Måndag 31 juli 2006 - : - Hold on to your socks...

...för i morgon kommer nåt i hästeväg här på Pressylta. Tills dess: my lips are
sealed, mum's the word, nudge nudge wink wink.

Mer belägg för hur svårt det blivit för israelerna att skapa sig en rättvis bild
av vad som händer, och därmed få igång en kritisk debatt om vart det hela
barkar iväg: titta på Channel 4 News-inslaget från igår kväll (skrålla ner till
"Israel's support" och klicka på 'Watch the Report'). What you don't know won't
hurt you, som det heter.

Ett litet PS till det här med Forssgren från igår. Jag får nog skaffa den där
boken, för det uppges att Forssgren sedemera lämnade Paris och flyttade till
USA för att bli lingvist, men att han dessvärre misslyckades därvidlag. Jag
måste helt enkelt få veta hur man bär sig åt för att bli en "misslyckad lingvist".
Kul låter det i alla fall. Ungefär som med "f.d. eskatolog", en annan gammal favorit.

...var (ännu) en svensk birollsinnehavare i litteraturhistorien, nämligen Prousts
butler. Hans memoarer har just återutgivits och recenseras av Ian Sansom i
Guardian Review idag. (Förresten, är det nån som märkt hur sällan jag länkar
till nåt i The Sun, eller Daily Mail, eller The Star... Det får bli bättring på den
kanten, tror jag).

Men håll med om det: "Prousts butler", det är nåt att ha på CV:n, det.

Usurpatorhistorier är alltid roliga, och här kommer en ny från arkiven: läs BBC:s
version, eller Guardians, eller båda. Inte minst för att dom alltid tycks innehålla
dels en tesked historisk autenticitet och dels ett strykmått sheer lunacy. Det
påminner om en jävla bra roman jag läste en gång, den hette 'Vad skall kungen
göra nu?' av Gun-... javisst fan, det var ju jag som skrev den! Vad dum jag är.

Idag publicerar Independent (onätat) också bildbeviset på vad man knappast
trodde var sant: bombhålet mitt i det röda korset på biltaket. Piloten använde
det alltså som måltavla... En av de mest groteska bilder jag sett (värt att köpa
papperstidningen för, faktiskt).

Och Göran Printz-Påhlson är död, får jag reda på av Expressen, där Jan Karlsson
skriver en fin liten text. Fin, därför att den är sann. Jag träffade väl GPP tre-fyra
gånger allt som allt, och det var bara att sätta sig till och lyssna, och flabba,
och ta sig ett glas till. A printz among men, sannerligen.

För att smått fortsätta på gårdagens rubriktema, det här är ju lite avdelning
No-shit-Sherlock, som det heter på skolgårdarna: "Depression är vanlig orsak
till självmord", skriver Aftonbladet. Who'd've thought, eh?

Agnes skrev i den nyliga diskussionen om Mellanöstern, apropå Rasmusinlägget,
att "Det finns förvisso mycket att kritisera i israelisk politik, vilket israelerna
själva är kapabla att göra...". Och det är ju vad man alltid hoppats på, att
"den enda demokratin i Mellanöstern" ska ha en för demokratin nödvändig och
vittomfattande och kritisk debatt om Israels väg. Det vill säga, att Ha'aretz och
fredsaktivisterna och de strejkande soldaterna inte är för isolerade och hamnar
i marginalen, utan utgör väsentliga och inflytelserika röster i den israeliska
offentligheten. Men så läser man exempelvis Jonathan Freedland igår - and your
heart sinks... Dom har alltså inte ens sett bilderna från Tyre och Beirut. Dom har
inte ens hört det blygsamma harklandet från EU. Långt mindre har dom haft
möjlighet att lägga märke till att försvarskriget sedan någon vecka blivit något
helt annat och, inte minst för Israels egen del, något mycket mer skrämmande.
Men, för all del, det är som med demokratier överallt: it's up to you. Man får
den politik man förtjänar.

