|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv: juni
2008 Måndag 30 juni 2008 - : - “You can tune a guitar,
but you can’t tuna fish” Insertraseriet fortsatte i Guardian i förra veckan med små broschyrer
om världens bästa
låtskrivare, alltså the usual suspects: Dylan, Cohen, Joni M, Alex Kitson (eh?) och Morrissey
(double eh?). Urvalen har så klart väckt en del
uppmärksamhet, som idag, när Germaine Greer tar på sig gödselstövlarna och häller en
massa bajs på Bob Dylan. Såna anti-Dylantexter är världens lättaste texter att
skriva, i och för sig, för Dylan står ju själv för ammunitionen på generösaste vis, inte
minst med varmrökta brajaprodukter som just Visions of Johanna. Men det tarvar ett geni,
enligt min mening, att kunna skriva, inte bara en låt som Idiot Wind, utan skriva
en rad som ”You’re an idiot” - och använda den två gånger! Nobelpriset till den mannen, det
har jag alltid sagt. Gudmundson skrev en utmärkt text häromdan om musik-och-hemma,
om man får säga så (och det får man ju). Utmärkt, därför att han beskriver raka
motsatsen till min egen erfarenhet. ”Hem” kom jag, i musikaliskt hänseende, först när
jag satte foten på irländsk mark, tidiga våren 1971. Det duger inte att vara
mystifik i såna här sammanhang, men det är inte för mycket sagt att irländsk folkmusik
”hemma” blev en helt och hållet transformativ upplevelse för min del, en
hemkomst i ordets samtliga bemärkelser. (Det första jag hörde när jag kommit ner i källaren på Slattery’s för
första gången var Jimmy K. sjunga ”Carrickfergus” a capella,
och jag drog därav lärdomen att sentimentalitet i rätta händer kan störta furstar och tyranner. Det
andra jag nånsin hörde var Michael C. och Svarta Bandet spela ”Banish Misfortune”,
varav jag drog lärdomen att allt kan vänta.) Naturligtvis inte så att jag plötsligt började känna mig mer irländsk,
snarare tvärtom: Dublin på den tiden var i alltför många avseenden ett bedrövligt
ställe. Nej, det var snarare som när man tycker om vissa sångröster helt enkelt därför att
dom råkar ligga inom samma tonfrekvens som ens egen, när dom liksom finner ett
eko i mellan- gärdet på en, oavsett kvaliteten på rösten (det gäller barytonröster i
mitt eget fall, folk som Jim
Reeves, för jösse namn...). Och det sker helt nolens volens, man har inget val i frågan. Tack och lov. P.S. Vad skulle den svenska översättningen av ”Idiot Wind” få för
titel? ”Blåst”...? Torsdag 26
juni 2008 - : - Heute fragen wir... Varför är det så-liksom-så tyskt...
att vinna
legitimt men orättvist? [Später]:
-”Das ist also ein bisschen ausgeflippt. Was meinst Du...?” Jo, att det är en kollektiv tysk handling som håller sig inom skrivna
råmärken men som strider mot den oskrivna moraliska ordningen. Segern mot Turkiet är
den lagsportsliga motsvarigheten till att tjinga alla solbäddarna på Mallis med
hoprullade badhanddukar. Dom gratulerar varandra å det hjärtligaste till platsen i solen, men
dom vet mycket väl att dom borde skämmas där inne i skuggan. -”Genau” Onsdag 25 juni
2008 - : - Mödom mod och norska män Dagen efter Allsångspremiären viker vi gärna åt vad min gamle vän
Gunnar Ekeflöt kallade det omöjligas konst. En av det omöjligas konstnärer, visar det
sig, jobbar som rubriksättare på DN. Tidigt i morse fick han/hon in - tills
hans/hennes chefer upptäckte det och raderade den från förstasidan - ”Boom för
mödomshinnor”. Jo, jag lovar... Själva artikeln ligger faktiskt kvar här. . Eller ”Pang i bygget!” som det också heter... Mäktigt. Men, det är klart, dom flesta av er har förstås kommit hit till
Pressylta för att höra min kommentar till Råd & Röns uppmärksammade nya undersökning
av köttmängden i - ja, huvudsakligen de i charkklassmässigt hänseende trasproletära
avarter som går under benämningen svenska grill- och hotdoggar: ”mer vatten än
kött”, ”korv- bluffen”, och
så vidare... Min kommentar? Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: ”STOP PRESS! BEAR SHITS IN WOOD”. Nä, enligt Pressyltas mening
borde Råd & Rön ägna sig åt mindre förutsägbara spörsmål. Testa
mödomshinnor, till exempel. Tisdag 24 juni
2008 - : - Sanningen på väg Gårdagens mediebilagor rapporterade att webversionerna av Daily Mail och Dito Telegraph båda nu snuvat The Guardian på dess långtida ledning
vad gäller unique hits, fast det rör sig om en skillnad på några tiotal tusen strax över
18m-strecket. En rent estetisk förklaring är svår att gräva fram; jag tycker de båda
förra ser ut som Apotekets rådgivningsbyrårer för klamydia och herpes (kan det vara
den blåa texten?). Men dom är ju ändå, när allt kommer ikring, att föredra
framför de svenska tidningssajterna, särskilt kvällstidningarnas, som med sina
bend-over-and-spread-’em kilometerbreda slaskmarginaler mer ser ut som tyska porrsajter från
