|
|
Gunnar Pettersson: PRESSYLTA
REDUX Arkiv:
mars 2007 Lördag 31 mars 2007 - : -
Tillfälligt avbrott Skit i förgasarn. Återkommer
efter påsk. Torsdag 29 mars 2007 - : -
Wowiga saker... Cheddarvision... Håll
med om att det är ett definitivt framsteg för mänskligheten (via Guardian). Och ni fattar ju att planerna är långt
framskridna på Pressylta Media Development för (trumvirvel...) Charkvision! Se ett band bli ister... Hur en kvartskompetent seger
kan se ut som en brakförlust vet vi efter 3-0 mot ett publag från Andorra.
Titta på McClarens nuna på bilden här: i det ansiktet ser ni vad man med en mer
vetenskaplig term kan kalla "sheer fucking cluelessness". Sverigematchen gick ju i
alla fall att titta på. Som fotboll, alltså. Onsdag 28 mars 2007 - : -
Pinsamt... BBC vill inte ha
offentliggjord en internrapport om anti-Israel-rapportering, enligt Indy idag. En PR-blunder och
taktisk miss av viss dimension, kan man tycka. Att man sedan nekar att den
skulle innehålla något besvärande gör ju saken ännu värre. (En parentes om en
grundläggande politiklektion från Lyndon Johnson: det var guvernörsval i Texas och
LBJ:s motståndare var en grisuppfödare, så LBJ sa till sin kampanjledare, "Let's spread the rumour
he's a pig fucker" - "But he isn't!" svarade kampanjledaren. - "I know, but
let's get the bastard to deny it.") Det är hur som helst svårt att
tänka sig vad för besvärande ting rapporten skulle innehålla, som vi inte redan
visste. Vad som hände med Orla Guerin, deras korre, nu i Afrika, var vad
som brukar hända med de flesta korrar i Israel, när ren faktarapportering
krockar med en nationell självbild som är mer tunnhudad och neurotisk än någon annan
jag känner till, bortsett kanske från den svenska. Dessutom är det knappast
någon idé att förneka att BBC är en genompolitiserad organisation: det är den
liberala, samvetsömma, engagerade, lätt vänster-om- mitten-fyrtiotalistiska
hegemonin institutionaliserad, där man ständigt försöker hålla en israelkritisk
tradition - vare sig den är rättmätig eller ej - på mattan så gott det går, främst genom
att ta in heltids"konsulter" från MI5. Nej, bäst vore väl att publish and be
damned, som vanligt. Men lyssnar dom på Pressylta? Fat chance. Tisdag 27 mars 2007 - : - The undreary steeples of
Fermanagh and Tyrone Inte för att jag obsessar om
Independent eller så - eller jo, det gör jag kanske, men titta nu på deras förstasida idag,
"The hands of history". Där ligger alltså tre bilder på topp:
Reagan/Gorbatjov när dom skakar hand, De Klerk/Mandela när dom skakar hand, samt
Rabin/Arafat när dom skakar hand, allt vilket i sin tur leder ner till ett visuellt klimax i
en stor bild på Paisley/Adams när dom, ähm, inte skakar hand. Vilket ju var en absolut
central symbolisk icke-gest vid ceremonin igår. Jag menar. Ärligt talat. Och ändå. Visst var det
historiskt, och kändes kanske än mer så eftersom få hade väntat sig att det
skulle komma så snart. Och visst kan det hela ses, om man så vill, som ännu en
bekräftelse på den gamla tesen att konflikter av det här slaget bara kan lösas när
mittpositionerna väl smält bort, när "the moderates" försvunnit från scenen - i
det här fallet SDLP och UUP - och ytterlighetpositionerna till slut hamnat i den sits
där en fortsatt konflikt blivit oekonomisk, när den helt enkelt slösar bort för
mycket av deras politiska kapital. Och det finns en annan parallell med Mellanöstern,
nämligen i det att polismakten blir en så central förhandlingsfråga, dvs.
exakt vem som med våldsmonopol ska se till att överenskommelsen efterlevs.
