Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: juli 2008

 

 

Onsdag 30 juli 2008 - : - Sommarföljetongen ”Strindberg och Lasse” (2)

 

Strax efter sekelskiftet, en ljus och stilla augustikväll ute på Kymmendö, satt Strindberg

och hans mindre bemedlade bror Lasse på verandan med var sitt glas kylskåpskall

Eau de Mameluke.

            På bordet framför dem låg som vanligt en mängd invitationer, tidningsblad,

vykort, brevutkast, fotografier, anteckningsblock, visitkort, köplistor, ja, hela det

papperskaos som, ständigt evolverande, inte så mycket verkade omge som leva med

vår nationalskald, var han än befann sig.

            Men Strindberg ägnade just nu pappershögen inget som helst intresse. Hans

blick vilade i stället på horisonten, på havsbandet, på den fjärran närhet därute som

alltid varit honom så bekant, särskilt denna hans sensommarpersonlighet.

            Lasse, däremot, fann broderns sammelsurium av papper, skrift och bild lika

fascinerande som alltid. Strindberg lät honom också  hållas, så länge han inte besvärade

honom med en massa näsvisa frågor om och det-ena och det-andra och det-övriga.

            Men ibland, som nu, kunde Lasse faktiskt inte hålla sig. Han hade dragit fram

ett fotografi ur ett stort och luggslitet postkuvert, föreställande en mörk och vacker

kvinna i trettiofemårsåldern, som uppenbart satt vid en krogbord (man såg en bit av

en skylt bakom henne, ”Zum Schwarze-”) och inte bara det - hon rökte dessutom pipa!

            Lasse halvt skrattade, halvt ropade, ”Men vem är nu det där rykande fruntimret,

 bror...?! En bekant till dig...?! Vaba...?!”

            Strindberg tog fotografiet ifrån honom, slängde en disträ blick på det, och lade

tillbaka det på bordet. - ”Det där är inget fruntimmer, Lasse. Det är Alma Mahler-Gropius-

Werfel...”

            ”Åh,” sa Lasse, grundligen imponerad. ”Ett storslaget namn på den bolmande mö.”

 

 

Tisdag 29 juli 2008 - : - My tuppennyworth om FRA

 

Det finns en femte kategori FRA-lagkritiker, att lägga till de fyra som Malte Persson

så tacknämligt definierat i Expressen, och det är dom som anser att man av princip

alltid ska jävlas med underrättelseinstitutionerna. Det finns helt enkelt alldeles för

många okritiskt anammade antaganden vad gäller underrättelseverksamhet generellt

och signalspaning specifikt.

 

För det första ska man aldrig - säger aldrig - ta underrättelseinstitutionernas själv-

bedömningar för kontanta. Det här är institutioner som får enorma finansiella resurser

i utbyte mot en grad av accountability/transparency som dom själva i väsentlig grad

kan bestämma. Eftersom varje seriös och självständig analys av västerländska

underrättelseverksamheter sedan andra världskriget alltför ofta visar på en kompetens-

grad som skulle fått en halvbra korvhandlare att rodna, så ligger det förstås i deras

intresse att bedömningen av deras verksamhet alltid och så långt som överhuvudtaget

möjligt ska ske in-house, dvs. i frånvaron av våra folkvalda representanters kritiska

blickar.

 

(Det är ett genomgående tema i postfacto-analyser av västerländska underrättelse-

insatser sedan kriget att i den övervägande delen av fallen skulle den öppna polisen

gjort mycket bättre ifrån sig. Detta är ett faktum som underrättelsefolk ofta försöker

förneka genom att ”spela klasskortet”: till skillnad från den öppna polisen, som oftast

rekryterar ur grundskolekompetent arbetar- och lägre medelklass, kommer underrättelse-

folk ofta från en universitetsutbildad medelklass [gärna från språk- och statsvetarlinjer].

