okt05

Gunnar Pettersson
P R E S S Y L T A R E D U X
Arkiv: Oktober 2005

Måndag 31 oktober 2005 - : - Det är det som susen gör! (+ Chomsky)

Friskt humör, alltså. Och grönsvartrandiga tröjor på titaner som Rolle, Brasse-Hasse
och Dime "Japp" Jankulovski. Å, den som var i Nordstan i morgon... Det är vid såna
här tillfällen man börjar fundera på om man ska upphäva exilen inför nästa säsong.
(Här är länken, förresten).

Läs gärna Emma Brockes intervju i Guardian i dag med "världens främste intellektuell",
Noam Chomsky. Inte särskilt upplyftande, precis, att se en så kallad fritänkare så
tragikomiskt lägga krokben på sig själv som han gör i avsnittet om Bosnien/Johnstone.
Undermåligt. Hur ofta visar inte Chomsky egenskaper som är fjärran allt vad intellektuellt
arbete heter: att genomgående kalla meningsmotståndare "tantrum throwers"; en förmåga
att se mostägelser hos andra men aldrig hos sig själv; och framför allt det där med
tredubbla hänglås fastkedjade positionstagandet om Srebrenica och Khmer Rouge, osv.
Det är ibland värt att påminna sig om JM Keynes klassiska fråga: "When facts change,
I change my opinion. What do you do?"

Söndag 30 oktober 2005 - : - Teknikhörna

Varning: det här är definitivt grundkurs, så inget fniss där bak i klassen, tack...
Min maskin krånglar fortfarande, så jag använde Joans i morse. Hon har en äldre
browser än min (Netscape 4.6 resp. Dito 7.0) och Pressylta ser, hm, annorlunda
ut. Sedan kollade jag i Internet Explorer: annorlunda igen. Fråga: finns det nåt
sätt att få den här sidan att se samma ut i alla browsers, på alla system? Dvs.
med defaultfont Verdana rakt igenom, samma storlek rakt igenom (t.ex.: "fixed
width"-fontar blir mycket mindre i IE, knappt läsbara), vit bakgrund rakt igenom,
osv? Eller är det som jag misstänker att det helt enkelt beror på vad folk har för
individuella inställningar i sina browsers? Maila gärna, den som vill, och orkar.

Lördag 29 oktober 2005 - : - Pressylta gets down with the kids

'Later with Jools Holland' på fredagkvällarna är det bästa (live)musikprogrammet
sedan 'Old Grey Whistle Test' på 70-talet. Cirkelformad studio, alla medverkande
uppradade och ready to go, Jools H som lite boogie-woogie-farbror (fast en jävligt
duktig pianist). Några av gårkvällens acts, med vidhängande simultana anteckningar:
• Arctic Monkeys [aldrig hört talas om [AHTO]: konstfackband, med frontboy som
uppenbart lärde sig spela gitarr i förrgår] • Ms Dynamite [lite snällt kanske, men
gillar ändå, Parly girl] • Mylo [AHTO: dans till data, don't care] • Los de abajo [yesss!
go for it!] • Lizz Wright [quality voice; Athens, Georgia] • Joseph Arthur [AHTO: Nisse
Pedal: go back to your bedroom now!]

Och Jools H är en rätt excentrisk ung man: mitt i alltihop har han en kortintervju med
Lynn Truss, hon med 'Eats, Shoots and Leaves', som nu skrivit en ny bok om 'good
manners'... Surreal.

George Best: i skrivande stund är läget fortfarande kritiskt men med aning bättring.
Den stackars jäveln ligger där alltså med levertransplant, inbyggd antabuspump,
lungpaj, inre blödningar, minst fyrtio år av abuse - och han lever än! Unbelievable.

Torsdag 27 oktober 2005 - : - Om du har en gud...

...be för George Best. Ropa varg och allt det, men här gången ser det faktiskt kört ut.

Tisdag 25 oktober 2005 - : - Ni vet inte hur bra ni har det...

...ni där borta i Sverige. Polly Toynbee talar om för er hur ni ska rösta i nästa val.
Var nu snälla och gör som hon säger.

Måndag 24 oktober 2005 - : - Pressylta sporadux

Det kommer att bli avsevärt mer sporadiskt på Pressylta under en tid framåt. Flytt
och strul och banker och mäklare och skit och piss, är väl en någorlunda koncis
sammanfattning av situationen. Under tiden, kom ihåg: inga diagonalpass över egen
zon. Undvik i görligaste mån Sibyllakorven. And take it easy - but take it.