Det var ju det som blev Arafats stora misstag i Osloavtalet, dvs. att
Fatah tog på sig den rollen utan vidare garantier. Det var likadant Sinn
Feinkongressens beslut sent i fjol att acceptera och samarbeta med den reformerade
poliskåren som gjorde Paisleys medverkan igår oundviklig. Frågan om poliskåren var den
sista barriären, långt efter vapnen hade förstörts, långt efter "kriget är
över"-deklarationen. Och ska man bara läsa en artikel om det så får det nog bli David McKittricks i just Independent,
förstasidan till trots. Måndag 26 mars 2007 - : -
Mord och droger: welcome to my world Om det nånsin funnits en mer
överjävlig story än mordet
på Bob Woolmer, mitt under VM, så vet inte jag
vad det skulle vara. Den är ju nästan, ja, vulgär i sin sensationalitet (if that's what I mean...). Vic Marks skrev ett utmärkt porträtt av Woolmer i Observer igår, som
visar en naiv-på-gränsen-till-korkad man som alltid hamnade mitt i de
stora kontroverserna inom cricket de senaste tjugo åren, varav den sista blev
den allra största, utan konkurrens. En liten media- relaterad sak i allt detta
är Mihir Boses nyliga utnämning till BBC:s första "sports editor" någonsin, en
nyskapad post som kritiserades av såna som än idag inte kan förmå sig att ta
sportjournalistik på allvar, men som med de senaste händelserna visat sig ett
klokt beslut från BBC:s sida. Här
skriver Bose idag om the fall-out, till
exempel. Och Independent går från irriterande
till pinsam i ett enda kliv. Förra veckan blaffade dom på med
förstasidan "Cannabis: an apology" i vilken dom gör en helomvändning i
legaliseringsfrågan (läs ledaren här). Varför? Huvudsakligen därför att det finns skunk,
dvs. braja med turbo-THC, som i mångas uppfattning ska vara "25 gånger
starkare" än vanligt hasch. Men så kommer den alltid splendido Ben "Bad
Science" Goldacre i Guardian i lördags och sabbar alltihop genom att faktiskt titta i
detalj på den statistik som alla refererar till, och finner att intet nytt under
solen är. Och dom av oss som har några minnes- funktioner kvar, och som
kommer ihåg saker som rölibb och mögelaffe, har ju alltid stått lite
frågande inför dom här skräckhistorierna. Nu vet vi varför. Lördag 24 mars 2007 - : -
O(FX)V(X)HH/HS"(TX)"(2) • Om Louis-Férdinand Céline
varit en grek vid namn Vassos Celiniakoulos hade han skrivit "Döden på Kreta" • Om Fjodor Dostojevskij
varit en handbollsspelare från Halmstad hade han skrivit "Drott och straff" • Om Friedrich Schiller
varit mexikan och lagd åt det ångkokta majshållet hade han skrivit "Tamale und Liebe" • Om Jean-Paul Sartre varit
blyg hade han skrivit "L'Etre et Le Genant" Fredag 23 mars 2007 - : - Ny
vokabulärövning på Pressylta! O(FX)V(X)HH/HS"(TX)"(1)
- eller: "Om (författare X) varit (X) hade han/hon skrivit 'titel X', del 1". • Om Mikael Niemi varit DJ
på en polsk flodångare hade han skrivit "Populärmusik från Vistula" • Om Selma Lagerlöf varit
någon som brydde sig om brädupplag när det regnar hade hon skrivit "Herr Arnes presenningar" • Om Lars Ahlin varit mer
säker på sin sak hade han skrivit "När" • Om Jan Fridegård varit
Viagranarkoman hade han skrivit "Träkukars land" (featuring Lars
Hård) I morgon:
världslitteraturen! Torsdag 22 mars 2007 - : - Sverige och svenskarna Idag är det wall-to-wall duktiga svenskar i tidningarna här: Robyn
och Bergman i Guardian, Henrik Stenson i Indpendent. Eller ja, tre stycken, då'rå...
För övrigt måste man väl ha en massa self-respect issues till att börja med, om man
sätter sig i soffan och kollar trettioåtta Bergmanfilmer på stört, frivilligt. Crikey... Och sedan detta: "Foucault’s research
for Madness was largely completed while he was in intellectual exile in Sweden, at
Uppsala. Perhaps that explains the superficiality and the dated quality of much of his
information," skriver Andrew Scull i TLS idag, i en rätt
välkryddad recension av en nyutgåva av Foucaults, ähm, klassiker. Men, jag menar... Ytlig?