Och Andrew Brown skriver om Piratbyrån i Guardians IT-bilaga.

Här på Pressylta har vi som bekant en ovana att se det roliga i de mest helvetiska
situationer, att passa på med några halvbra vitsar medan världen blöder. Så också
idag. Låt oss börja med några rubriker, den första från dagens utgåva av The Onion:

 + "Wikipedia Celebrates 750 Years of American Independence"

Den andra från Guardian igår:

 + "Hooks Back in Angler: Marlin Spears Fisherman"

Den tredje från G-P idag:

 + "Dansk baby överlevde tågflygtur"

[Vet inte riktigt varför jag tycker den sista är så rolig, kanske är det för det här med
dansk baby...]

En av förtjänsterna med Rasmus Copyriots inlägg är att han än en gång satt
blixtljuset på slentrianvänsterns katastrofala oförmåga att hålla två tankar
i huvudet på samma gång, och därmed kommer att beblanda sig med fascistoida
vidskepelsebrigader som Guds Parti och andra. Men jag tror inte att Rasmus,
eller andra någorlunda sansade bedömare, helt förnekar att Israels respons
har varit oproportionerlig, både i Gaza och i Libanon. Snarare har det handlat
om i vilken utsträckning det har varit berättigat. Och vad vi nu efter snart två
veckor börjat se är att den här oproportionaliteten (ett jävla ord, för övrigt)
inte bara stammar ur en historisk/psykologisk kontext, som jag ska återkomma
till, utan att den till stor del också stammar ur en av de flesta bedömare (både
inom och utom Israel) helt oförutsedd militär inkompetens från IDF:s sida, framför
allt ett uruselt underrättelsearbete. Vart tog plötsligt en av världens mest effektiva
och välutrustade krigsmaskiner vägen? Som låter sina soldater tas gisslan?? Som
kraschar helikoptrar in i elkablar?? Inte undra på Hizbarna är triumfalistiska.

Den historisk-psykologiska kontexten går förstås tillbaka till Förintelsen och
grundandet av staten Israel. Under många år efter kriget var det en av de oftast
upprepade mysterierna, både för judar och icke-judar, varför de så synbarligen
passivt marscherat in i förintelselägren. Varför förekom lite eller inget motstånd,
frågade man sig, hur meningslöst det än skulle varit, åtminstone en gest, ett
desperat "Nej, vi låter oss inte behandlas så här"...? Var det något inbyggt i
den judiska själen? Idag vet vi förstås att bilden var oändligt mycket mer
komplicerad än så, men det viktiga är att det vid tiden för Israels tillkomst fanns
ett allmänt utbrett  intryck - en perception - av att judar passivt låtit sig utrotas,
och att man aldrig, säger aldrig, skulle låta det ske igen: det vill säga, aldrig mer
förhålla sig passiv gentemot angrepp, och aldrig mer ge intryck av att förhålla sig
passiv. Vilket i sin tur fört med sig att Israels reaktion på angrepp ofta blir en över-
reaktion, att tanken på förhandlingar baserade på något annat än total och de facto
militär överlägsenhet blir omöjlig. Och det finns som bekant många bedömare både
inom och utom Israel som förväntar sig - eller förgäves hoppas? - att den här
låsningen, där jämbördiga förhandlingar är ett svaghetstecken och att man över
huvud taget inte förhandlar-med-Hitler, kommer att försvinna i och med att holocaust-
generationen dör ut. Inte mycket att hoppas på, kanske. But what is, these days?