Söndag 23 oktober 2005 - : - Ta-ram-ta-ta-ta-ram, osv

(Det här blir definitivt en off-topic-helg, det ser jag nu...) Vad säger det om ens
personlighet vilka melodier man inte kan få ur huvudet, som man går och nynnar
på stup i kvarten? Igår på förmiddagen var det 'Horst Wessel', på eftermiddagen
blev det 'Swing Low, Sweet Chariot' och idag på morgonen 'Flicka från Backafall'...

Majoriteten av svenska folket: Du är en nazist som vill införa slaveri
i Skåne.

Who rattled your cage...?

Majoriteten av svenska folket: Har haft semester.

Kunde gärna varat längre. Hur som helst, ingen fråga har ännu inkommit om cricketen,
vilket bara kan betyda att framställningen var så genialt glasklar att upplysningens
milda glans nu trängt in i även de mörkaste vrår av svenska sinnen, som "levande
stearinljus" med Red Tops ord. Eller alternativt: no one gives a shit. Det är tacken, det.

Lördag 22 oktober 2005 - : - The gentle thwack of willow against leather

Det var inte så omöjligt som jag trodde att sätta ihop en (någorlunda) kortfattad
introduktion till cricket. Satt och pysslade med det en kväll, en liten skrivövning
medan världen går under. Så håll till godo, men kom ihåg: det här är alltså the
basic basics. Jag kan också ha missat eller glömt något. Om det är några oklarheter
så maila gärna, så kan jag lägga till en slags FAQ på slutet. Men - mails om detta
bara fram till, säg, i morgon kväll söndag, sen får det vara nog med off-topic. För
här är det jag som bestämmer.

Just nu är det mycket Nelson och Trafalgar och tvåhundra år och allt det. Igår
kväll intervjuade BBC News en ättling till Nelson, som är i Royal Marines, och
han sa (jag lovar): "Om det inte hade varit för min förfader så hade vi ätit musslor
till söndaglunch och pratat franska..." Yessss, tänker man, if only! Some decent grub,
at last...

Och så blev det 2-1 mot Väsby, och kval mot Landskrona eller Gefle. Splendido. Fast,
handen på hjärtat, jag hoppas vi inte går upp i år, för jag tror inte vi är redo att göra
en Portsmouth och hålla oss kvar med lika mycket tur och vilja som bra spel, särskilt
inte försvarsmässigt. Men en kvalomgång kan ju vara guld värd, som erfarenhet.

Fredag 21 oktober 2005 - : - Konst(igt)

Som sagt, jag begriper mig inte på Independents policy vad gäller att lägga upp
artiklar på nätet. Ibland finns dom där, ibland inte. Som också sagt, deras
konstkritiker Tom Lubbock är en av behållningarna med tidningen. Han är inte
minst något så ovanligt inom konstkritiken som konsthistoriker (gasp!) och
dessutom en mycket intressant bildmakare/illustratör, hans bilder ibland ligger
på ledarsidan. Varje fredag i bilagan har han också en serie där han analyserar
en bild, det kan vara allt från renässans till conceptual. Mycket läsvärt för dom
av oss som är, ähm, intresserade amatörer. Idag har han en text om Bridget Rileys
'Deny II'. Men den finns förstås inte på nätet. Varför? Det kanske beror på något
reproavtal på bilden? Men om dom köpt reprorättighet till papperstidningen borde
det väl inte vara så mycket dyrare eller svårare att inkludera nätet? Jag vet inte.
Och vidare: Lubbocks sågning av årets Turner Prize-kandidater från i tisdags finns
visserligen på nätet - men är betalartikel. Hans recension av den nya självporträtt-
utställningen på National Portrait Gallery finns också på nätet - men är gratis...
What's going on here...?

I morgon blir det cricket. Bland annat.

Torsdag 20 oktober 2005 - : - En afton i slipsarnas tecken

Ja, det var slipsigt värre, och kritstrecksrandigt, och makassarolja på grånade
huvuden, när ambassaden bjöd på samtal mellan Blix och Hurd, modererat av
Anders Mellbourn, om 'the international civil servant'. Skulle det kunna finnas en
Hammarskjöld idag, löd väl grundfrågan, en sekulär påve, fri från nationalstatliga
band? Njae, blev väl svaret. Det var lite grand av Chatham House över det hela,
informell diskussion på hög, men i princip pensionerad, nivå: f.d. diplomater och
politiker. David Steel syntes i vimlet, och Tom King, och en konservativ bruiser vid
namn Bruce Anderson, som skriver i Independent, och som med tordönstämma
hyllade Bush och Blair för att dom börjat rensa upp i det 'moral swamp' som är
Mellanöstern. Väldigt upplysande, alltså. Å andra sidan, fan vad Blix är bra - kunnig,
rolig, syrlig. Det här samtalet var för övrigt det första i vad som är tänkt att bli
en serie liknande tillställningar under rubriken 'Dialogues at the Residence'.