Därav tendensen bland våra spöken att se ner på öppna polisen, därför att en akademisk

”big picture”-bakgrund ses som överlägsen ”Sergeant Plods” närsynta rutiner. I detta

kan man bl.a. spåra mycket av varför ”kriget mot terrorn” inte fungerat tillnärmelsevis

så framgångsrikt som man kanske förväntat sig av de enorma resurserna det fått)

 

För det andra måste man ha klart för sig att signalspaning utförd av marginella, om än

geografiskt betydelsefulla, länder som Sverige alltid sker i informationsmarknadsmässigt

underläge. Svensk signalspaning har alltid närt en inte så särskilt hemlig men ouppnåbar

dröm om fullt medlemskap i UKUSA, det år 1948 etablerade anglosaxiska sigint-samarbetet.

Att det är ouppnåbart har inneburit att svensk signalspaning blivit ett system för informations-

horeri åt den västerländska strukturen, lyxhoreri visserligen (vi har bra teknik och tekniker,

vi har bra information) men horeri lik förbannat.

 

För det tredje måste man inse att en licens för ”blanket coverage” som FRA-lagen skulle

ge, faktiskt är ett signalspaningsmässigt nederlag. En effektiv signalspaning vet redan vad

den är ute efter och behöver inte gå på fiskafänge. Det här är, som förut sagts, vad våra

vänner i göteborgspolisen höll på med omkring Floras Kulle på sextiotalet: ”bängen trålar”.

För det tredje-och-halvte är det ett tragikomiskt faktum att en teknologidriven signalspaning

”doesn’t do retro”: de har oerhört svårt att handskas med blyertspennor, papperlappar och

hänglås, tre av de viktigaste verktygen i modern terroristkommunikation.

 

För att sedan inte tala om de medborgarrättsliga aspekterna...

 

 

Måndag 28 juli 2008 - : - Måndags-Nytt

 

Avd. Only Too True (I) (enligt i skrivande stund olänkad notis i dagens MediaGuardian):

BBC planerar en teveserie om brittisk seriös musik och spårar dess rötter till ”Purcell,

Handel, Haydn och Mendelsohn”... Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det

är som att spåra den brittiska charkens historia tillbaka till, tja, ”salami, pastrami och

falukorv”...

 

Avd. Only Too True (II) Poeten Alan Brownjohn (som är lite grand av en Sverigevän,

för övrigt, vi brukade dela på ett glas mjöd när ambassaden bjöd på kulturaftnar förr

i världen) skriver i senaste TLS om litteraturfirman Amis & Amis och drar vår uppmärk-

samhet, inte till musik och inte korv den här gången, utan till brittisk litteratur och den

tumregel som sedan evinnerliga tider ligger till grund för densamma: “...the question

to ask about literature is not “Is it new?”, or even “What does it mean?” or “Is it art?”,

but “Is it any good?”... Den uppmärksamme läsaren har naturligtvis redan noterat att

den meningen egentligen ska inledas med: “...the question to beg about literature, etc”

 

Avd. Only Too Dreary: Egentligen borde jag ju skriva om det här, för det har att göra

med det långvariga rättsfallet jag bevakade fram till oktober i fjol (se vänsterkolumnen).

Men jag orkar inte. Jag skyller på värmeböljan.

 

 

Onsdag 23 juli 2008 - : - Välkommen tillbaka!

 

Tack ska du ha. FRA läcker uppgifter idag om uppenbart rätt nyliga framgångar som

resulterat av signalspaningen. Det hade inte jag gjort, om jag var dom, för slutsatsen

man då måste dra är att de då gällande avlyssningsbefogenheterna är fullt tillräckliga

och att den nya lagstiftningen därför i det stora hela är onödig. Hade jag haft ansvaret

för läckorna på FRA så hade jag snarast läckt att vi haft en massa hårstrånära missar

på sistone, och att det enda som därför står emellan oss och katastrofen är ett gäng

blödiga liberaler som inte vill ge oss de (ökade) befogenheter vi verkligen behöver. Det

här är ju i stället ett närapå perfekt exempel på ”briefing against yourself”...