Rasmus Copyriot har ett mycket läsvärt och för det mesta klokt inlägg om
Mellanöstern. Men jag tror han fått tag i lite fel ända av det här med Israels
disproportionate response, och vill få det att framstå som om Israels kritiker
i det hänseendet enbart vill att antalet blodsdroppar ska gå jämnt ut: 'Glöm
den symmetriska idealet av "proportionalitet"', skriver han. Glömma det bör man
emellertid inte, för proportionalitet är ju i förstone ett internationellt juridiskt
begrepp (eller "ideal", för den delen), en del av Genevekonventionen som kom
till efter 2:a Vk för att förhindra massakrer, typ tyskarnas i Oradour och Lidice.
Bestraffning/vedergällning för terror/motståndsrörelseaktioner får helt enkelt
inte utmätas över civilbefolkningen, dvs. vattnet i vilket de mer eller mindre
skumma fiskarna simmar. Sen är det en annan femma om man är så gammalmodig
att man respekterar Genevekonventionen...

...har jag nu läst Myrdals debattartikel i DN idag om rasismen han hittat i 1930-
talets 'Soldatinstruktion. Allmän del', och jag fattar fortfarande inte (a) varför
han skrev den, (b) varför DN publicerade den, och (c) om det är jag som bara är
dum (inte alls otroligt). För det första tycker jag den är ett suveränt exempel på
den gamla regeln att - med Ingemar Olofssons odödliga fras - "den som hittar han
finner", dvs. var vore det mer uppenbart att man skulle hitta sånt här (handen på
hjärtat) oremarkabelt trettiotalsrasistiskt allmängods än i en soldatinstruktion, för
jösse namn? För det andra sätter han så detta icke-fynd i polemisk motsatsställning
till det oändligt mycket mer intressanta rasbiologiska problemkomplexet, när en sådan
motsatsställning inte alls behöver etableras (kom ihåg att det kan finnas två, och
till och med fler, mer eller mindre intressanta fenomen på samma gång!). För det
tredje: när han då på myrdalskt vis etablerat det korrekta historiska perspektivet
på den svenska trettiotalsrasismen, vad gör han då? Jo, han överlåter då åt nån
"ung forskare" att faktiskt ta reda på hur det stod till med effekten denna 'Soldat-
instruktion' i själva verket hade...!!! Hör bara:

Ja, någon intellektuellt hungrig och arbetsvillig ung forskare borde
gå igenom historien kring hur "SoldI A" användes ute på förbanden i
detalj. Det kan ta vederbörande något år eller så men kan bli en god
avhandling.

Är det alltså jag som är dummihuvvet, eller är den här mannen en oren travare från
Halmstad, en nittifemoktaning intellektuell praktcharlatan?

Jag bara frågar.

I övrigt: Peter Preston i Observer noterar hur bra det går för the weekly opinion mags,
inkluderat nya New Statesman, som sett en ökning efter omdaningen från knappt
25,000 i veckan till drygt 30,000. NS:s utrikesbevakning har visserligen varit utmärkt
på sistone, men min ursprungliga allmäna skepsis håller ändå i sig. I motsats till alla
dom nya läsarna, alltså... Det är bara att sträcka händerna i luften, och säga medium
rare, if not well done...
 

Jo, jag köpte alltså TLS igår, första gången på ett tag, och har väl nu skummat
det mesta i den. Det är en trygg och välkänd och inarbetad värld man träder in i.
Poeten/akademikern Lachlan Mackinnon recenserar (onätat) volymerna 10, 12 och
13 av The Oxford English Literary History (i vilken han bland annat noterar att få
författare av rang i den moderna epoken som haft akademisk bakgrund har haft
engelska språket och litteraturen som ämne, utan oftare filosofi, historia, matematik,
och så vidare) - and all is well with the world... Tänker man. Och beställer in ännu
en pint of stout. Och en påse pork scratchings.

