Gunnar Pettersson

P R E S S Y L T A  R E D U X

Arkiv: September 2005



Fredag 30 september 2005 - : - Mer om kärlekens föda

För att avsluta en utpräglat musikalisk vecka: en Dylanhistoria till. Som är garanterat
sann, dessutom. Tom Kommer-inte-ihåg-vad-han-heter-i-efternamn (sorry) är en
ruggigt bra sessiongitarrist här i stan: en storvuxen glaswegian, som till råga på allt
spelar enbart med högerhandens tumme, inga fingrar eller plektrum eller annat tjejigt,
och föredrar Gibson, med det murrigare ljudet, kanonbra. Hur som helst, en gång fick
Tom jobb på en studioinspelning med His Bobness. Mitt i en låt bryter Dylan plötsligt
och säger nåt om att han "måste vila rösten", varefter han går ut i kontrollrummet. Då
muttrar Tom på sin bredaste glasgow: "Wha' fuckin' voice...?" And you guessed it:
mickarna är förstås fortfarande på. Dylan ser definitivt inte det roliga. Nån timma senare
sitter Tom på planet tillbaka hem.

I morgon kommer lite lördagsläsning om lärlingar, och mästare, och raggmunkar.



Torsdag 29 september 2005 - : - Eve of destruction, eller förstörelsens Eva (+Ithaka)

Gammal fråga, men varför är det så tillfredsställande att se en byggnad rivas på det
sättet som dom gör just nu utanför mitt arbetsfönster: det är en gammal fyravånings
skolbyggnad dom river med en stor jävla dinosauriemastondont 15-20 meter hög, som
krossar allt i sin väg. Och när jag säger "gammal" så menar jag det metaforiskt, för
kåken byggdes på 1960-talet. Hus från den tiden åldras ju mycket fortare än mycket
äldre hus. Det jag sitter i just nu är 159 år gammalt och i alldeles utmärkt kondition.
Det är kanske just det som är så tillfredsställande, det här med einstürzende Neubauten.
Som för övrigt är ett jävla bra namn på ett band. Ett annat är That Petrol Emotion.

Mycket musik på sistone. Vassar Clements. Lasse Dahlqvist. Dylan...

Majoriteten av svenska folket: Vilket föredrar du, house eller techno?

Mungo Jerry. Pay attention.

PLUS: Dom har hittat Ithaka! (Undrar om jycken finns kvar?)



Onsdag 28 september 2005 - : - "Judas!"

...ropar Nisse Tönt i publiken i Manchester 1966, det emblematiska ögonblicket som blir
slutscenen i Scorsesefilmen. Dylan svarar, med en rätt triumfatorisk röst: "I don't believe
you! You're a liar!" Så vänder han sig om och säger till bandet att dra upp den till elva,
give it a bit of fucking welly, och så vräker dom igång med 'Like A Rolling Stone'. Magnifikt.

Vad jag inte fattat var att filmen egentligen bara täcker Dylans karriär fram till det ögonblicket.
Jag trodde den skulle gå in på resten också: motorcykelolyckan, bortavaron, återkomsten.
Men det här räcker ju mer än väl.

Och så visar det sig att Vassar Clements dog för nån månad sen, till råga på allt. Dagens
runa i Guardian nämner inget om det, men jag har för mig att han spelade med Dylan också.
Kan dock ha fel. 'The Jimi Hendrix of the fiddle' är i och för sig en fånig grej att kalla honom,
men visst var han en virtuos. Och Old and in the Way var ett kanonband: Vassar, Jerry Garcia,
David Grisman, John Kahn. Sånt kan, som det heter, inte vara helt fel.

PS: Det bloggas hej vilt om Bokmässan, ser jag. Nu också hos Malte. Bokmässan är för oss
civilförfattare vad Falluja var för civilirakier: en trefaldigad mardröm med smör på. Har bara
varit en gång, men det räckte. Författare överallt, ju... Och kulturjournalister, till på köpet.
"What fresh hell is this?" tänkte jag och drog iväg till en Lasse Dahlqvist-revy på Artisten i
stället. Mycket roligare, och framför allt mycket mer lärorikt. (Där uppträdde bl.a. en sångduo,
två goa gôbbar modell äldre, som kallade sig 'Vi är vackrast när det skymmer'. Sånt ser man
inte på Bokmässan, minsann...)



Tisdag 27 september 2005 - : - "Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida
                                                     så behöver väl det inte betyda att man är 'politisk'?"
                                                     - His Bobness

Det här bara som ett första inlägg, som kommer att redigeras under de kommande 48
timmarna. Scorseses Dylanfilm, alltså, första delen igår kväll, och som jag tar för givet går
i Sverige också. FY. FAN. VA. BRA. Oj oj oj... 'Desolation Row' i Newcastle. 'Medgar Evers'
på första Newportfestivalen. Dylan som mannen utan egenskaper och som på samma
gång 'if you ain't got'em flaunt them...'. Och såna gobshites och lootheramawns som
Liam Clancy som plötsligt blir trovärdiga... Bara en sån sak. En del bloggar frågar sig ibland
om det var bättre förr, och, ja, det var det. Just listen and learn.

En del gnäller om att intervjun är fem år gammal och att det inte är Scorsese som gör
den (utan Jeff Rosen, Dylans manager) och att Scorsese i stort sett bara satt sitt namn
på en produkt. Det första och andra tycker jag inte gör nån skillnad, eftersom det förutsätter
att man skulle fått väsentligt annorlunda svar idag, och poängen med vad Dylan säger är ju
att så näppeligen är fallet. Vad Scorsese har gjort är vad Scorsese gör bäst: klipper. Han
är ju mästerklipparen från nürnberg, och här är han i högform, helt enkelt: arkivmaterialet
är perfekt avvägt, där det kunde blivit tyngande. Hur som helst, i kväll bänkar vi oss för
del 2. (Och förresten, vilken underskattad gitarrist Robbie Robertson alltid har varit...)