Passé? Uppsala? How dare you... How very dare you... Det är tur att
vi har Visit Sweden
att återställa balansen, eller hur? Onsdag 21 mars 2007 - : - Slow motion studies Dagen efter en begraving känns ju alltid lite långsam och grå. Det bästa
tributet till Phil var att det var gratisbar på The Bull and Last efteråt... Vem som
stod för räkningen kom aldrig upp på dagordningen. Häpp, var ordet. Sen, blev
klockan. "The democratisation of debt has been essential to
the political success of New Labour," skriver
den alltid läsvärde Ross McKibbin i nya LRB, i en sedvanligt skarp analys av Blairåren, nu när
de inne på slutsträckan. Läs detta, medan jag drar mig tillbaka till min
guldbrokadornamenterade paulun för en stunds meditation över the folly of it all, the folly... Tisdag 20 mars 2007 -
: - Death becomes one Självrannsakan Lite får man väl kalla Hitchens inlägg i
Slate på fyraårsdagen: att svara uppriktigt på ens egna, ähm, "hard questions" är kanske
inte direkt något som Herkules skulle bävat inför. Och detta är rätt delicious från Daily
Mail idag: Dö, Knut, dö! Tendentiös - moi? Och så då "Thatcher - The Movie"... Ännu en given roll för Peter
O'Toole, nicht wahr? Hur som haver. Jag ska på begravning i eftermiddag. Igen. Det börjar ju
gå åt det hållet när man blivit un homme d'un certain age. Den här
gången är det gamle käre Phil, en man jag helst skulle vilja beskriva med Brendan Behans
mammas ord om sin son, "He was a good drinker...", sagt med
blytung emfas på adjektivet. Det var Phils gebit, det var hans fortissimo, det var hans hemmaplan.
Mest runt Haverstock Hill, på The Load of Hay, eller Steele's, eller The
Haverstock, när den inte var full av popstjärnor från Manchester. Phil och jag delade ett
konnässörskap i fråga om klyschor, vi satt gärna och sög på dom en lång och varm
eftermiddag. "Setting out
one's stall". "Pressing the self-destruct button". "Panic
stations". Dom sista åren tog jazzen överhanden, man såg honom mer och mer sällan, för
han var för det mesta stadd på festivalresor. Så det blir nog bra musik på
vakan. Som hålls på The Bull and Last på Highgate Road, alla välkomna. Häpp. Måndag 19 mars 2007 - : - Dagens nyheter (+) MediaGuardian intervjuar idag Indys chefred Simon "Fucking"
Kelner (han är känd för att vara lagd åt det osande hållet) och han visar sig självkritisk
nog att tillstå att det ibland finns ett avsevärt gap mellan vad hans braskande
förstasidor lovar och vad sid 2-3 därefter levererar. Det visar sig också att Indys
nätnärvaro är så taskig beroende på att Kelner - och, förmodar man, ägaren Tony O'Reilly -
inte är fullt övertygade om att det är där framtiden ligger - och who's to say
he's wrong...? Ta ett steg tillbaka: det är ju långt för tidigt att kunna konstatera att
det Guardian, Times och Telegraph nu gör är det enda receptet. Medier dör dom
också. Och nästa offer lär bli teve, förresten. (Radio
is forever). Om inte William Rees-Mogg fanns skulle Spitting Image fått uppfinna
honom. But what's this...!? Titta på hans kolumn idag, på bylinen (innan dom lagar den): William Rees-Moggon...!