Jag undrade här på Pressylta för nåt drygt år sedan varför det inte finns en svensk
TLS/Review of Books, och en längre diskussion följde om detta borta hos Malte,
under vilken flera deltagare tvivlade på att den svenska litterära/akademiska världen
skulle kunna mobilisera ett tillräckligt antal läsvärda skribenter för att man skulle
kunna prestera en svensk "motsvarighet" till de anglosaxiska recensionstidningarna.
Och det är ju lite sorgligt, om det nu är sant. (Man kanske kunde anlita Sommarpratare
i stället?) Men jag tror det också har att göra med att vi sällan eller aldrig ägnar oss
åt det där kärleksfulla ältandet av vårt litterära arv som är TLS:s bread-and-butter,
plockande och pillandet med kurserna på författarbörsen: är det inte dags att
omvärdera dramatikern Somerset Maugham, frågar sig till exempel en av författarna
i Oxfordhistoriken. Frågar vi oss nånsin sådana frågor, i mer eller mindre liknande fora?
(Jag frågar för att jag inte vet). Man tycker sig exempelvis idag skönja en lågkonjunktur
för fyrtiotalismen, ett litet uppsving för tiotalet, en kommande högsäsong för statar-
romanen, kanske - eller jag kanske yrar? Men var reflekteras dessa trender, och
dynamiken bakom dem, på ett tydligare sätt? Det kanske går tillbaka på en tredje
faktor, nämligen att bokförlagen inte (längre?) agerar kulturbärare, framför allt i den
meningen att återutgivningen av litteratur (svenska författarskap, vill säga) knappast
förekommer (undantaget bokrea-relaterade upplagor). Och det finns säkert sunda
kommersiella skäl för det, om än inte sunda kulturella dito. Så jag tror (in conclusion)
att de praktiska förutsättningarna finns för en svensk TLS (böcker att skriva om,
läsare att fånga) men inte tillräckligt många av de kulturella. Sedan gäller det att
fundera ut vilket som är kycklingen och vilket som är ägget.

..so strange, den här dagen. Den började med att jag vaknade. Sen åkte jag iväg
och delade ut priser till schackspelande lågstadieelever på deras skolavslutning. Sen
köpte jag TLS. Sen levererade jag en påse blöjor till en havande kvinna som heter
Sophie. Sen läste jag en rätt rolig artikel av Dale Fuchs om spanska män som inte
kan sluta vara små pojkar. Sen byggde jag bokhyllan Billy. Sen åt jag ett ägg. Sen
gick jag upp och skrev detta.

Jävla tur att man har tid över, menar jag.

Och det är full rulle på hypokondriker-Sverige i sommarvärmen, ser jag i Aftonbladet:

Sommarens ljudterror som gör oss sjuka
Tuppar, festande grannar och gräsklippare - här är oljuden som får flest
klagomål och som gör oss psykiskt instabila.

Tuppar??!!

+ Peter Löfgren (Mikaels brorsa, förresten) skriver bättre och gratis i DN om Beirut
än Robert Fisk gör i Independent mot betalning. (Och om det är en fungerande
syntax så heter jag Kerstin...).

+ John Sutherlands runa över Mickey Spillane.

+ Storspionen Berling blir vänsterpartist. Varför låter det så ausgeflippt? Och varför
just nu?

+ How to Drop Propaganda Leaflets i Slates alltid utmärkta serie Explainer.

+ And with that, I bid you farewell until the morn.

Utskriften av Blairs och Bushs (o)lyckligtvis bandade, ähm, samtal i St Petersburg
bjuder på en blandning av skräckinjagande, pinsam och komisk läsning. Blair ber
(ber) Bush att få åka till Mellanöstern och mäkla fred, hans enda kvarvarande
ambition för att historien ska kunna fatta honom rätt (som internationell statsman)
och inte fel (som reaktionär sleazebag). -"Nej," säger Bush bara. -"Men snälla..."
-"Nej, jag ska skicka Condi." -"Men jag kan ju åka i förväg... Och boka hotellrum
åt henne... eller nåt...".

Och i dessa människors händer väljer vi, vart fjärde år, att lämna vårt öde. Cheezus.

+ MediaGuardian kör idag en lista på de 100 mest inflytelserika personerna i
brittiska meejah... Shurely shome mishtake, tänkte vi ju när Pressylta så
strålglansigt lyser med sin frånvaro. Så jag ringde och kollade: jodå, vi ligger
på 101:a plats. So near and yet so far...