Förresten, här är en rolig Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del säger att
den är en vandringssägen, andra garanterar att den är sann. För tio-tolv år sedan höll Dylan
på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i
Muswell Hill i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska
vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger
till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Muswell Hill. Nu är Muswell Hill som
många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika:
Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54
Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan. Därinne befinner
sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att - herrejävlar, det är ju
Bob Dylan! Då säger Dylan: "Hej, är Dave hemma?". Då råkar det sig så att den här kvinnans
man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla
plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling
eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: "Nej," säger hon till Dylan, "Men han kommer
hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?" Och det gör Dylan, sätter sig i
soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart. Efter
en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen
och fram till sin man, och säger, "Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet - Bob Dylan!"
Och Dave svarar: "Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet...". Men hon
insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett "Hallå, Bob!",
innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan
drar iväg. Och jag vet i alla fall två som känner nån som känner nån som känner nån som
frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så
borde det ju ha gjort det.

PS: Ser att Expressen bloggar från Bokmässan. Det kanske jag också skulle göra. För jag
har ju den avsevärda fördelen av att inte vara där.



Måndag 26 september 2005 - : - "Gais förstörde festen"

Tänk, ibland kan en enkel rubrik få en halvmulen, halvdyster vardag att vända sig
till en strålande solig lördagmorgon med grapefruktjuice och korvmacka. Den enda
smolken är väl att analfabeterna som redigerar DN inte vet att det heter GAIS.

Från den här veckan får också Time Out en makeover. Nu har jag inte läst Time Out
regelbundet på länge, så jag kan inte göra nån riktigt rättvis bedömning. Men om
man bara slänger ett öga på löpsedeln varje vecka, som jag i alla fall gör, så märker
man att den har kört en förfärlig massa kändisbabb en lång tid, och att the leads på
sistone blivit mer londonfokuserade, vilket tydligen beror på en ny chefredaktör som
dom hämtat från (den utmärkta) Observer Sport, månadstidningen. Det är som jag
alltid sagt: att koncentrera sig på vad man gör bäst är alltid en bra idé.



Söndag 25 september 2005 - : - No shit, Sherlock...

...som dom säger på skolgårdarna. "Fotomodell tar kokain". Jag menar. Ärligt talat.
Skulle den här nyheten haft en likadan livskraft om man sagt att påven är katolik, eller
att det är måndag i morgon? Det har gått över en vecka nu, och ännu har chocken
tydligen inte lagt sig hos H&M, och andra. Nu ska dom alltså dra henne inför rätta
också, enligt Expressen (orkar inte länka...). Jag menar. Ärligt talat.

Eller som nån kommenterade i veckan, "Jag ser hellre att min tonårsdotter snortar
några linor koks än att hon har på sig såna jävla kläder...".

Tekniknytt: Från och med i eftermiddag har jag mobiltelefon, min första någonsin. Har
helt enkelt fått ge upp en kamp som blev allt ojämnare med åren. Ska ärva sonens
gamla, för han har skaffat ny (dvs. studielånet har kommit). Det känns ju lite pirrigt.
Hoppas ingen ringer. Särskilt inte när man sitter på bussen.



Lördag 24 september 2005 - : - Uppbrottets tider... (+ Henry)

Det ser ut som vi ska flytta i november, äntligen. Och byta stamsamhälle, dessutom.
Bortsett från en kort sejour i Kensington har jag alltid bott i dom här områdena, dvs.
NW3/5/6: först West Hampstead, sedan Belsize Park, sedan West Hampstead igen och
till sist den här kåken i Camden, där vi har varit i nitton år. Nu ska vi bli East End-bor.
Norra East End, närmare bestämt: Hackney/Dalston. Det känns så klart lite vemodigt.
Men inte överdrivet. Vad kommer jag att sakna? Hmm... Polska korvfabriken, förstås.
Jean och Rob, grannarna. British Library på promenadavstånd. Primrose Hill. Ett par
lunchrestauranger: Marine Ices (fusilli alfredo) och Limonia (sheftalia med ris). Förr i
världen hade jag sagt Compendium också, bokhandeln, men den stängde för några år
sen. Vad kommer jag inte att sakna? Turistinvasionen lördag-söndag på Camden Lock
Market. Trafikstockningarna med alla dessa jävla medelklassdrägg vars ungar inte ids
gå till sina (privat)skolor utan måste köras i dessa jävla four-by-four avgasmonster dom
nödvändigtvis ska ha. Att utan förvarning plötsligt få syn på Eric Hobsbawm på 24:ans
buss (lysande historiker, but gawd what an ugly fuck...). Konstiga Marie, som kommunicerar
med getingar, och inte kan sluta prata om det. Och Hackney ser jag faktiskt fram emot.
Det är mycket mera sjud där borta. There's a buzz. Mycket turkiskt-grekiskt-balkan, så
på charkfronten blir det säkert mycket nytt och spännande. Håller just på med en
hänsynslös rensning bland böckerna, enligt principen "om den finns på bibban så behöver
man den inte", och mycket blir det inte kvar. Svenskt om 2:a världskriget. Kreuger-
och Palmeböckerna, för säkerhets skull. Och sånt som det är förbjudet i lag att sälja av:
poesi, Flann O'Brien, Östergrens Nusvenska ordbok -

Majoriteten av svenska folket: Ursäkta mig, men vad har detta med press
och media att göra?

Inte en aning.

Majoriteten av svenska folket: Tänkte väl det...

Men jag nämnde ju nåt om chark i alla fall.

Majoriteten av svenska folket: Ja. Det är ju, ähm, en tröst.

OK, då kan man gärna läsa Sebastian Faulks om Henry Green i you-know-what idag.
Det är Faulks' (nerkortade) förord till en nyutgåva av tre av Greens bästa romaner:
Living, Loving och Party Going. För mig är Green en mästare, hans prosa är bokstavligt
enastående i det engelska nittonhundratalet: enkel men subtil, musikalisk, filmisk, helt
igenom modern. Skaffa gärna nyutgåvan, alltså, och glöm den andra gröningen, Graham.



Fredag 23 september 2005 - : - Läsvärt idag

The Guardian: Simon Jenkins om terrorlagarna.