1998. En annan evig sanning är att riktigt bra historier aldrig tar slut.
Banco Ambrosiano/ Roberto Calvi-härvan är en av dom. Nu tycks en liten flicka - Emanuela
Orlandi - ha mördats på order av överdjävulen själv, kardinal Marcinkus, pour encourager les autres, allt enligt en matig liten text
av Tom Kington i Guardian idag. Man kan nästan rulla ingredienserna på tungan: ”Banda della Magliana”,
”cementmixer”, ”kontanter nerstoppade i Luis Vuittonväskor”, ”kaffe spetsat med
cyanid”. Och man kan som bekant säga om Italien att den politiska infantiliseringen nu
gått bortom alla rimliga gränser, men italiensk kriminalitet... Second to none,
håll med om det. Måndag 23 juni
2008 - : - Pushing it... Eller, med andra ord, det har varit lite hejsan-svejsan med
postningarna både på sistone och på Pressylta, om man säger så. FRA-debatten flög förbi i
ett chartrat jehu och väckte många rakryggade
känslor till livs. Hobbyfotbollsföreningen Senil- demensens Vänner for till alperna,
men kom strax tillbaka med Svensson mellan benen. (Och så Italien då’rå... Min mamma sa en gång, ”Kan inte hela
laget radda upp sig i målet, för då kan ju dom andra inte sparka in bollen, och så
vinner vi...!” Och jag sa, ”Jo-jo, mamma, italiensk fotboll är en sak, men nu pratar
vi om GAIS här va...”. Alltså, nio man
bakom bollen, i nittio minuter...) Och så en fullkomligt katastrofal dödsel,
vars konsekvenser inte bara vi kommer att få leva med, utan våra barn och barnbarn ossjämte. Det är faktiskt på gränsen till
oansvarigt. Men nu ska det bli bättring. Jag har, som han i Trainspotting, laddat
upp ordentligt med Fanta, dillchips, cigariller och korv, nu är det bara knarket som
fattas. Men så fort det är grejat så ska ni få se på Zarah Leander, minst. Torsdag 189:e
juni 61350 - : - ”Hyppert slängvrak i
fagganom!” Så löd alltså det rätta svaret! Och därmed jajamensan! Ingen vinnare, alltså, men alla ställer upp! Tänk på barnen! Hjälmar åt alla! Kors i taket! Plus
till Jesus! I övrigt...? Jodå, här i framtiden speglar sig historien som om inget
hängde i granen och alla tyckte lika bra om allt. I morse blev Försvarets Radioanstalt
äntligen klara med 2008 års epostskörd och kunde konstatera att ingen sagt nåt
särskilt väsentligt, utom Maciej Zaremba. FRA? Det är ju helt och hållet en fråga om bängen trålar, eller
hur? Onsdag 11 juni
2008 - : - Utomsocknesbevakningen På DN:s utrikesdag i fjol postade jag några frågor (se Pressylta 8
augusti 2007 i arkivet) om tidningens - och för all del, inte bara DN:s -
utrikesbevakning. Dom gäller lika väl på årets utrikedag, så
obesvarade dom är. Det är väl inte minst symptomatiskt att det närmaste man kommer en metaanalys av det här
slaget är en kort notis om Carl Bildts tevevanor. Resten av utrikesdagen -
och detta är egentligen rätt bisarrt, när man tagit ett steg tillbaka och tänkt
efter - upplåts åt DN:s läsare att ställa frågor om sådant - Kinas förvandling, USA efter
Bush, osv - som man nästan trodde DN:s löpande utrikesbevakning fanns till för
att förklara in the first
place! Är det inte
med andra ord nånting rätt seriöst som brister i ens utrikesbevakning när hundratals människor måste köa hela natten för
att få svar på frågor som ingen vän av ordning kan kalla annat än Grundkurs Modul
1? Man skulle tixempel kunna fråga, ”Hur var det på Bilderberg, Calle? Skoj...?” Tisdag 10 juni
2008 - : - Och aye the noo... Angus Calder är död (runor här
och här).
Inte bara gjorde han oss alla en tjänst genom att ha skrivit den banbrytande ”The
People’s War: Britain 1939-1945”, något av det första jag läste när jag kommit hit och därför en utmärkt
ögonöppnare på - och vägledare till - det skrockfulla och flugsmutsade folk jag bosatt
mig bland. Han representerade också vad jag alltid sett som det bästa av brittiskt
intellektuellt liv: författaren/historikern/polemikern med hjärtat (ofta men inte alltid)
till vänster och fötterna i the Celtic Fringe (Skottland i Calders fall), med ett
starkt engagemang i både vuxenutbildning och essäistisk prosastilistik, liksom en
katastrofalt obesvarad kärlek till alkoholen. Jag säger skål och farväl. Jag ser också att många tycks - weird but true - intresserade av
brittisk korv. Får jag då rekommendera, som ett slags avvänjningsterapi, suasagemaking.org och i synnerhet deras forum,
en slags ”talking cure” för de i charkhänseende vilsegångna? (För dom som är intresserade av charkpolemik så redovisar jag i
korthet mina synpunkter på brittisk korv i ett Pressyltainlägg från 21 april 2008;
se arkiv t.v.) Måndag 9 juni
2008 - : - Måndags-Nytt Först var det Elvis - och nu själve herregud...?