Palmemordet, ja. Det är som knark (även om just det kanske inte är världens mest
lyckade ordval, under omständigheterna).

Onsdag 19 oktober 2005 - : - A reader writes...

Martin Bergqvist på Sakernas tillstånd mailar:

Hej,

Mycket cricket på pressylta, och det är ju trevligt... Om man
bara hade förstått (de totalt obegripliga) reglerna. Jag talar
nog för många när jag säger att jag vill se en noggrann och
utförlig presentation av cricketreglerna på Pressylta-reduxen!
Ja, gör en läsarpoll om du inte tror mig...

Hmm, jag får ta mig en funderare på det där... Det är lockande på ett sätt. På ett annat
inte, eftersom, även om jag nämner det från tid till annan, så är det ju rätt rejält off-topic.
För det första går det omöjligt att förklara i ett enstaka inlägg, så det får kanske bli en
liten miniserie. Hmm... Ska tänka till. Men en första sak: reglerna är inte alls obegripliga,
cricket är i princip bara brännboll med studs. Vad som är knepigare är taktik och strategi.
Men, som sagt, jag återkommer kanske om detta.

I afton: ett samtal på residenset med Hans Blix och Lord (Douglas) Hurd om 'The International
Civil Servant - Myth or Reality?', med anledning av Hammarskjöldsnurret. Vimmelrapport
följer i morgon..

Doonesbury idag: "Honey, if you can't scam FEMA you're not even trying!".

Tisdag 18 oktober 2005 - : - "Give me immortality or give me death," som sagt

Nordvästra Skottland - the Highlands and Islands - har Storbritanniens högsta självmords-
frekvens, främst bland män, vilket enligt experterna beror på den machokultur som
dominerar däruppe. Vad göra? Jo, man ska anställa en poet, som ska komma dit och
gaska upp dem med sina dikter, få dem på andra tankar, kanske få dem att snickra
ihop en egen liten terza rima... Herregud, bara dom inte skickar Geoffrey Hill...! Då blir
det väl inte kotte kvar däruppe...

Läs följande, saxat ur ett Guardianreferat på c:a 3000 tecken från cricketmatchen mellan
Australien och the World XI, som de förra vann med 210 runs:

"Thereafter, it became a procession. The sleeve of the World XI uniform features the famous
symbol of its sponsor Johnnie Walker, the striding man with top hat and cane. As their last
five wickets fell for 22 runs in 88 deliveries, it might easily have been replaced by the figure
of a retreating cricketer with helmet and bat."

Detta är, för mig, sportjournalistik in essence. Du har sagt vad du vill säga i första meningen.
Men nu gäller det att smälla in några siffror (5/22/88). Hur gör jag det? Jo, nu måste du ta i
med alla dina kraftreserver, ditt sista uns av ork, för att hitta en kul metafor - something,
anything! - som klär upp den i en gullig klänning, fast utmanglad till tretton meter lång.

Måndag 17 oktober 2005 - : - Hurra för Guillou!

Håkan L. tipsade mig om det här med författarnas tiggarbrev i Expressen. Äntligen
någon (Guillou) som slår ett slag för oss populister! Hög tid att man slutar dalta med
såna smala och otillgängliga författare som Mankell och Östergren. Nej, gör som
Guillou och jag: ut på marknadsplatsen och sälj!

Och det var ju inte så nyligen som www.nyligen.se fungerade heller. Det är ju rätt
www.dåligen.se egentligen. Man kan ju missa nåt av Coola morsan.

[Nypåstigna Pressyltaläsare har undrat varför jag skriver om
Loreenagrejen på engelska. Det beror på att många männsikor
som inte kan svenska vill veta vad det står på Pressylta om
just den saken och dom försökte ständigt översätta inläggen
genom babelmaskiner, vilket är både kontraproduktivt och obildat.
Som vanligt: Pressylta vill göra livet lättare för oss alla.
Om du vill läsa mer bakgrund om Loreenagrejen, gå då till
"Pressylta augusti 2005" (genom månadsarkivet) och jobba dig
framåt.]