NYRB: Peter Galbraith om Irak.

LRB: David Runciman om The Ashes.

Pressylta Redux (länk ej nödv., du är redan där [här])



Torsdag 22 september 2005 - : - En standard på kvällen

Många förvånar sig över att London bara har en kvällstidning, Evening Standard. Och
lite märkligt är det kanske. Robert Maxwell försökte konkurrera för en hel del år
sedan med Evening News, men den gick till slut under. Och lika märkligt är det ju
egentligen att nu är det för sent att försöka göra något åt det, att ES kommer att
regera ensam i framtiden också. Två huvudsakliga anledningar, skulle jag sagt: först
så klart långsiktigt sjunkande läsarsiffror och med dom annonsintäkter; sedan
gratistidningarnas intåg.

Jag köper väl ES ett par gånger i veckan i snitt, bland annat igår till lunchen (salt beef,
inlagd gurka, ärtor, kokt potatis, inte dumt) och ordet som sammanfattar tidningen i
mina ögon är "ojämn". För det första tycker jag den är ett huller-om-buller att läsa:
först några sidor nyhetsrapporter, sedan ett block kommentarer och ledare, sedan några
sidor om London Fashion Week, sedan mer nyhetsrapporter, sedan några recensioner,
sedan annonserna, och till sist sporten. Den är vad man med en mer vetenskaplig term
kan kalla en jävla röra. Politiskt får man nog säga att den står till höger om mitten,
men deras kampanjer är likadant mycket en fråga om hit-and-miss: bra kampanjer om
trafiken, om Millennium Dome och annat; en lång och misslyckad kampanj mot
Ken Livingstone, borgmästaren - misslyckad, därför att den började lukta personlig
vendetta till slut och alienerade därmed många läsare (ett slags vapenstillestånd råder
numera). Rent journalistiskt har den börjat skärpa sig på sistone, den täckte framför
allt bombningarna på ett utmärkt sätt och fick ett upplagelyft med det. Dessutom har
den förstås nära-nog-monopol på radannonser: ES är bland annat första hållplatsen
om man letar bostad. Men det är inte utan att man skulle vilja någon tog den i kragen
och skapade lite ordning och reda. För det ska det vara här i livet.

Avd. Grejer man gör som är jävligt korkade, men som man gör ändå

Om en länk inte funkar, klicka på den en gång till - men hårdare...



Onsdag 21 september 2005 - : - "Alla dessa Pressyltor"

En sån feature ska man ju ha, ungefär som Expressens 'Alla dessa dagar' och The
Onions 'This Day in Onion History'. Vi saxar alltså ur arkivet:

Måndag 21 september 1952 - : - Nya 'Vilda Västern' - the verdict

Jag tycker för det första formatet är helt fel: 16.5 X 8 cm, eller
'checkhäftesformatet' som branschen kallar det, jag kan inte se att
det har någon framtid alls, det är alldeles för litet. Men man får
väl trösta sig med Kapten Miki och hans kumpaner Windy och Salasso
och alla deras äventyr, det är historier som har det mesta: inga
grafiska märkvärdigheter, narrativ struktur, bra replikskifte, osv.
En sak bara, som de flesta kommentatorer också undrat över: skulle
en cowboy som Kapten Miki verkligen dricka mjölk på saloonen...? Hur
som helst, jag ser fram emot nästa veckas nummer.

Fan, det där var rätt kul. Här är en till:

Torsdag 21 september 1816 - : - Der Wienerkorv ist uppgefunnen!

Grosses news für les amis des charcouteries, en lysandhe dhag i gris-
köttets Geschichte: wienerkorven har gjort entré! Tog just en premiärkorv
(med vanlig senap) på Hölderlinplatz - men tänk om man kunde lägga
potatismos på den också! Och själve Strauss sällar sig till hyllningskören:

Wienerkorv, nur Du allein
Sollst stets die Wurst meine Träume sein!



Tisdag 20 september 2005 - : - Charktips för Londonresenärer - del 2

Några spridda tips den här gången:

chorizo - jag tycker många chorizos är rätt överskattade, särskilt som det inte verkar
finnas (i London alltså) särskilt många man kan laga mat med, utan som bara fyller ett
slags ölkorvbehov, och dom kan ju gå från tuggigt-men-OK till rent oätligt. Men på
spanska delin Brindisa (Exmouth Market, Clerkenwell; trevligt område, för övrigt) finns
några att välja på.

frankfurters - dvs. mer eller mindre vanlig varmkorv till vardagsbehov (för mer
festliga tillfällen får man helt enkelt specialimportera) kan jag väl rekommendera det
tyska Hertasortimentet, som finns lite varstans. Den är som sagt ingen idealisk lösning,
men den glasburkade varianten duger OK om man inte har nåt annat.

isterband - ojämn tillgång i de huvudsakliga svenska outlets jag känner till (se under
"pressylta") och särskilt inte de bättre märkena. (Jag är fortfarande öppen för en
sponsringsdeal med Lammhults Syrliga: om nån av läsarna har försänkningar i Ello Livs
så lägg gärna ett ord).

kassler - finns visserligen att köpa som "kassler" här och var, men för det mesta
seglar den under grek-cypriotiskt flagg och kallas då loundza.

loundza - se under "kassler".

mortadella - och andra italienska charkvaror av kvalitet köper man företrädesvis
hos Fratelli Camisa på Old Compton Street i Soho (Wardour Street-ändan av OC Street).
Fratelli Camisa är vad guideböckerna brukade kalla "en upplevelse".

pressylta - finns ingenstans, vad jag vet: inte på IKEA, inte på The Swedish Affär på
Crawford Street (närheten av Baker St), inte nånstans.

senapsfrågan - är så klart en central fråga i charksammanhang, och den har många
svar. De klassiska svenska är det ojämn tillgång på vad gäller både IKEA och Svenska
Affären, man får lita på turen helt enkelt. Vad gäller de engelska: den klassiska, vrålstarka,
illgula Coleman's är bra till en hel del, men återhållsamhet krävs. Jag har också en svaghet
för Coleman's mörka grovkorninga, särskilt på rökt skinka. Ett dumbing-down-tecken är att
man ser mer och mer av den vedervärdiga French's, den amerikanska (ironiskt nog...).

