande.

Nittio år sen min pappa föddes. Jag menar, är det nån som ser ett mönster här, eller

vaddå...?

 

Det här året ska jag allvarligt fundera på att (a) byta nätleverantör och samtidigt göra

Pressylta lite mer hejsan-tjosan till utseendet; (b) börja röka igen; (c) bli femtiosju;

(d) försöka bli mer imponerad av saker och ting; (e) sluta läsa Independent on Sunday

(förutsatt att den överlever); (f) bli rik på pyramidspel. Bland mycket annat.