Söndag 16 oktober 2005 - : - En mindre oberoende söndag

Independent on Sunday blir alltså tabloid från idag. Hmm. Inte särskilt lyckat, som jag
ser det. Bilagorna är lite by-the-by, dom är ungefär samma som förut. Men huvudtidningen
är alltså 104 sidor lång, och det är rätt mycket det, konstapeln. Särskilt när den inte är
häftad: sidorna flyter omkring all over the shop, tvåsidorsbilder åker på sniskan, osv.
Dessutom är tågordningen rätt konstig: home news - comment & debate - international
news - news review - sports. Varför bryta upp home och international? Och "news review"
är en sån där nonsensfras som helt enkelt betyder att man slänger in sånt som inte hör
hemma under de andra huvudena: några kolumner, vad andra tidningar säger, allmänt
strössel. Och så sporten, som alltså ligger kvar i huvudtidningen, men som fått en design
som gör att den ser ut som separat bilaga (distinkt förstasida, osv) så att man frestas
riva ut den, tills man inser att man får halva home news-sektionen med sig... Fånigt värre.

PLUS: Michael Posner updates the Loreena business in today's Globe & Mail. He gets some
of the details wrong, but it's a fair enough summary. As far as I'm concerned, it's bad
enough to have to see a friend go through all this, but there are, potentially, important
points of principle involved too. If the prosecution leaves the breach-of-contract issue
aside, as now looks likely, and relies instead on a breach of common law [Sw: sedvane-
rättslig] privacy, a guilty verdict may (or will) become case law and so have serious
implications for writers and journalists simply describing what they have experienced
in the company of other people. Not least, ponder what might happen to the art of biography,
to the memoir. Again, I would urge any journalists among Pressylta's readers, who happen
to be in London at the time, to attend the trial and write about the issues involved. Contact
me if you need any more info.

Lördag 15 oktober 2005 - : - Uppåt värre

Guardians septembersiffror (som alltså inkluderar 9 dagar i det gamla formatet) visar
en upplageökning på 18% (404,187 sålda ex, dvs. drygt 64,000 fler per dag), jämfört
med en generell nedgång på 1.48%. Inte så pjåkigt. Men håller det i sig? Deras website,
Guardian Unlimited, leder fortfarande stort (131m hits, 12.2m unique users), särskilt då
vad gäller brittiska användare: 2.1m jämfört med Times och Telegraph som har 1.3m
vardera. Pressylta Redux ligger stadigt kvar på 64.

En sak jag inte vet, men som nån kanske kan berätta för mig, är om/hur den europeiska
Guardianupplagan ändrats? Den trycktes väl i Marseilles, om jag inte minns fel, och var
ju tunnare, med blå masthead, osv. Förhoppningsvis kan man nu köpa den i "original",
som med de andra brittiska tidningarna.

Jag gnäller ofta på Independent, men igår hade de en jätteartikel över fyra sidor om
'Iraq: The State We're In" av Patrick Cockburn. Ett bakgrunds-analys-reportage av högsta
klass. Det är sånt här seriösa tidningar är till för.

Fredag 14 oktober 2005 - : - The Palme at the end of the mind...

...som Wallace Stevens nästan sa. I senaste TLS recenserar Joseph Farrell (fast inte
på nätet) en ny bok om Palmemordet, 'Blood on the Snow' av Jan Bondeson, utgiven
av Cornell University Press, tydligen (har inte läst den) den första hyggliga boken om
mordet på engelska, efter Chris Moseys bedrövliga insats från 1988, som också hette
'Blood on the Snow' (var får dom allt ifrån?) och pseudonymen Ruth Freemans klumpiga
desinformationsförsök 'Death of a Statesman' från 1989 (det var Irak som gjorde't...).
Men vad som är så underligt är att det överhuvudtaget kommer ut en bok om mordet,
nu, år 2005, och det på ett rätt prestigefyllt universitetsförlag. Strange. Om det finns
en historia som är mer inaktuell än Palmemordet, så vet i alla fall inte jag vad det skulle
vara. Till och med konspirationsteoretikerna har gett upp, och mer stendött än så kan
det ju inte bli. (Dom flesta verkade gå vidare till Estoniakatastrofen, vad jag har sett).
Hur som haver, nu ska jag inte skriva nåt mer om Palmemordet. It just wears you down.

Simon Jenkins får ihop en rätt rolig råsop på regeringens bostadspolitik, och framför
allt på det språk politiken läggs fram på. Sån här policyjargong är en slags språklig
motsvarighet till fågelflunsan: pandemisk, tar död på allt i sin väg. Jag har mest
erfarenhet av skolväsendet (har suttit i styrelsen för en lågstadieskola i många år)
och ibland måste man helt enkelt ropa stopp och belägg, nu får du fanimej förklara
vad du menar, för det är "best practice" hit och det är "cohorts" dit och det är "pupil
based target setting" mitt emellan. The language of Shakespeare and Milton tortured
to within an inch of its life. Det är hemskt att se, och höra.