I nästa charkavsnitt: en hyllning till den mallorquinska sobrasadan, världens kanske mest
versatila (och obscena!) korv - med recept!


Hello, Quinlan Road, and welcome. I can see you're trying to render
the two August postings into English. I'm not sure I like the idea
of having my immortal words mangled in one of those Babel machines.
But I could translate them for you myself (for a small fee, obviously).
If so, do mail me at mannensom@powrd.demon.co.uk.


Måndag 19 september 2005 - : - En sista kommentar om you-know-what

Jo, Guardian då -

Majoriteten av svenska folket: Stön, inte en gång till...

Jag lovar det ska bli den sista. På ett tag. Hm. Alltså, det var ju inte utan att man
undrade hur Independents mediabilaga idag skulle hantera den omdanade rivalen,
särskilt som Guardian såg en 40-procentig ökning av upplagan på första måndagen,
och 20-30-procentig veckan ut. Indies mediekrönikär Steven Glover kan väl beskrivas
som en 6.5-av-10-poängare, och gör en ganska rättvis bedömning där han bl.a. tror
att en hel del av julgranspyntet (feta citattecken på vita ytor, osv) kommer att
försvinna när journalistiken kräver mer utrymme. Men på motsatta sidan kör dom
en intervju med David Hillman, som omdesignade den nya (nu gamla) Guardian 1988.
Han avskyr den nya, framför allt den blåa mastheaden, som han tycker gör att
tidningen ser ut som en upmarket Metro, ungefär. Och även om han förnekar det
så luktar det ju klart lite sura rönnbär om Hillmans kommentarer, särskilt om Guardians
creative director som "inte har en bakgrund i graphic design". Så det så. Blää på dig.
Änna.

OK, i morgon ska det bli charkvaror igen.

Majoriteten av svenska folket: Hurra.



Söndag 18 september 2005 - : - Guardian, BBC, Murdoch, Katrina

Av dom kommentarer jag sett hittills (både i söndagstidningar och annorstädes) så
verkar branschfolkets betyg på nya Guardian ligga på snitt 6.5 av 10. Många har
pekat på ett problem med förstasidan som jag inte hade tänkt på. Det är att när
tidningen ligger vikt i hyllorna så ligger den för det första på sidan, så att man inte
kan läsa rubriken utan att vrida på huvudet. För det andra så ligger the masthead
så långt ner (en femtedel ner, skulle jag sagt) för att få plats med inside splash-
grejerna högst upp, vilket innebär att huvudrubriken nätt och jämnt syns ovanför
vecket och praktiskt taget ingenting av eventuella bilder. Hur, har en del frågat sig,
skulle den klarat en stor händelse som 7/7? Inte särskilt bra, antagligen. Jag kan
också rapportera att de allra flesta håller med mig om G2, dvs. att storleken är ett
uppenbart problem.

Biggish news idag är annars att Blair ska ha sagt till Rupert Murdoch i New York i
veckan (så gissa vem som läckte...?) att BBC:s täckning av Katrina var utpräglat
"antiamerikansk" och "skadeglad". Vilket är horseshit on stilts, naturligtvis, men
visar mer än väl hurdant klimatet är just nu. Vad Blair avsåg är inget mer än den
typ av rapportering som exempelvis Matt Frei, huvudkorre i USA, levererade och
där han i princip säger, tre-fyra dagar in i katstrofen, att det är häpnadsväckande,
haktappande, absurt, att världens rikaste land inte kan få tummen ur, och kan det
möjligtvis-möjligtvis ha något att göra med de flesta offrens ekonomiska och etniska
profil? Vilket väl är vad vi alla undrade lite grand...



Lördag 17 september 2005 - : - And in conclusion, may I just say...

Jag har alltså satt ihop några kommentarer om första veckan med den nya Guardian.
P.g.a. utrymmesskäl lägger jag upp det separat. Läs mer här...

En annan liten reflektion, så här lördag middag. I en diskussion borta hos Malte igår
fick jag på huden av en mycket bildad, men arg, människa för att jag läser Hölderlin-
dikter, och för att jag har gjort det i många år, och för att jag fortfarande brottas med
svåra passager i dikterna. Detta upplevde denna bildade, men arga, människa som
obeskrivligt fånigt. Det är klart, det är kanske lite oväntat att bli anklagad för att
tycka om, och brottas med, tysk lyrik på just en litteraturblogg, som Maltes, och just
under en diskussion om poesi. Men jag blev också mer förvånad än något annat, att
något så oskyldigt skulle kunna väcka så starka känslor i någon annan. Jag får kanske
ta det mer försiktigt med Hölderlin i fortsättningen. Och med Trakl, Rilke, Celan, som
jag också läser, försöker översätta, brottas med, helt och hållet för mitt eget höga
nöjes skull. Mitt misstag var att överhuvudtaget nämna det i ett publikt sammanhang,
ens i en bisats, för det framstod uppenbart som oerhört högfärdigt och skrytigt och
annat massa hemskt. (Vilket i sin tur är det riktigt komiska i alltihop, eftersom mina
brottningsmatcher är katastrofalt ojämna affärer, tolkningarna pendlar mellan trevande
och pinsamma, proportionen överstrykningar/kvarstått är ungefär 9:1). Men jag måste
ändå säga: things have come to a pretty pass, haven't they, när man begår ett såpass
ljudligt klavertramp för att man säger att man läser dikter på tyska och inte begriper
dom helt och hållet!