+ "Första svenskarna hemma..." Jamen, tack och lov, det måste ju ändå ses
som en silver lining på det mörka moln som är mellanösterkonflikten på randen
av ett för hela världen katastrofalt storkrig. Jag menar, vilken tur. Dom är hemma.
"På trygg mark" (Expressen). Allow me to puke in your handbag, missus.

+ Avd. You-couldn't-make-it-up: "No charges for Menezes officers", rapporterar
BBC. Jo förresten, man ska åtala dem under 1974 års Health & Safety Act...!
Inte mord, inte dråp, inte vårdslöshet, inte nåt som handlar om just det att dom
sköt honom sju gånger i bakhuvudet, utan något som "requires the Met to ensure
that its operations do not put the public at risk"... Liksom: jo-jo, en brasse är väl
död, och det är ju lite taskigt - men tänk vad som kunde hänt med allmänheten!!!

Lite sent påtänkt, kanske, i alla fall för min del. Men det låter ju lite maffe, om
man nu är lagt för sommarskolor.

2006 Summer School for Investigative Journalism - Organised by the Centre
for Investigative Journalism at City University Friday to Saturday 21-23 July
2006. The annual Summer School for Investigative Journalism is for journalists,
researchers and graduate students. Special reduced fee for NUJ members.
The School will feature:

Alf McCoy, a specialist on the politics of heroin in South Asia and the commercial
involvement of the CIA. His latest book is A Question of Torture: CIA Interrogation,
from the Wold War to the War on Terror (2006).

Anna Politkovskaia, award-winning campaigning journalist who has reported on
the war in Chechnya. Her books include A Small Corner of Hell: Dispatches from
Chechnya (2003)

Charles Lewis, best selling author, news reporter and the founder of the largest
investigative reporting organisation in the world - the Centre for Public Integrity
in Washington

The school will also feature an intensive three-day course in computer-assisted
reporting techniques, with trainers from the National Institute for Computer-Assisted
Reporting in the US, the Danish International Centre for Analytical Reporting,
and Aron Pilhofer, computer-assisted reporting editor of the New York Times.
A wide range of international speakers from Britain, Norway and the Balkans includes
Stephen Grey and Fredrik Lauren on how they broke the story of extraordinary
renditions; and Luc Hermann of French television station Canal+ on Big Pharma.
For further details and registration go to http://www.investigativereporting.org.uk
Or contact Margaret.renn.1@city.ac.uk

+ Lord Levy (a.k.a. Lord Cashpoint) arrested-but-not-charged... Det här är en
vansinnig story, varken mer eller mindre: politics-on-acid. Blair kan begå hur många
brott som helst på den internationella arenan: mot Genevekonventionen, mot FN:s
stadgar, mot juridiskt/moraliskt konsensus - och ingenting händer. Han kan införa
en albansk-stalinistisk version av en yttrandefrihetskultur - och ingenting händer.
Så kommer kommissarie Bradshaw från Scotland Yard, med pipan i munnen, och
knackar på dörren till No. 10... "May I have a word with you, sir...?"

+ Är det verkligen sant att Karolina Lassbo är en man? Att han egentligen heter Lasse
Karlsson...? Jag tror inte på det, nej... OK, när man läser bloggen och tittar på
bilderna på honom... det skriker transvestit, visst gör det... the shoes, the armpits,
the boney arse... Men ändå... Nä, jag tror inte på det... Rör inte min kompis, you evil
rumour-mongers, you...

You can now read in extenso the judgement in the appeal hearing that was held
on 25 May 2006, i.e. when Niema was granted leave to appeal Mr Justice Eady's
verdict from December last year. It makes for quite interesting reading, provided
you're, erm, interested in these things. Otherwise, probably not. Anyway, this is
all courtesy of the British and Irish Legal Information Institute's website. I yield
to no one in my admiration for that fine body of men and women.