Hitchens' reaktion på Pinter: "The award to someone who gave up literature for politics
decades ago, and whose politics are primitive and hysterically anti-American and pro-
dictatorial, is part of the almost complete degradation of the Nobel racket."

Torsdag 13 oktober 2005 - : - Va kul!

Pinter var ett lika klokt som oväntat val. Inte minst politiskt. Fast det måste också
sägas att nu när han gett upp dramatiken till "förmån" för poesin - gud i havet vilken
usel poet han är... Pinsamt, nästan.

Min favoritreplik av Pinter (från The Caretaker): "If only I could get down to Sidcup!
I 've been waiting for the weather to break. He's got my papers, this man I left them
with, it's got it all down there, I could prove everything."

Onsdag 12 oktober 2005 - : - Minnenas kavalkad...

Här är alltså en sak om Allan Francovich, om hans Palmeprojekt, om min inblandning
i det, och hur det kan gå om man inte sköter sin hälsa. Jag har länge tänkt skriva ner
något om detta, men kunde aldrig komma på något bra forum för det. Men Pressylta
Redux duger ju så väl som något. Vad det kan ha för allmänintresse vet jag inte heller.
Men vafan. Det är ju onsdag.

Underbar rubrik - och story - i The Onion idag... En annan av mina Onionfavoritrubriker
var strax efter att George Harrison dött: "Ringo next".

Och här är en annan tanke om Nobelpriset: varför kan det inte, som fredspriset, ibland
gå till flera stycken (jo, jag vet Martinson/Johnsson) eller till institutioner. Man skulle till
exempel kunna ge det till en generation poeter, typ New York-skolan. Eller folkbiblioteket
i Arvika. Eller till The Onion. Men det skulle väl bli ännu mer bråk då. Jag måste säga, ju
mer man får veta om Akademien och dess ledamöter, hos Malte och annorstädes, desto
mer drar man sig till Kalle Anka för sin dagliga dos av allvar och serenitet. Ett gäng
senila halvakademiker ständigt i luven på varandra, handbags at noon: hur orkar dom?

Tisdag 11 oktober 2005 - : - Nobelpriset till Malte!

Jag har sagt det förut. Priset bör definitivt gå till Malte Persson, för då kan han börja
betala honorar till dom av oss som bidrar med kvalitetskommentarerna på Errata.
Eller åtminstone att han får sitta på Stol. nr. 7, i Knuttes frånvaro. Håll med om detta:
det känns ju väldigt förtroendeingivande att en akademiledamot tar sig för att läsa en
nobelpristagare efteråt. Bättre sent än aldrig, får man väl säga. Jag tror jag ska
använda den metoden nästa gång jag recenserar en bok. Tänk vad mycket tid man
skulle få över till annat, och viktigare, som att blogga.

På tal om vilket. I sin roman 'Changing Places' (1975) introducerade David Lodge en
sällskapslek kallad "Förnedringar" i vilken deltagarna - helst litteraturvetare eller kritiker -
en efter en måste bekänna vilka litterära mästerverk de aldrig läst. Det geniala med
leken är att varje spelare får en poäng för varje motspelare som har läst boken - det
vill säga, ju mer obildad man erkänner sig vara desto större poängchans har man.
Vinnaren i Lodges lek är en litteraturprofessor som bekänner att han aldrig läst Hamlet.

Nu begriper jag plötsligt varför jag alltid kommer att tänka på Svenska Akademien i det
här sammanhanget. Är det så dom väljer nobelpristagare?

Måndag 10 oktober 2005 - : - Sort-of Star Wars: umpteenth part...

As I've indicated before, I can't really say very much about the Loreena business at
the moment because it's become the subject of legal proceedings. The trial starts on
21 November at the Royal Courts of Justice in London, and will last for five days.
Meanwhile, Niema has agreed to suspend all sales, distribution and reprinting of her
book. The trial will be open to the press and the public, so if any journalists among
Pressylta's readers happen to be in London at the time, I would urge you to attend
and to write about it. This is an important trial, because the verdict may well become
case law [prejudikat], and, if so, it will determine, in some very significant respects,
how and what writers are allowed to write. Please contact me if you need any further
information.

OK, I will say one thing only: that it's actually come to this, well, it simply defies belief.
If something can be both utterly sad and completely crazy, then, believe me, this is it...

Söndag 9 oktober 2005 - : - Blandad komp(l)ott

Observer idag har ännu en intressant historia om Lockerbie (detta som uppföljare till
ett Pressyltainlägg om samma sak för någon månad sedan). Tvivlen om Libyens och,
specifikt, al-Megrahis skuld har förstås alltid funnits, men dom blir bara starkare och
starkare. Gaddafi "spelade med" av helt och hållet realpolitiska skäl, som nu också
gett den avkastning han förväntade sig, framför allt att Libyen blivit rumsrent. Jag kan
inte nog rekommendera Allan Francovichs dokumentär "The Maltese Double Cross"
(länk till IMDb), vars version av händelseförloppet nu ser ut att steg för steg bli bekräftad.