Fredag 16 september 2005 - : - Världshistoriens bästa teveserie, bar none (+ny McKennittservice)

Igår kväll gick första avsnittet av '49Up', den sjunde i serien där Michael Apted sedan
1964 följt ett drygt dussintal människor sedan 7 års ålder och filmat dom vart 7:e år.
(Jag tror dom har visats i Sverige också). Totalt gripande samhällshistoria, det är
Balzac och det är Dickens och det är Galsworthy och det är... allt. Vad hände med Tony,
den lille rolige East End-killen som inget hellre ville bli än jockey, och som sedan blev
taxichaffis? Han har, naturligtvis, villa i Spanien. Spelar golf. En av de stora sociala
rörelserna som programmen beskriver är hur det gamla East End har flyttat till Essex.
Och naturligtvis säger Tony saker som "Jag är inte alls rasist eller nåt, men East End
nuförtiden... Man vill ju leva med sitt eget folk, va?". Och så Jackie, hon som vid 21
satt och kedjerökte och var fruktansvärt, plågsamt olycklig över den väg medelklass-
livet verkade ha stakat ut åt henne. Och idag: där sitter hon mitt i medelklassmeten,
med barn som det går bra för och hästar i stallet och maken och två bilar och... Och
man ser på henne att hon inte slutat vara olycklig. Hon säger att det här nog blir det
sista programmet hon medverkar i och man vet precis varför: hon orkar inte se tillbaka
på vad livet kunde blivit en gång till, om sju år, eller någonsin. Och en hel del av de
ursprungliga medverkande har också hoppat av under årens lopp. I nästa avsnitt får vi
reda på vad som hänt med Andrew (hette han väl?), han som dom vid 35-filmningen
hittade uppe i högländerna, vilsen och hemlös, och som Apted försiktigt frågade: "Do
you fear for your sanity...?", och det tog en evighet innan han tittade upp och sa ja.

PS: For those occasional visitors to this blogoid who perhaps don't read Swedish, but
who nonetheless seem exceedingly interested whenever I write something about the
Loreena McKennitt brouhaha (as on the 14th inst.): all posts on that subject will henceforth
be in English. It's the least I can do, to thank you for your interest.



Torsdag 15 september 2005 - : - Världsanagramdagen

Firas traditionsenligt här på Pressylta, i år med några anagram på bloggar och bloggare.

Viggo Cavling - VIVA CLOGGING

Diagnos - GOIN' SAD (alt. GIN SODA)

Malte Persson - TEMPORALNESS (alt. PROSE LAMENTS)

Linda Skugge - DUNKELGASIG (alt. AGED GIN SULK)

Evas Dröm - VERSMÖDA

Erik Stattin - INTERTASK IT (alt. A TINKER'S TIT)

Johan Hilton - A HILTON JOHN

Pressylta Redux - RUSTY SEX PEDLAR

[Sånt här är rätt kul, medan man sitter och väntar på att världen ska gå under. Visste
ni att Maria Bergom-Larsson är ett anagram på BRA ROLIGARE S-SOM MAN...?]



Onsdag 14 september 2005 - : - Sort-of-Star Wars, del 4: Revenge of the Sith

(Och 'Sith' kan man ju anagrammera hur man vill...). För dom av er som följt den här
minisåpan (se augustisyltan, arkivet): Loreenas advokater har nu allegedly utfärdat
en injunction (som dock ännu inte levererats till Niema) baserat på breach of
confidentiality. Om den godkänns i rätten innebär det bland annat att Niema måste uppge
namn och address på alla som i hennes kännedom köpt/fått/stulit/kopierat/läst/sett/whatever
boken. Jag tror jag får göra en Cavefors och sätta ett annat omslag på den innan det blir
razzia. Vad ska jag ta...? [tittar i bokhyllorna] Kanske "Det var roligt nästan jämt - Hans
Ostelius minns". Eller Janne Flygheds "Rättsstat i kris". Eller "Mörkläggning: statsmakten och
Palmemordet" av Gunnar Wall... Hm, choices, choices...



Tisdag 13 september 2005 - : - The morning after the night before...

Sommarvarmt ute. Aningen slak i kroppen. Tim insisterade på Jack Daniels (fy fan
vilket jävla möbelpolish det är...). I eftermiddag är det segerparad genom stan, får
nog in och titta. Bästa kommentaren hittills: först slog vi dom i rugby (oktober 2003),
nu har vi vunnit tillbaka askan i cricket, nästa gång slår vi dom i simning. Och det
roliga är att australiensare är såna fruktansvärt dåliga förlorare, säkert de sämsta
i världen (så det är ju alltid nåt dom är bra på, he he he...)

Håller på att stolpa min kommande veckoslutsrecension av nya Guardian. Men än en
gång: varför i herrans namn har dom gjort sig av med Doonesbury...?! OK, man kan
ju läsa den på nätet, men ändå...



Måndag 12 september 2005 - : - Några lunchsnabbisar

Lunch break: Cricketen är fullkomligt olidlig, den australiska attacken är
relentless, England håller på att rasa ihop...

Nya Guardian (1st impression): Mmmm, jodå... Men var fan är Doonesbury?!

Malte har också omdesignat, och det har blivit fnyggt. Nu ser inläggen inte ut
som dödsannonser i alla fall...

lite schenare... vilken seger... arton år har det tagit... när sverige får etgt cricketlandslag
så ska jag hålla på sverige, men tills dess så fanimej höjer jag en skummande pint of best till England,
vilken seger... oj



Söndag 11 september 2005 - : - ...och igen

Vad som är lätt att förbise, med all uppmärksamhet på format och typsnitt och
liknande, är ju att Guardian nu också kommer att skifta politisk/publicistisk
position i viss mån. Jag vet inte om detta är unikt för England, men jag har
svårt att se att exempelvis DN och Svenskan skulle övervägt att skifta fokus
i samband med formatändringen på samma vis, ens i såpass subtil-men-märkbar
grad som Times gjort och Guardian kommer att göra. Times har i hög grad
övergivit sin "newspaper of record"-tradition till förmån för en bredare appeal,
grovt uttryckt. Guardian kommer att förbli "progressiv liberal", med Rusbridgers
ord, men kommer att skifta från en rätt så vildvuxen, eklektiskt vänsterträdgård
till en mer 'formal garden' med sluttning mot mitten. På Comment & Analysis-
sidorna behåller man alltså en mer radikal falang med exempelvis George Monbiot
och Seumas Milne, och balanserar den med (den redan engagerade) Max Hastings
som lite grand av dissident-Tory och Simon Jenkins, som engagerats i a straight
swap med Times (dom fick David Aaronovitch) som one-nation/anti-krigs-Tory
(både Hastings och Jenkins bjuder f.ö. på utmärkt läsning, i mina ögon, även om
man kan hålla ett rätt avsevärt politiskt avstånd till dem). I nyhetsrapporteringen
är avsikten på samma vis att gå mer mot "paper of record"-modellen, eller kalla
det för den delen "public service"-rapportering: mindre "tendentiöst" och issue-
driven, mer sval analys och seriousness. Och allt detta, form och innehåll, för
att få upplagesiffrorna att stiga från 340,000-ish tillbaka upp mot 400,000+ och
helst då på bekostnad av Independents avsevärda ökning sedan tabloidiseringen
(ligger nu kring 280,000 och kommer säkert inte mycket högre inom överskådlig).
Mycket hänger på de kommande sex-åtta månaderna.