 

Det finns folk som kan det här frågan mycket bättre, men en sak har slått mig ända

sedan kerfufflet bröt ut, nämligen att den nya lagen förr eller senare (väl?) måste komma

i någon slags krocksituation med ECHR Artikel 8. För det är ju just sånt här som ”privat-

livshelgden” i europeiskt sammnhang kom till för, inte (som blivit trenden häröver) (no

names no packdrill) som ett tillhygge för rika och halvberömda människor att försöka

kväsa obehagliga pressrapporter. Och när det kommer till den krocksituationen, så skulle

i alla fall inte jag satsa min sista femma på att utslaget blir till FRA:s fördel.

 

Hur som haver. Jag har just haft tre dagars semester nere vid kusten: solsken, ägg-

och-bacon-frukost, långpromenader till Ramsgate, inte mycket sagt, inte mycket gjort.

 

 

Fredag 18 juli 2008 - : - NY SOMMARFÖLJETONG: ”Strindberg och Lasse” (1)

 

[Med honnör till Myles na Gopaleen]

 

En dag i slutet av 1800-talet bestämde sig Strindbergs mindre bemedlade bror Lasse

för att resa till Jena och hälsa på sin berömde (för att inte säga, vid det här laget,

beryktade) äldre bror. Men Strindberg fick naturligtvis snart nys om Lasses planer (för

nyheter färdades snabbt även på den tiden) och han gjorde förstås sitt allra yttersta

för att övertala den unge mannen att stanna hemma.

            Anledningen till Strindbergs vexation var inte minst att Lasses språkkunskaper

var så undermåliga: resan var dömd att sluta i förvirring och besvär och olägenheter

för vår (naturligtvis) mycket upptagne titan. Han hade (som vi alla) så mycket viktigare

ting att syssla med.

            Efter många om och men drog emellertid Stockholmståget till slut in på Jena

Centralstation, det var en tidig tisdagskväll i september. En ursinning och otålig Strindberg

vankade av och an på perrongen, och så snart tåget stannat till och dörrarna öppnats

drog han upp sig i sin fulla gestalt, med käppen i högsta hugg. Och (minsann!) där kom

Lasse spankulerande emot honom, med ett brett leende över ansiktet och ena handen

vinkande frenetiskt. -”August! Här...! Min käre August...!”

            Strindberg rusade fram och grep lillebror i kragen, fradgande av ilska; vår

nationalskald var vid det här laget helt oförmögen att ens få ur sig början på en

sammanhängande mening. 

            -”Rör - dig - icke - ur - fläcken!” stammade han till slut. -”Rör dig icke! Du

måste omedelbart resa tillbaka till Sverige, och jag ska nu gå och köpa din returbiljett!

Hör sen! Rör dig icke! Tala icke! Vet hut! STÅ STILL!”

            En konfys och lite ledsen Lasse såg så Strindberg försvinna in i biljetthallen,

med kappan flaxande, och skorstenshatten i högsta hugg. Och Lasse väntade så klart,

och rörde sig inte ur fläcken, för så hade storebror sagt åt honom. Han såg de övriga

passagerna gå förbi, förmodligen på hemväg, alla välkomnade av gladeligen skrattande,

kärleksfullt blickande, lurigen gnolande släkt och bekanta.

            Plötsligt stod en liten pojke framför Lasse och tittade uppfordrande på honom.

Lasse undrade ju vad som stod på, men precis som grabben öppnade munnen för att

säga något såg Lasse hur Strindberg kom rusande tillbaka ut ur biljettsalen, lika ilsken

som förut, och med en bunt papper i handen. Den lille pojken ryckte så i Lasses rockärm

och frågade honom, på sin bredaste thűringiska:

            -”Bitte, mein Herr, wieviel Uhr ist es?”