Mister Mogadon himself! [Nu borta. Moggone.] Fel låt vann... Torsdag 15 mars 2007
- : - Now you see it... Inte för att Pressylta ska bli nån jävla turistguide till London, men en
kommande (23 mars) utställning på Imperial War Museum om camouflage
blir en given utflykt för min del. Ett genomintressant ämne, väldigt baudriallariskt-virilioiskt
(eh?), och lagom legendomspunnet, med figurer som trollkarlen Jasper
Maskelyne och hans bravader under kriget, när han t.ex. "gömde" Alexandria undan
tyska bombplan. Att en massiv och spektakulär spelfilm ännu inte blivit gjord på den
storyn är för mig lika oförklarligt som, tja, som Örebro SK:s blotta existens. Onsdag 14 mars 2007 - : - Militärhålprogg Andrew Marr skriver i Telegraph idag om hur nära det var att
militären tog över BBC:s External Servicesstation under Suezkrisen, dvs. det som idag heter
World Service och är inhyst i Bush House på the Strand. Här öppnar sig ett
maffigt komediupplägg, för Bush House är legendariskt för att vara byggt på ett
sätt som gör det totalt omöjligt att navigera, korridorer och studios i ett enda
infernaliskt virrvarr. Alla besökare får alltid en egen vägledare, som måste leda en
in och leda en ut, annars går man bara vilse. Det finns legender om människor
som gått fel och aldrig kommit ut igen, om andra som lämnat spår av risgryn
efter sig och ändå hamnat fel på vägen ut. Så när premiärminister Eden då
beordrar trupperna att ta över Bush House... ja, den skriver ju sig själv... Och så världens största hål. Jag menar, ärligt talat... Och Rasmus Copyriot, nu tydligen tillbaka från Sibirien, styr mina
kvarvarande minnesfunktioner i riktning mot Musikens Makt... I den fick jag min första artikel publicerad, i nummer 1976/5-6, om Gil Scott-Heron. OK, då'rå, all together now: and it's been
downhill ever since... Tisdag 13 mars 2007 - : - Prins Kalle på Kanal Fyra DN:s Caspar Opitz skriver idag om Channel 4:s dokumentär om Prins Charles igår kväll, och ingressen till artikeln hävdar att filmen "skapat storbråk".
Erm, no... som Private Eye brukar säga. Det här är ett bra exempel på den bakvända
kikaren (if that's what I mean...), dvs. bara för att DN uppmärksammar historien så
måste den ges kontroversens glans, annars vore det liksom bara en artikel om ett
teveprogram som Opitz tittat på, punkt slut. Men här är ingen kontrovers alls.
N'existe pas. Det är några kommentarer här och var, som Max Hastings i Guardian, men programmet verkar ha seglat dom flesta förbi utan att producera några svallvågor,
mest beroende på att det är en sån gammal nyhet och att dokumentären därför mest är ett
hopkok på vad vi redan vet, varvat med ett antal kommentarer som egentligen bara
bevisar hur trevligt det är med förutsägbarheten. Det är väl som nästan alltid
när det har med kungligheter att göra: få verkar bry sig nåt särskilt nuförtiden.
Thank fuck. Intressant, däremot, är den första av tre Guardianartiklar om bakgrunden till dom nyliga valen på Nordirland. Förstklassig journalistik, så klart, men
också ännu en fascinerande vinkel på Blair och hans ständiga sidsneglande på historien,
på the legacy. Blair är lik Prins Kalle i just det att han huvudsakligen drivs
av emotioner, så till den grad att båda deras begränsade intellektuella kapacitet inte
är något särskilt allvarligt hinder för den karriär dom mer eller mindre
avsiktligt hamnat i. [Och om den sista meningen kan sägas innehålla en syntax så heter jag
Käbi Läretei. I'm losing it, you
know, I'm losing it...] Måndag 12 mars 2007 -
: - The Times It Is A-Changin' (+) Steven Glover skriver
om Times' nedgång, i alla hänseenden, i dagens Indy. Han berör liksom i förbifarten vad det innebär för en tidning att ha en