OK, enough babble, lunchavbrottet är över, tillbaka till teven. Det håller på att arta
sig till nagelbitarnas nagelbitare, det här.



Lördag 10 september 2005 - : - Om Guardian igen

Idag: världshistoriens sista broadsheet-Guardian - snyft, och farväl till det där
80-taligt italic+helvetica-huvudet och allt. Med papperstidningen idag kom också
en instucken preview edition, så man ska få ett hum om hur det kommer att se
ut (på nätet finns f.ö. också en hel del man kan titta på, här). Nu ska jag spara
mina kommentarer tills, förmodligen, slutet på nästa vecka så att man får tid
på sig att se hela veckosnurret med bilagorna, G2, sporten, lördagstidningen, osv.
Men en sak redan nu: typsnittet. Jag tycker spontant att det funkar mycket bra
i raktuppåner 8-punkt copy, lättläst och luftigt. Men i rubrikerna...? Hmmmm.
Där är jag inte alls säker, inte alls. Via länken ovan: titta på previewens första-
sidesrubrik "From Monday...osv". Det lättlästa och luftiga blir plötsligt tunt och
oauktoritativt, det har liksom inget nyhetsgravitas, det ser mer ut som typsnittet
Apoteket skulle använda i en informationsbroschyr om klamydia. But, as I say,
slutbetyget nästa vecka.



Fredag 9 september 2005 - : - Rain stops play...

...och tur är kanske det, för Englands del. Ju fler förseningar desto bättre i sådana
här lägen. Och på tal om sport: Brian Glanville har i Guardian idag en av sina
ytterligt läsvärda runor över avlidna fotbollsspelare, den här gången Noel Cantwell,
den irländske backen. Glanville är en av de bästa sportskribenterna som finns,
never mind fotbollsdito. Han har historiken, både nationellt och internationellt
(särskilt Italien), på sina fem fingrar; en romanförfattares (som han också är,
om än inte av första rangen) öga för personkaraktär och narrativ struktur; en
välgrundad och realistisk inställning till vad engelsk fotboll är och inte är kapabel
till (och det är ju inte mycket, just för tillfället... läs här, till exempel).

Men det som gör Glanville rätt så beundransvärd i mina ögon är att han nån gång
på åttiotalet radikalt ändrade kurs i sitt yrkesliv. Han hade skrivit om fotboll för
Sunday Times i trettio år, där han alltså hade bekvämt med utrymme, kunde
använda hur många litterära referenser han ville (Arnold Wesker sa om ST:s
sportredaktion på den tiden: "Problemet är att alla sportjournalisterna på tidningen
egentligen vill vara romanförfattare", och han hade definitivt Glanville i siktet...).
Då bestämde sig Glanville plötsligt för att han ville pröva att skriva för en tabloid
i stället. Sportjournalister på tabbarna har ju en gammal grudge med sina
broadsheetkolleger - i princip: "Det är väl ingen konst att skriva någorlunda
hyggligt om fotboll med sådant utrymme och sådana resurser och läsare som
förstår ord med mer än två stavelser. Å nej, försök skriva en text på 500 ord,
rappt och snabbt, som en taxichaffis läser hela vägen igenom - sen kan du
komma och snacka...". Glanville antog utmaningen och började skriva för
The People - är kvar där än idag, som krönikör. Rätt imponerande, in my view.

För en herrans massa år sen (79, tror jag) var jag med och gjorde ett temanummer
om England i Författarförlagets tidskrift Tidskrift och beställde en essä av Glanville
om engelsk landslagsfotboll sedan VM 66. Som blev helt lysande, den håller
faktiskt än idag.

Senare: jag letade just upp det gamla Englandsnumret av Tidskrift igen, i en låda
jag har här i hyllan, och det är förvånansvärt bra. Inte bara Glanvilletexten, och
en rätt taskig novell vi fick köpa på köpet... Jag intervjuar Beryl Bainbridge, inte
dumt alls, särskilt om hennes skrivvanor, vilken grej att kunna leva på det viset.
Och jag beställde en state-of-the-nation-text av Hitchens som inte är dum heller,
han jobbade på New Statesman på den tiden. Fan, ja, kul.... Jag säger som min
gamla polare Barbara Streisand... Meeeeeeeeemories....



Torsdag 8 september 2005 - : - Häng med på en trudelutt!

Majoriteten av svenska folket: Nå, i Syltans frånvaro kan vi ju alltid
sjunga en sång tillsammans. Är ni med? Då kör vi...

    Aj aj aj, det bultar och det banka-

Det trodde du allt... Jag har ögon som en hök. Passa dig bara.

Hur som helst, när det hela är över ska jag lägga upp en recension av en intressant
skrift som damp (dimpte?) ner i min brevlåda igår: "Bilder av Sverige i utlandet - en
studie om förändringar, nuläge och mätmetoder" från UD, resultatet av Lars-Olof
Lundbergs undersökningar tidigare i år. Ska just sätta mig till att läsa, med ena ögat
(det andra på teven... [England ligger just nu på 115 för 3 i sin första innings, det är
nervigt... ]).