            Lasse tittade på den lille pojken, tittade sedan på Strindberg, tittade sedan på

pojken igen, och svarade:

            -”Es ist kein Filur. Es ist mein Bruder.”

 

 

Onsdag 16 juli 2008 - : - Det gåtfulla folket...

 

Luleå, sa länsrätten... En gång diskuterade vi här på Pressylta hur man bäst översätter

”self-indulgence” och kom väl mest fram till att exemplen funkar bäst: en nitton minuter

långt trumsolo, Carl Orffs ’Carmina Burana’, Hunter Thompsons senare prosa, usw. Att

ge barn unika namn på det här viset är ett annat, rätt så präktigt, exempel. För det

paradoxala med själva uniciteten i de här fallen är ju att den förminskar barnets

räckvidd som individ. ”Luleå”, ”Fifi Trixibelle” och alltihopa är en slags föräldrabojor

på dem, för det förminskar individens möjligheter, särskilt under uppväxten, att ta sig

själv i besittning, därför att ”Luleå”-biten av en själv redan är ockuperad av ens ironiskt

småleende, totalt självupptagna föräldrar. Det är som att läsa en roman av Salman

Rushdie: det ekvilibristiska - det påhittiga i ”Luleå” - ockuperar a priori det utrymme man

som läsare och som individ behöver för tolkning, för genuin upptäckt, och för vad vi på

sextiotalet kallade ”djup”. Vad man vill säga till både Rushdie och Luleås föräldrar är ju

bara get-out-of-my-face, liksom... Your breath stinks.

 

 

Tisdag 15 juli 2008 - : - It’s a fra fra better thing they do...

 

UK:s Information Commissioner (ung. ”I-Ombudsman”) Richard Thomas säger i sin

idag publicerade årsrapport att en databas med ”hela befolkningens tele- och internet-

kommunikationer” vore ”a step too far for the British way of life” (pressrelease i pdf

här), t.o.m. med de existerande och tänkbara terrorhotbilder som finns. Sådana planer

ligger nämligen och ruvar på Home Office sedan en tid tillbaka, och Thomas’ utspel

ses nu som ”a shot across their bow”: en djup och grundlig debatt behövs, säger han.

Right on.

 

 

Måndag 14 juli 2008 - : - Måndags-Nytt

 

Lästips idag kommer från gårdagens Observer: Lawrence Wrights högintressanta

text ’The Heretic’, om konflikterna inom jihadismen, förkroppsligade i figuren ”Dr Fadl”,

en av al-Qaidas grundare, som nu tagit avstånd från våldsvägen; och i bakgrunden

de så kallade egyptiska fängelserevisionisterna; samt inte minst ljuset artikeln sprider

över ”doktor” al-Zawahiri, bin Ladens sidekick, som uppenbarat sig straight out of

central casting: extrempolitikens evige andreman, som ständigt hänger i rockskörtarna

på starkare personligheter; den våldskåta låtsashjälten, som alltid är den förste att

tjalla, vid första fängelseförhöret; charlatan, urkundsförfalskare och usel kirurg, med

den intellektuella kapaciteten hos en genomsnittligt begåvad schnauzer... Whadda guy.

 

Bortsett från det så har den brittiska vänstern fått apoplexi av nyheten att Margaret

Thatcher ska föräras statsbegraving... För att låna ett uttryck jag inte för tillfället kan

placera: ”It’s the manner of her death that concerns me...”

 

 

Onsdag 9 juli 2008 - : - Reveries...

 

Åh, den som ändå var i Almedalen... Not. Kolla bara denna frontala uppenbarelse:

luggen, brillorna, the cheesy grin. Ett folk får den politikervecka det förtjänar.