Korkat är det, men jag får väl skylla på kapitalismen: jag har både nämnt och länkat
till den utmärkte Andrew Brown förut, men har varken nämnt eller länkat till hans
blogg Helmintholog. Som är mycket läsvärd.

Ulrika Kärnborg skriver bra idag i DN om nya och drakoniska lagar i UK, även om det
kanske är, som det heter, a bit previous att säga att "Plötsligt har den brittiska
allmänheten vaknat ur sin dvala". Det är väl snarare så att protesterna fortfarande
håller sig inom ett ganska begränsat - om än inflyteslerikt och högljutt - liberalt
mellanskikt. Ett annat litet frågetecken i marginalen rör det här med Asbos, där
man lätt får intrycket att det automatiskt blir fem års fängelse om ens hund bajsar
i grannens trädgård. En Asbo är i första hand en "restraining order", dvs. frihets-
berövande kommer först i fråga efter långvarigt och persistent brott mot Asbo:n.
Det är en lagstiftning som är problematisk nog, ingen tvekan om det, men det ska
i samma andetag påpekas att, jämte de civilrättsliga bockarna i kanten, så finns
det också ett utbrett stöd för Asbos hos folk, särskilt äldre och mindre välbeställda,
vars tillvaro blivit ett helvete p.g.a. gängbråk och drogdealande och annan low rent
terror i deras neighbourhoods. Till sist är det värt att tillägga att man i det här
sammanhanget alltid bör nämna den trots allt rätt effektiva maktdelningen i det här
landet, dvs. att the independent judiciary fortfarande i stor utsträckning utgör en
civilrättslig garant: det är, krasst uttryckt, mer än ofta domstolarna som ser till att
Blair inte kommer undan med allt.

Herrans massa år sen, för vi bodde på Haverstock Hill då, måste alltså ha varit
1976-77-78... Hur som haver. På nåt oförklarligt sätt hade jag blivit medbjuden
på en osedvanligt posh julmottagning hemma hos en välbärgad och (ganska)
framstående chefredakör för en (ganska) framtående dagstidning. Say no more.
Jag lyckades helt enkelt hänga på ett vinddrivet gäng journalister jag kände som
drack (and I mean drank...) på saligt hädangångna The Roebuck på Pond Street,
mitt emot Royal Free Hospital (bland annat lika saligt hädangångna Ruth Hall, som
skrev den första och enda biografin över Marie Stopes, och hennes man Ron, som
då var chef för Sunday Times färgbilaga...) HUR SOM HAVER... Det var alltså posht
värre, stor vräkvilla uppe i Hampstead, antikviteter, tavlor, jag tror chefredaktören
hade gift upp sig, helt enkelt. Nån halvtimma efter att alla anlänt klappade vår värd
med händerna och bad oss alla att samlas runt flygeln. Fram marscherar så vår värdinna
med deras två pojkar i släptåg, dom är i nio-tioårsåldern - och de stackras ungarna
är klädda från topp till tå i extremfundamentalistisk Lord Fauntleroy-gear: det är
spetskragar hit och sammetsjackor dit och lackskor därnere och vattenkammat
däruppe, dom ser fanimej inte kloka ut, och alla börjar småfnissa, och frun sätter
sig ner vid pianot och ungarna ska just börja sjunga en julsång för oss, när Harry B.
- en av vårt sällskap, gammal ärrad Nordirlandskorre, rätt väldragen vid det här
laget - vänder sig om till oss andra och teaterviskar indignerat: "This is precisely
the sort of thing that gives pederasty a bad name!"

Tider.

Särskilt då om det här med att de brittiska politikbloggarna kommer att ta sin
första stora skalp den här veckan, dvs. vice-PM John "Prezza" Prescott. Det är
framför allt de två höger-om-mitten-bloggarna Guido Fawkes och Iain Dale som
ligger i bräschen (bräschen...? är inte det en liten stad strax utanför Dortmund?)
Iain Dale är för övrigt mannen som startade - och sedan stängde ner - bokhandeln
Politico's. En annan politikbloggare mer till vänster om mitten är Paul Linford. Och
om jag låter ovanligt välinformerad för att vara måndag morgon - don't be fooled,
jag har bara läst Patrick Barkhams registrerarnödvändiga artikel i Guardian idag.
För så jävla intresserad av politikbloggar är jag inte, inte när Karolina Lassbo finns.