Onsdag 7 september 2005 - : - Sanning och konsekvens

John Humphrys, big muckety-muck presenter på BBC R4:s 'Today', har hamnat i
blåsväder för att han sagt (amatörfilmat, på en konferens i juni) att BBC hade rätt
fråga om Gilligan, och att alla ministrar är lögnare, och att det är BBC:s jobb att klä
av dom inför publik. Och att Gordon Brown är världshistoriens tråkigaste människa
att intervjua. "Hutton-hutton-hutton", flämtar då Tim Allan, f.d. släpvagn till Alastair
Campbells fyrtorn, varefter han läcker Humphrys amatörfilmade kommentarer till
Times/Murdoch i lördags (finns på TimesOnline - och Humphrys skriver kolumn i
Times, geddit?) och Tim Allan säger på Channel 4 News i går kväll att han är "stolt"
över läckan. En principsak, säger han.

Vilken jävla tur att John Lloyd har rätt. It's a dirty job, but someone's gotta do it.
Lean on the door. Act like you're the opposition. Tell the troof.

[PS: Är i princip oanträffbar från i morgon och fem dagar framåt. Nya inlägg på
Pressylta endast när vädret tillåter. Följ matchen här, eller här.]



Tisdag 6 september 2005 - : - Hmmmmm...

På nät-Aftonbladet idag:

Kolumnister
Varje dag: Läs Sveriges vassaste pennor [an error occurred while processing this
directive]

Och om man tittar på tangentbordet så ligger ju 'v' och 'k' inte så där förfärligt långt
ifrån varandra...

Avd. Vad Man Gör Medan Döden Är I Antågande:

Väntar på att Aftonbladets nätsidor ska ladda fram.
Väntar på att killen som har morgonskiftet i speceriaffären ska bli färdig med att
lägga rätt mynt i rätt fack i kassaapparaten så att man äntligen kan få sin påse och
gå därifrån.
Väntar på att det ska bli torsdag så finalen kan börja.
Väntar på att Tariq Ali ska säga något oväntat.
Väntar på att buss 24 ska komma medan tre 46:or åker förbi och man önskar att
man skulle till Farringdon i stället för Euston.
Väntar på att få mail från SS, så man i alla fall vet var man står i den här frågan.
Väntar på att bli... ja, snyggare. Och rikare.



Måndag 5 september 2005 - : - Psst, wanna buy a house?

"Röd stuga med vita knutar stulen" rapporterar Svenskan idag. Och det är ju
upprörande nog - men det är det här med de vita knutarna som får blodet att
riktigt koka. How dare they...?! Det är ju som att stjäla, hmf, ääh, mmm, ffff...
som att stjäla Sverige! Men sedan också, de rent praktiska aspekterna: var gömmer
man bytet? Om tjuvarna är smarta så gömmer dom den naturligtvis bland en hel
massa andra röda stugor med vita knutar. Eller finns det hälare som specialiserar
sig på hus? Fastighetshälare? (Och i så fall, om det hade varit i England, så hade
tjuvarna sagt: "What are we going to do with this bloody house, then...?" - "I know,
we need a fence..." - geddit? Oh well...)

En ny serie av 'Nighty Night' börjar på BBC3 i morgon. Jag har nämnt den förut. Helt
suverän. Och fasansfull. Vet inte om svensk teve köpt den. Om inte så borde nån
motionera i riksdagen om det, eller vad det är man gör där.



Söndag 4 september 2005 - : - Livet är underbart när G-P finns...

"Är det okej att vara otrogen om man har en ful fru?" - frågar sig Stina Banck,
19-åring från Handen, och ilsknar sedan till, i en gästkrönika i Göteborgs-Posten
idag. Underbart! Älskarinnan: "Men - är du gift?! Du ditt svin!" Killen: "Det är okej,
min fru är så jävla rälig, serru..." Älskarinnan: "Har du nåt foto på henne?" Killen:
"Ja, här, kolla bara..." Älskarinnan: "Ja, usch fy fan... Kom och lägg dig här igen,
hörru..."

G-P, G-P, G-P... Ett kungarike för en G-P... Alldeles i början av Pressylta Classico
(se arkivet) körde jag några exempel på andra pärlor ur G-P som jag samlat ihop
under åren. Väl värt en titt, vågar jag påstå. En som jag inte berättade då, för jag
kom inte ihåg - och kommer fortfarande inte ihåg - namnet på skribenten, men han
var tidningens huvudsakliga sportkrönikör på den tiden. Det var under Söul-OS,
dagen efter att Ben Johnson diskats för dopning efter 100-metersfinalen. Krönikan
började så här (läs högt på din bredaste göteborgska):

Ben Johnson. Igår: olympisk guldmedaljör på 100 meter.
    Idag: en vanlig neger.



Lördag 3 september 2005 - : - Som tidigare annonserat...

...kommer här intervjun med Dan Svanell, pressråd i London. Jag lägger upp
den separat, så att det inte blir för många stora textschok här på framsidan,
som det kanske blev i augustisyltan. As the saying goes: Läs mer här...

PS: För att fortsätta lite på spåret om hur man bäst översätter "self-indulgent".
Vännen NE föreslår 'självförlåtande', som faktiskt är rätt bra. Men det förutsätter
på nåt vis att den som är self-indulgent inser att det finns något att förlåta in the
first place. Och jag är inte säker på att det alltid är fallet med the self-indulgents.
Dock: NE kommer själv kanske ännu närmare problemets lösning genom att också
säga, apropå en gemensam bekant: "Människor i total avsaknad av överjag kan
vara påfrestande". Där tror jag kan ligga något: vad sägs om 'överjagslös'? Eller
'överjagsfri'...?



Fredag 2 september 2005 - : - En tidningomans bekännelser

Jag har slutat läsa Independent.

Majoriteten av svenska folket: Chock och förtvivlan.