Under nästa vecka ska jag ta mig i kragen och försöka sätta ihop en redogörelse för
Allan F:s dokumentärprojekt om Palmemordet, som i sig växte fram ur Lockerbiefilmen,
men som aldrig blev fullbordat på grund av Allans tragiska död i april 1997.

På tal om tidningar i påsar: i Independent idag fick man en tidning inuti en plastpåse
inuti en plastpåse. Var ska det här sluta, egentligen...?

Lördag 8 oktober 2005 - : - En påse tidning, tack

Aningen irriterande. Tidningar nuförtiden, särskilt lördag/söndag, ligger ju ofta i plastpåsar
för att alla bilagorna och reklamfjuttet ska komma med. En del tidningar, som Guardian,
lägger hela kalaset i påse, inklusive huvudtidningen. Andra, som Independent och Times,
lägger bara bilagorna i påse inuti huvudtidningen. Och eftersom de levereras i separata
högar så blir det upp till detaljhandlarna att se till att rätt bilagepåse hamnar i rätt tidning.
Och detaljhandlare har en tendens att vara rätt sömniga på morgonen, så idag köpte jag
Independent och fick Times' bilagepåse, vilket jag upptäckte först när jag rivit upp den
hemma. Så nu fick jag en dvd med 'Cabaret' i stället för en dvd med 'Indochine', som jag
hellre ville ha. Aningen irriterande, som sagt.

Vilket leder vidare till frågan om prenumerationer. Här har ju tidningarna inga egna
prenumerationssystem. I stället finns då större eller mindre regionala distributionsfirmor
som leverar till detaljhandeln. Så man "prenumererar" alltså hos sin lokala newsagent,
som för en billig penning hyr in skolungar som har sina "paper rounds" (det är en stapelvara
i myten om 'the self-made man' att han började sin bana med en paper round). Men 'billig'
eller inte, det blir förstås en extra kostnad för "prenumeranten". Ett rätt konstigt system,
egentligen. Jag har aldrig fått något tillfredsställande svar på varför tidningarna, enskilda
eller i samarbete, inte sköter sina egna prenumerationer, med allt vad det innebär av
uppbindning, läsarlojalitet genom förmånserbjudanden, förutsägbarhet och planerbarhet i
fråga om upplaga, inkomster, osv. osv. Till detta ska läggas att traditionella newsagents
håller på att trängas ut av de stora matkedjorna (Sainsbury's, Tesco's, osv) som blivit de
huvudsakliga tidningssäljarna de senaste åren, helt enkelt eftersom dom har den
distributionskapacitet (dvs. makt) dom har. Och vad gör the newsagents då? Jo, dom säljer
mer och mer mat, särskilt i form av basvaror, mjölk och mackor i princip. Välkommen till
kapitalismen... (and, yeah, you're welcome to it...).

Fredag 7 oktober 2005 - : - "And Sweeden will be Sweeden..." (Ezra Pound)

Här, som utlovat för en tid sedan, en kommentar om Lars-Olof Lundbergs UD-rapport
om "Sverigebilder". Och, för övrigt, bland mina gamla artiklar finns en annan essä i ämnet,
från 1995: 'Till det främmande Sverige'.

Bush: "God told me to invade Iraq". God: "No, George, I told you to avoid Iraq." David
Austins cartoon om det i Guardian är ganska rolig.

Och Independent on Sunday blir tabloid från 16 oktober, "the first quality compact Sunday
newspaper". En sak jag inte förstår riktigt: huvudtidningen blir hela 104 sidor och inkluderar
sporten. Varför lägger dom inte sporten separat, när dom ändå är igång? 104 sidor kan ju
minst sagt bli otympligt. Hur som helst, rapport följer. Ännu har mig veterligen inget datum
satts för Observers berlinifiering, men det ska i mina ögon bli avsevärt mer intressant.

Torsdag 6 oktober 2005 - : - National Poetry Day

Här är det Rikspoesidagen idag, och Pressylta har förstås ett bidrag, eller snarare två.
Först en egen komposition, en tvårading kallad "Berättelse":

Det var en gång
och den var sandad

Den andra är min översättning av Ernest Hemingways "Neo-Thomist Poem", först i
original, sedan i min svenska tolkning:

The Lord is my shepherd
I shall not want
Him for long

Herren är min herde
mig skall intet fattas
bara annat

Onsdag 5 oktober 2005 - : - Jag gör en Viggo (eller: "here viggo, here viggo, here viggooo...")