 

Åh, den som ändå var i Båstad (det krävs minsann inte många konsonanter i den

urlen för att sanningen ska fram, eller hur...?) för då kunde man snabbt som vinden

åka ner till Barsebäcks hamn och hälsa på Mats och Janni, och sedan ta en taxi till

Kastrup och nästa flyg till Chile för att jaga nazister. Det har alltid varit ett av mitt

livs stora ambitioner att få vara med och fånga en nazist någonstans i de chilenska

alperna, och Heim är väl det saftigaste bytet som fortfarande är vid liv, om nu vår

man Brunner verkligen är död, vilket man nog får anta.

 

Ack ja.

 

 

Tisdag 8 juli 2008 - : - Hej och välkomna till Strulhems Fritidsgård!

 

Ni anar inte va skôj de e att ha Virgin Broadband som trafikledare... Vad jag har

förstått av IT-avdelningen på Pressylta Spedition- och Espressobar så är UK ett

bredbandsteknikens Somalia, ungefär, a failed state: den enda leverantör i mitt

område som kör den fiberoptiska versionen är guess-who, alla andra kör per

kopparkabel, så att man sitter som gisslan hos dessa fuckwits om man vill ha ett

något bredare band än det man finner på en normal tandtråd från Apoteket.

Sheesh...

 

Jag tror jag ska flytta till Kista. Eller ”Coffin”, som vi kallar det häröver.

 

 

Måndag 7 juli 2008 - : - Enemy News

 

En hel uppsjö Pressyltaläsare (tjäna Bosse!) har väntat med klappande hjärtan på

nyheter från Wyndham Lewisfronten. Er väntan är nu över: Tom Lubbock recenserar

idag den nya utställningen på National Portrait Gallery (pågår till 19 oktober) (Lubbock

nämner dock inte att han själv också är nyutnämnd ledamot i The Wyndham Lewis

Memorial Trust... Vi Lewisianer säger, ”Welcome aboard, soldier!”)

 

Det ligger också en rätt kufisk historia bakom NPG-utställningen. Tate Britain, var

det meningen, skulle ägna den här sommaren åt en stor och ambitiös utställning av

den icke-figurativa sidan av Lewis’ bildkonst; båda showerna skulle kurerats av de

två främsta kännarna på området, Paul Edwards och Richard Humphreys; och

kombinationen av de båda - så var tanken - skulle då utgjort den definitiva Lewis-

retrospektiv som en av de största brittiska nittonhundratalskonstnärerna faktiskt

fortfarande väntar på, ett drygt halvsekel efter att han gick bort.

 

Vad som fick Tate Britain att kuka ur går det nu många rykten om, för dom har

fortfarande inte kommit med något klart besked varför dom plötsligt strök Lewis-

planerna och ersatte dem med en tidigare oplanerad utställning över The Camden

Group (annat än nåt svammel om ”noggrann balans” i planeringen). (Och just The

Camden Group är ju, liksom, ja, adding insult to injury...) Vi Lewisianer är väldigt

lättkränkta och anar naturligtvis ugglor i mössan (”The Tate always puts its faith in

Sickert,” var Paul E:s syrliga kommentar): här ser vi uppenbart en Bloomsbury-

drypande etablissemangskonspiration mot vår man.

 

Och inte helt utan fog, får man nog säga: Lewis är än idag en genuin troublemaker,

en av de bästa, och hans konst är en främmande, myllrande, komplicerad metropol

jämförd med ett brittiskt konstetablissemang som är en inskränkt och viktigpettrig

liten skithåla norr om Fuck-All. Fråga Lars Nittve, bara.

 

 

Tisdag 1 juli 2008 - : - ”Varför älskar vi G-P så mycket?” (Nr. 3185 i serien)

 

Jo, därför: ”Man åtalad för förolämpning”. Åh, den som ändå kunde varit där... Det

är särskilt det där avslutande ”...brukar vara så vänligt som möjligt...”.

 

Vår nya paroll lyder: ”Free The Kålltorp One!”