ledande position, typ DN:s position i Sverige, dvs. att den övriga pressen mer eller mindre
frivilligt rättar sig efter vad den ledande tidningen gör och inte gör. Sådan var
alltså Times' position fram till och med Murdoch: paper-of-record-modellen, seriös,
bred, pålitlig, tenderande till monolitisk, och så vidare. När Murdoch bestämde sig för
att överge den modellen hände många saker, inte minst att Independent kom till, som
ett försök att fylla den seriösa luckan, och att Daily Mail sakta men säkert kom att
överta den ledande positionen, inte bara upplagemässigt, utan just i hänseendet att
så många andra tidningar rättar sig efter vad den gör och inte gör, som mest
uppenbart då Times och Daily
Telegraph. Vilket i sin tur gör det till en tung ironi att Daily Mail är så usla på hela internetdimensionen. Idag är det alltså 75 år sedan Ivar Kreuger dog. Jag ska bara begränsa
mig till en bokrekommendation, Sven Olof Arlebäcks "Kreugerkraschen:
storbankernas verk?" (Wallgårds förlag 2000), en utmärkt genomgång av den finansiella
mekaniken bakom händelserna den våren. Arlebäck kommenterar, med anledning av alla de
slående luckorna i Kreugerarkivet, att det finns "anledning att misstänka
att arkivet är tillrätta- lagt för att ge eftervärlden ett så gott betyg som möjligt av
konkursförvaltarnas insatser." McKennitt v. Ash: The case was mentioned in a Sunday Times
piece yesterday on Madonna's nanny
trying to flog her memoirs. Ho hum. Fredag 9 mars 2007 - : -
Säga vad man vill... ...om Baudrillard, men The
Mirror of Production (1973) var en bok som förändrade det som gick under rubriken
"mitt 70-talsliv". Och det får låta hur gammalmodigt det vill, men sånt franskt
horseshit-verité var ju vad som gällde på den tiden. I'm not embarrassed. Nor should you be. The things that set you free, part four. Torsdag 8 mars 2007 -
Robot-Nytt Avd. Eeeeek: Jag upptäckte just på min torsdagsrundvandring att New Statesman inte bara uppdaterat sitt
veckomaterial på webben, utan även artikelarkivet.
I vilket man inkluderat en
gratisservice för, antar jag, läsare som antingen är synskadade eller drätpackade: man kan
få artikeln uppläst av en robot. Och roboten dom har valt är uppenbart en dement
flygvärdinna från Runkington... Jag ska bara be att få tala om att känslan man känner när man hör ett
par av ens odödliga texter... ja, jag menar, det är en känsla
som faktiskt kan ge upphov till en hel rad mer eller mindre välkomna
psykreaktioner. Och massmord på civila är bara en av dom. Onsdag 7 mars 2007 - : -
Risigt värre (+) Sent igår, ett
pressmeddelande från Tilda: Following
last year’s problems with the supply to Europe of US long grain rice and its
potential contamination with GM material, Tilda is no longer sourcing
any long grain
rice from the Tilda is now buying long
grain rice from other countries where there is no risk of GM contamination. In order to
avoid packaging wastage, Tilda has been advised by Trading Standards
to use current packaging stock and sticker it appropriately. It is Tilda policy not to use
genetically modified ingredients in any of our foods. This long standing policy is
known and understood by our suppliers. Further, Tilda does not support, endorse or
in any way fund the development of genetically modified
rice. Jag tror inte ens den mest igentäppta näsa kan undvika doften av oxbabb
här. Varför i hela friden då inte bara sätta på en etikett med "Non-GM
rice" eller nåt? Varför detta med "ignoring references to the USA"? Varför ta
för givet att alla risköpare ser "non-GM" och "non-USA" som synonyma?