(Det är väl för övrigt något av ett bildsättligt nederlag att, med den makalösa ikonografiska ocean man
kan dyka ner i vad gäller ämnet Kristus, tidningen väljer ett foto på Robert
Powell, en skådespel- eriets motsvarighet till Örebro SK) (”Trasiga skor och ruttna kex!”
som Hammarby- klacken en gång skanderade). Årets kanske minst upprörande charknyhet är väl att den brittiska
fläskkorven står under utrotningshot.
Korvens ände. Äro två. Och så ett slags korrektiv
från Anne Applebaum till dom
som vill se lite för mycket medial sexism
i Hillary Clintons nederlag. Torsdag 5 juni 2008 - : - A ça ira ça ira, les aristocrats
aux l’lanterne... ...or words to
that effect. Den mest
effektiva antirojalistiska propagandan kommer ofta med snobbistiska förtecken. Klasshögfärden kan fås att låta
samhällskritisk, som att kalla brittiska kungahuset ”the Germans” och sånt. Ofta, alltså,
men inte alltid... Annette Kullenbergs drapa i
Expressen idag är väl inte det mest effektiva i den vägen man nånsin läst. Snörpmynt i stället för genuint nedlåtande,
ovidkommande istället för genuint ytlig, anekdotisk i stället för historisk. Och
anledningen till allt detta är väl att the target är alldeles för easy. And cheap. Onsdag 4 juni 2008 - : - Words, words, words Ordval på de svenska förstasidorna. Av dom som väljer att poängtera
det säger DN lite tillstrmyrsmlat att Obama är ”afrikansk-amerikansk”, medan
Expressen lägger en definitiv boerewors på grillen med ”färgad”. Kan inte nån av er som
jobbar på tidningen förklara för dom att han inte alls är färgad: han har alltid varit
sån, ända sen födseln. Tisdag 3 juni
2008 - : - [Rubrik här] Jag tar för givet att ni är lika imponerade av det nya radavståndet
här på Pressylta som jag är. Inte för att det står så särskilt mycket mellan dem,
snarare då att ni, den också, och då får det ju inte se ut som etiketten på en
pillerburk, som det har gjort ibland. Oder was? Detta kanske representerar en av de mörkaste vrårna av min
psykopatologi, men jag har aldrig ens smålett åt någon av de utsmugglade vitsarna som
florerade under Sovjetkommunismen. En ny bok av Ben Lewis, ”Hammer
& Tickle” (I rest my case...) har inte heller lyckats mjuka upp några skrattmuskler. Var det
roligare under nazismen? ”Hur ser en äkta arier ut? Blond som Hitler, lång som Goebbels, smärt
som Göring.” Nej, jag tror inte det. ”This is no time for levity,” som James Taylor
så riktigt poängterade. ”...more like
a TV show on steroids”. Anthony Lane om
“S&tC”. Måndag 2 juni
2008 - : - Håll klaffen, bli frisk Ett mindre hurra utbröt tidigt i morse här på Pressyltakliniken när
jag läste en BBC- rapport
som bekräftade en misstanke=attityd=åsikt jag länge närt invid mitt bröst: ”It’s not good
to talk”. Eller snarare, “It’s good not to talk”. Att hålla inne med sina post-traumatiska känslor leder till bättre mental hälsa, visar alltså
en studie bland dom som berördes av 9/11. Min misstanke var snarast att det förmodligen gick på ett ut, dvs att
det handlade om horses-for-courses och vad som bäst passar ens personliga läggning.
Det här visar emellertid att det kan vara direkt skadligt att börja ösa prat.
Mitt hurra beror då förstås på att här har vi nu ett utmärkt försvar mot ett av de
största intellektuella bedrägerier som någonsin begåtts mot en intet ont anande europeisk
medelklass: ”the talking cure”, freudianismen, fast med betoningen på -ismen, inte
på freud- (för Sigge själv var ju en betydande författare, ingen tvekan om det).
Vad jag avskyr är den där pissljumma, smilsjuka, hjärnförruttnande
verbaliserings- slentrianen som infekterat inte bara vår kliniska vårdkultur, inte
bara vår känslo- och samlivskultur generellt, utan ända ut i själva vår språkkultur.
Den är ett gissel som hämmar allt vad fri tanke och mänsklig interaktion heter, därför
att den binder fast oss i metaforer och, när metaforerna börjar tryta, i
klyschor. Ordet ”psychobabble” täcker inte ens in början på eländet. Det kändes skönt att få säga det, faktiskt. |