Karolina on my mind, för övrigt, och dom mer va-ska-man-säga positiva aspekterna
av nationalsocialismen (för att nu gräva upp gamla sår, sorry Karro...). Ja, en av
dom mer positiva aspekterna var ju att Hitler var rökfri. Till exempel. Och säga vad
man vill om slavarbete, men Folkan, den stod sig, och står sig fortfarande. Och vad
skulle hänt med ens svid från Hugo Boss om inte Hugo fått designa SS-uniformen
och kommit igång med sin lilla business..? Jag bara frågar.

Hur som haver, detta bara som introduktion till en ny serie på Pressylta: "Repliker Man
Minns". Den första kommer från Mallis, det var en fest nånstans, och samtalet kom av
nån anledning in på de mer negativa aspekterna av nationalsocialismen (folkmord, till
exempel), när en äldre australiensisk dam (forgive her) som ska förbli namnlös pipade
upp och sa, "But... But don't you think Hitler has had a bad press... over the years?"

Det var det där med "...over the years?"... Tiden läker alla sår, liksom. Wunderbar.

I morgon på "Repliker Man Minns": ett nytt perspektiv på pedofili!

+ Men man kan ju alltid försöka. Är det nån som vet nåt bra/okomplicerat och
GRATIS ftp-program för Windows XP? Maila i så fall gärna.

+ Brittiska staten har kommit på ett genialiskt sätt att ha en informationsfrihets-
lag på samma gång som man slipper se informationen spridas: man hävdar Crown
Copyright! Det vill säga, här har du alla dokumenten du ville ha, men du får inte
publicera dom utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Tillstånd? Sorry, no can do.

+ Den Craig Murray det handlar om är f.d. brittisk ambassadör i Uzbekistan, som
blev kontroversiell, som blev avskedad, som blev en förnämlig shit-stirrer.

+ Via Indie on Sunday: Äntligen, webadressen till The Liver And Bacon Appreciation
Society.

En dag i hågkomstens tecken. Och, för många, det enkla konstaterandets. Det
vill säga, att konstatera att vad alla intervjuerna visat under veckan - med
överlevande, anhöriga, vittnen - är att dom/vi som råkar gå omkring på gatorna,
eller åker tunnelbana, eller buss 30, dom som alltid står i vägen för bomberna,
är dom vettigaste människorna av alla, ett år senare. Det är dom folkvalda, det
är makten som fått panik, och överreagerar. Visst, kritisk mot media ska man vara,
hela tiden, men här har dom (flesta) faktiskt gjort ett bra jobb, BBC i synnerhet,
och Freedland i Guardian, helt enkelt genom att fråga folk vad dom tycker borde
göras, och svaret är alltid "få fram sanningen".

Strange, innit?

Med ena ögat följer man - med tilltagande irritation, måste jag säga - den så
kallade Almedalsveckan. Det verkar ur mitt avlägsna perspektiv inte vara något
annat än politikens infantilisering satt i system, och jag har svårt att förstå
varför vanligtvis kloka och sansade bloggar och medier som Vassa eggen och
Copyriot ägnar det såpass mycket uppmärksamhet. Is it the sex? The booze?
För det kan ju inte vara politik.

Politik, som i Seymour Hershs senaste essä i New Yorker om Iran och den
amerikanska krigsplaneringen. Nightmare stuff. Och det är sant, vartenda ord.
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: ducka, grabbar.