Igår kväll en presentation av den engelska översättningen av Lars Bergquists biografi
över Swedenborg på ambassadörens tjusiga 1700-talsresidens vid Portland Place. The place
to be. I vimlet syntes förstås vår värd Staffan Carlsson, festfixare par excellence, liksom
kvällens huvudperson Lars Bergquist. Men jag skymtade också Sir William Rees-Mogg,
den politiska journalistikens svar på Yogi Bear. Frank Perry, geni och översättare, diskuterade
Ibsenuppsättningar med Karin Petherick, medan Aftonbladets Christoffer Bjäreborn
såg stilig ut i kritstrecksrandigt och Göteborgs-Postens Londonveteran Per Nordangård
bara såg stilig ut. Jag chattade mest med tjejen som skötte rödvinet, alltid bäst så.

Och så uppmärksammar DN Kultur nån ny bok som påstår att Shakespeare inte skrev
Shakespeares pjäser. Finns det egentligen nåt mer tröttsamt i kulturväg än just detta? Det
var väl rätt nyligen i TLS som någon sågade hela genren på ett mycket tillfredsställande
sätt, värt att leta upp igen. Det är som att diskutera Darwin med kristna: man får ständigt
gå tillbaka till början igen, ständigt och omständigt gå igenom fakta efter fakta, förklara
sakta och noga så att det i alla fall kan dröja nån vecka till, innan de kommer upp med nån
ny fantasi om "intelligent design", eller "Sir Henry Neville", eller att det egentligen var
Gutenberg som skrev Bibeln, eller att Elvis jobbar på Texacomacken i Sundbyberg. (Eller
det kanske han gör...?! Är det nån som har kollat på sistone?)

Titta på rubriken på SvD:s understreckare idag: "Så lätt kommer man inte undan Hegell".
Fniss fniss. Vem kan det vara? Sven Hegell, skuldindrivare från Handen? Bengt-Åke Hegell,
mästerdetektiv vid Kalmarpolisen? Eller Fernando Lopez Hegell, storinkvisitor i Majorna?

PS: Här är en av Ronnie Barker: "We had hoped to be bringing you Arthur The Human Chameleon
now, but he crawled across a tartan rug this afternoon and died of exhaustion."

Tisdag 4 oktober 2005 - : - "Welcome to side six, and three new words in Turkish:
Bath. Delight. Towel."

Var och såg Firesign Theatre igår kväll, live på Comedy Store. Minus Phil Austin, som
inte gillar att resa, särskilt inte om han inte får ta med sig sina sex hundar. FT är en
västkustamerikansk radiokomedigrupp bildad på 60-talet, som fortfarande är igång.
Suveränt material, snabbt, intelligent, politisk, flippat, allt på en gång. Väl värt att ta sig
en titt på. Det mesta av deras material har förstås getts ut på platta, särskilt klassikerna
från 70-talet, "How Can You Be in Two Places At Once When You're Not Anywhere At All",
"I Think We're All Bozos On This Bus", osv. Så följde lite grand av en mellanperiod under
80-talet. Men på 90-talet fick dom tillbaka formen, framför allt i trilogin "The Bride of
Firesign", "Give Me Immortality Or Give Me Death" och "Boom Dot Bust". Inte minst kan
man väl se FT som värdiga arvtagare till Lord Buckleytraditionen (skrev om Buckley på
Pressylta i, ähm, juli tror jag).

Mer på komedifronten, men av sorgligare art: giganten Ronnie Barker har dött. Här är
återigen en sån där situation där jag inte vet om hans namn betyder nåt i Sverige. Om inte:
tro mig, han var en av dom stora under efterkrigsepoken.

Måndag 3 oktober 2005 - : - The shitrain's about to fall, my friends...

...and the tanks are on our lawns. There isn't much more I can say about the Loreena
business, except: Come to your senses. The world is falling apart. There MUST be more
important things than this.

Enough of that. Ola Larsmo skriver en utmärkt artikel om Nordirland i DN idag. Synd
bara att den fått en rubrik som låter lite grand som protestantisk graffiti: "Glöm inte
Ulster". Den dag kan inte komma snart nog när man inte längre tar sig för pannan så
fort man fäller blicken på Nordirland. "The dreary steeples of Fermanagh and Tyrone..."
som Churchill sammanfattade det - för åttiofyra år sen...