Kanske det. Nä, jag insåg plötsligt för nån vecka sedan att jag bara bläddrade
igenom den snabbt, och sen gick jag tillbaka till Guardian igen. Bryr mig inte ens
om korsordet nuförtiden. Jag kommer kanske fortsätta köpa den lördag/söndag,
och kanske måndag, för mediebilagan. Men i övrigt är det inget jag saknar direkt.
Blev till slut rätt led på de där flygblads-förstasidorna (idag, till exempel, har dom
"ANARCHY IN NEW ORLEANS", med anarchy alltså understruket, så att man ska
fatta hur allvarligt läget är, egentligen, liksom, sådär...). Och om Robert Fisk
skriver nåt i längre format kanske jag köper den, men resten av deras skribenter
är inte precis required reading i mina ögon: Steve Richards om inrikespolitik handlar
mest om å-ena-sidan-å-andra-sidan, om försiktiga allmänsanningar. Och Johann
Hari om det mesta, han har jag nämnt här förut (det enda roliga Andrew Neil har
sagt på många år är: "Johann Hari puts the je in jejune..."). Och James Lawton,
deras huvudsakliga sportkrönikör, är en oerhört irriterande skribent utan ens den
förmildrande omständigheten att vara rolig: allt han skriver går i princip ut på att
vad synd det är att det inte är 1966... Faktum är att det enda som svider är man
kanske missar nåt av Tom Lubbock, konstkritikern, som jag också nämnt tidigare.
För han är, däremot, required reading.

Och idag kom Guardian med det officiella kungörandet, högst upp på sidan 2: det
blir premiär för det nya formatet den 12 september. Vad jag inte visste var att man
också ska ändra typsnittet till något som heter 'Guardian Egyptian' - kan det vara
hieroglyfer, kanske? Det vore ju ett rätt nytt grepp. Nä, jag vet att jag är tidnings-
nörd, det har jag aldrig stuckit under stol med: det ska bli jävligt spännande att se
hur den tar sig ut. Bara det med helfärg rakt igenom. Det kan bli maffe.

Intervjun med Dan Svanell kommer i morgon lördag.



Torsdag 1 september 2005 - : - Vad jag gjorde på mitt sommarlov

Trots ihärdiga försök har jag aldrig kommit på någon bra, dvs. koncis, översättning
av ordet 'self-indulgent'. Mitt lexikon kommer närmast med det lite klumpiga "eftergiven
mot sig själv", eller i substantivformen "self-indulgence": "bristande självdisciplin".
Men de duger inte. Problemet är att de båda låter som om de har med bantning att
göra, att de passar bäst som beskrivningar på någon som sätter i sig en hel ask
choklad utan samvetskval.

'Self-indulgent' kommer egentligen mer till sin rätt när man tillämpar det på olika
former av mindre lyckade konstnärliga uttryck. Det handlar då inte så mycket om
en brist på disciplin som en brist på kritiskt avstånd; tunnelseende i stället för split
vision; en oförmåga att lyssna till vad man säger; en brist på proportionalitet. Det
för sextiotalsrocken emblematiska 18 minuter långa trumsolot är ren och skär
self-indulgence. Så är också Carl Orffs 'Carmina burana'. Det finns i alltför mycket
av Gertrude Stein. Det finns i stora schok av expressionistisk lyrik och surrealistiskt
måleri.  Self-indulgence är när Martin Amis i sin bok om stalinismen lyssnar på sin
lilla dotters skrik och associerar det till skriken från gulagarkipelagen. Den osaligt
hädangångne Hunter S. Thompson var litterär self-indulgence personifierad.

Det är kanske just bristen på proportionalitet som är kruxet, och det som gör att
self-indulgence har ett definitivt släktskap med pekoralen; det handlar om en
extremt subtil pekoral, så subtil att den ibland lyckas smyga sig in under den
kritiska radarn och invadera våra medvetanden utan att vi märker något.

Detta egentligen bara som en ingång till vad jag tror kan vara ett av de centrala
problemen med bloggandet. Jag har spenderat en (alltför stor, antagligen) del av
den gångna veckan med att via nyligen.se fara runt på en massa bloggar, mest
svenska (i rent studiesyfte, you understand). Och självklart ska bloggar vara
jag-centrerade, annars vore det ju ingen mening med dom, och när den bloggiska
självupptagenheten funkar så gör den det just därför att den har ett större eller
mindre mått av distans till sig själv, därför att den har ett öga för proportionalitet
i fråga om det bloggande jagets plats, vare sig i bloggsfären eller i the meat world.
Ett exempel är en kvinna som bloggar under namnet Coola Morsan: inga märkvärdigheter
alls, ofta rolig, ibland lite lessen, alltid läsvärd, och inte ett snutt self-indulgent. Ett
annat exempel är Viggo Cavling på Resumé, där han visserligen beskriver en värld
befolkad av människor som man nog skulle springa rätt fort och rätt långt för att
undvika, men en värld som i alla fall har fördelen av att kännas riktig, i meningen
genuin, detta-har-hänt, han hade faktiskt sådana cowboystövlar på sig den där
kvällen, take-it-or-leave-it.

När det inte funkar så är det som om man inte ser någonting av den värld, vare
sig fysisk eller mental, som bloggaren lever i, hur mycket och hur ihärdigt dom än
beskriver den. Jag ska inte nämna några exempel, för jag har bestämt mig för att
vara snäll den här månaden, men man hittar naturligtvis mer eller mindre extrem
self-indulgence överallt, hos anonyma hemmafruar likaväl som hos redan-etablerade
skribenter. Ett av kännetecknen är att de skriver saker som man bokstavligen inte
förstår var "i hela världen" det kom ifrån, texter som verkar börja och sluta på
skärmen, inte i Luleå eller på Stureplan eller var det nu kan vara. Ett annat
kännetecken är att de i likhet med pekoralen nästan alltid är skrivna på ett vansinnigt
högtflygande litterärt manér. Problemet är bara, med den store Bertil Petterssons
ord (och jag vet ingen bättre diagnos på bloggar som inte funkar) att -

"Det utmärkande för en pekoralist är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt
större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten
räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka
och äkta." (ur förordet till klassikern 'Att hitta vilse: snedsprång i litteraturen',
Gondolin 2001).

(Och den första som säger "Pressylta på kornet!" vinner inte nästa pristävling!)