+ Avd. Jag har gått så långt i meningslöshet: Indie rapporterar (ej nätat) att en
tysk vetenskapsman med nanoteknologi konstruerat världens minsta fotbollsplan.
Dimensionerna 500 ggr 380 nanometer, dvs. det får plats 20,000 likadana planer
på ändan av ett hårstrå. Vetenskapsmannen, Stefan Trellenkamp, uppger till den
samlade världspressen: "Jag kan tyvärr inte visa planen, eftersom ingen kan se den."
(Det måste finnas en gag här om Blåvitt, det måste finnas. Tänk, Joakim, tänk!)

+ Nån mysko outfit som kallar sig Agent25 har inkluderat Pressylta på en blogglista
för Almedalsveckan... Little did they suspect...

+ Cryptome fortsätter med sin lätt surrealistiska kartläggning av var makthavarna
bor och huserar, den här gången New York Times-bossarna...

Eller, ja, det kan bli rätt lajbans, kanske. Ni får gärna hjälpa till med andra,
svenska, exempel. Jag tänkte nämligen samla ihop olika typer av "En Annan, Och
Mer Profitabel, Form av Citizen Journalism", dvs. där tidningarna gör besparingar
genom att få läsarna att skriva gratiscopy, nästan utan att dom märker det.
(Regel: bloggar och nätet och aftobladet.se gillas inte, måste vara i pappers-
tidningen)

+ Insändarsidorna är kanske lite fusk att ta med, för det bör man ju nästan ha.
Men gör man det skickligt, som Times och Independent, så kan man ofta få
ihop en hel helsida, utan att materialet i själva verket rättfärdigar det. Här är
särskilt typ "first-cuckoo-of-spring"-threads särskilt tacksamma: Guardian har
haft en månadslång nonsens-thread om det bästa sättet att återanvända dom
där små plastburkarna som kamerafilm kommer i. Profitabilitetskvotient (PK): 8.

+ Guardians Notes & Queries är kanske pionjären, ett lysande exempel på den
här typen av wheeze, 'voluntary slavery' som Roland Kirk kallade det, dvs. där
folk inte bara jobbar gratis, utan gör det med uppenbar entusiasm. Blir ofta
en helsida i G2. Började väl för tio-tolv år sen, och har flera gånger kommit i
bokform, men intresset har nu avtagit något. PK: 7.5.

+ Independents 'You write the review' (dvs. läsarrecensioner, ej på nätet, tack&lov)
är ett något feeble försök i samma riktning. För mycket hit-and-miss, och blir sällan
till mer än 20% av sidan. PK: 4.

Mer följer, watch this space...

James Lawton i Independent är den fotbollskrönikör jag mest gillar att ogilla.
När man väl trasslat upp och separerat de olika beståndsdelarna som hans
mer än lovligt skrangliga satsbyggnader består av - och det är ett heltidsjobb,
bara det - så återstår för det första en moraliserande tråkfan som skulle kunna
tömma en spikad pub på två korta röda; och för det andra en pompös nolla
som inte hör vad det är han skriver. Titta på den länkade texten om Svennis-
åren. Det ligger en grundläggande sanning begravd inunder ordmassorna, och
det är att Svennis i princip gjorde vad han kunde med ett mediokert spelar-
material. Längre än så här kommer dom inte. Vems fel är det, säger då Lawton?
Jo, Svennis... Eh? Jag är absolut ingen 100-procentig Svennisbeundrare, snarare
tvärtom, but fair's fair. Slutsatsen måste ju då bli, om man förstått Lawson rätt,
att det är dags att engelska landslaget leds av någon som kanske inte vinner så
mycket för dom, men i alla fall kan få dom att spela lite roligare. Heden plan åtta,
med andra ord. Och dom har Andorra i första EM-kvalet. Bäva Albions söner. Och
döttrar.

P.S. Sorry, jag glömde meddela lösningen från i fredags: "lik".

P.P.S. Och här ser man i Expressen att det står om gamle vännen Andrew Browns
kommande Sverigebok. Andrew är nog den enda engelsman som inte får en att bäva
i en blandning av skräck och ennui när man får reda på att han ska skriva om oss,
och oss land.