Och Pressyltas favoritkonstkritiker Tom Lubbock skriver om Edvard Munch-utställningen
på Royal Academy i Independent idag. Om ni inte ser nån länk här så är det för att
den inte finns på nätet, inte ens som betalartikel. Svagt. Inte bara svagt, det är rent
oansvarigt. Lubbock säger i alla fall att miserabilisten Munch alltid får honom på gott
humör, att Munch hade ett definitivt sinne för humor i all sin hyperboliska misär: bara
en sån titel som 'Självporträtt i helvetet' - helvetet alltså som bakgrund... Det är ju
rätt lajbans.

DN:s rubriksättare är igång igen: "Nobelpris för upptäckt bakterie"... Ja, en oupptäckt
bakterie hade ju inte varit mycket värd, den saken är klar. En klapp på ryggen, kanske,
men inte mer.

Jag berättade häromdan om kåken dom river utanför mitt fönster. Firman som utför
jobbet heter 'Armani Demolition'. Husrivning och kostymer?

A message for Quinlan Road, and other interested parties: No,
Niema has not been conducting a "blog campaign" about the
Loreena business, certainly not here at Pressylta Redux anyway.
I've written all of this stuff all of my ownsome. It's what I do
for a living. I write. And as far as I know, Niema's pretty
useless with the internet anyway. She wouldn't know a blog if
it kicked her in the shins. I know Pressylta Redux has been
mentioned in dispatches, and I do feel very proud of that.
I also want to repeat my offer to translate previous postings
into English for you, it's the least I can do. But I'll have
to ask for a fee, obviously. We're all professionals, right?

Söndag 2 oktober 2005 - : - En milstolpe i gratisläsningens historia

Sort of. Igår laddade nämligen någon ner det 1000:e exemplaret av mina förfelade
memoarer "Gunnar Pettersson (arbetstitel)". Från tid till annan har en del har frågat
varför jag inte publicerat den. Det trodde jag nästan skulle framgå när man läser den...
Nej, det är i själva verket en rätt kufisk historia. Jag skickade först manuset till ett par
förlag och fick nej från båda. Då satte jag mig ner och läste igenom det igen - och
insåg då vad jag borde insett långt tidigare: att den helt enkelt inte håller som bok.
Ett av förlagen var Ordfront, som publicerade min Gustaf Ericsson-biografi 2000, och
dom sa nej med motiveringen att dom skulle ha "svårt att hitta en publik för den".
Vilket till en början fick mig att dra på munnen: jag hade ju en viss erfarenhet av
Ordfronts marknadsföringsavdelning, som fanimej skulle ha svårt att hitta en publik
för Jesus' återuppståndelse, dom var totalt hopplösa (eller var det då, nu har det
förhoppningsvis bättrat sig...). Hur som helst, jag fick motvilligt erkänna att dom
faktiskt hade rätt: som bok skulle den utan tvekan haft svårt att hitta en publik särskilt
långt utan för min bekantskapskrets (och dessutom min svensktalande bekantskapkrets,
som av förklarliga skäl är rätt begränsad numera). Boken har helt enkelt för mycket
av privatskämt över sig, så enkelt är det. Det är ju en sån där text - och det märks
säkert när man läser den - som bara skenar iväg med en, i nittio knutar, och antingen
hoppar man då av, eller också hänger man på, som Dagobert på spårvagnen på väg till
jobbet: vågrätt ut från ledstången, hatten i ett stadigt grepp. Och det var vad jag gjorde.
Problemet var bara att jag, så att säga, skulle till Guldheden men hamnade i Biskopsgården...
Då kom jag på en smart idé. Jag snyggade till manuset, tryckte upp det i 20-25 ex, satte
det i spiralbindning - och skickade runt det som julhälsning till vänner och bekanta, det var
väl julen 2002. Då kom manuset plötsligt helt till sin rätt. Perfekt, tyckte jag. Men så
hände det att några fler vänner och bekanta också ville läsa det, så i stället för att trycka
upp fler ex. så la jag helt enkelt upp det på webben - med medföljande förklaring för
andra, för mig okända människor som eventuellt ville läsa det. Detta var alltså i juli
2004. Och nu är vi inne på andra tusendet. Cirkeln har alltså slutits: boken som inte
kunde hitta en publik har hittat en publik. Weird, huh?

[Eller nej, inte så mycket "privatskämt" som "self-indulgent", där har vi det! Den är helt
enkelt ett nittiosex sidor långt trumsolo...]

Lördag 1 oktober 2005 - : - A cure for apprenticitis

Det här med lärlingar och mästare var något jag funderade på från tid till annan
när världen var ung. Här är en text om det.

Om någon någonsin undrat vad uttrycket "too much information" betyder, så har
vi ett exempel så gott som något i Expressen idag: Per Wästberg ska flytta ihop
med en 32 år yngre polsk massös. Det ville jag inte veta.