Varför vara så onödigt mångtydig? Questions,
questions... Pressyltas strategiska samarbetspartner The Guardian är också en aning syrlig om det hela idag: läs Jon Henleys diariekommentar, tredje para ner. För övrigt: Rimnytt är i
högform som vanligt, nu om den "döde kocken" Werner Vögeli. Way to
go, man. Tisdag 6 mars 2007 - : -
Intrigen koagulerar Pressylta har nu gått samman
i ett strategiskt journalistiskt partnership med The Guardian i jakten på
sanningen om det oamerikanska riset Tilda (see Pressylta 28 februari 2007). Jon
Henley "flaggar" (som vi journalister säger) storyn idag i tidningens diarium (skrålla ner till stycket som lämpligt nog börjar
"Wow"). Det var med nöd och näppe vi
missade en förstasidessplash med detta, men det går ju knappast att förneka
att Lord Levy-storyn även den har sina koagulerade intriger. Jag har sagt det
förut: ju längre detta hållt på, och det är snart ett år, desto närmare trottoaren
kommer våra hakor. Incredible. För att fortsätta på
risspåret: Daily Mail skriver idag om "The rice with human genes". Och det är ju just där
intrigen koagulerat färdigt! The scoop! Det är alltså det dom menar med "American
rice": ris gjort av amerikaner! Ett banbrytande
journalistiskt knäck, håll med om det. Måndag 5 mars 2007 - : -
Välkommen tillbaka Tre dagar utan internet
(skit i förgasarn) och man hamnar i en underlig, prelapsarian värld av social stimulans
och respons, av abstrakt umgängeskonst och tystnader man kan ta på. Jag läste några
böcker. Jag undrade vad det stod i Slate. Jag tänkte att jag kanske borde gå till nåt café
och hämta min epost, men brydde mig aldrig. På det hela taget kände jag ingen
särskild saknad, faktiskt. På längre sikt hade man kanske fått nån slags långsam panik av
abstinensen, men några dar utan det där bruset är det inget fel på alls, tro mig. "We [The Royal Society] also felt that the idea of
a drugs-free world is fantasy, yet this has been the principal ambition of public policy for
many years. Some years ago, the UN set itself the goal of ridding the world of drugs by
2008, a target that has become more, rather than less, fanciful over time." När man till och med kan läsa sånt i Daily Telegraph så är det väl hög
tid att rulla en jonne och börja tro på framtiden igen. Och Charlie Brooker skriver i Guardian om mobilirritationitis, en plåga jag
själv ofta drabbats av. Försök, den som vågar,
få tag på en mobil utan kamera/video/mp3spelare/kaffekokare, dvs en mobil som man bara
kan ringa telefonsamtal på, för enkelhetens skull. Finns inte. "Finns inte" gör inte
heller Tom Lubbocks recension av Callum Innes i nät-Indy idag, som vanligt, heller. If that's what I mean. Torsdag 1 mars 2007 - : -
Charktips för Londonresenärer (5) Att äta hot salt beef: en
mycket kort vägledning Jag skrev för några
evigheter sedan att i charkhänseende har det judiska varit något av en besvikelse sedan vi
flyttade till East End. Men en speciell judisk stapelfavorit - un ùltimo clásico judio, som spanjorena säger - är det omöjligt att förbise.
Ty hot salt beef är väl något av det
trevligaste som kan hända en bit mager oxbringa i en jämmerdal som denna. (Om nån känner
sig hågad att laga salt beef själv så finns ett rätt konventionellt recept här...).
Likadant kan väl ingen vettig människa argumentera mot att några skivor hot salt beef, med senap och
dill pickle, mellan ett par skivor rågbröd är en av dom shortlistade kandidaterna
till Mackornas Macka (om än, för mig, kanske inte den slutliga vinnaren...). Men
hot-salt-beef-on-rye är ju långt ifrån sista ordet i den här delikata frågan.
En annan klassiker, men
kanske mer i Europa än Amerika, är till exempel salt beef i en bagel. Det är
en kombination med en lika giltig made-in-heaven-stämpel som hsb-on-rye: Londonbesökare kan med
fördel testa en splendido version på ärevördiga Beigel Bake på 159 Brick Lane, E1
(Bethnal Green Road-ändan, inte bengaländan). Men, vidsynt som man måste vara i
charksammanhang, så är det förstås lika viktigt att understryka att hot salt beef absolut inte
bara är mackamat, inte bara "snabbmat" i den meningen. Den gör alldeles utmärkt ifrån
sig också på tallriken, med exempelvis ärtor och kokt potatis. På fiket Daily Grind
(Brushfield Street, E1, del av Spitalfields Market, inte långt från Brick Lane) kan man till och med
äta den serverad med sallad! Men låt mig till slut - som the prick over the i - dela med
mig av en kombination som jag ännu inte haft en chans att pröva, men som jag anar
kommer att kamma hem nåt slags lifetime-achievement-pris åt mig: hot salt beef på
knäckebröd! Nästa gång jag ikeat ska jag faktiskt verkställa denna radikala hårdmacka.
Rapport följer. Fotnot: Tidigare Charktips
för Londonresenärer har varit införda 18 juli 2005, 20 september 2005, 15 april 2006, samt 4
augusti 2006. 'Charktips för Mallorcaresenärer' finns att läsa den 5 november
2005. |
|