Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: september 2007

Måndag 24 september 2007 - : - Silent no more

Shout it from the rooftops, om ni så vill: Marcel Marceau har kolat vippen... Om

bara den "konstform" han representerade hade dött ut med honom så hade väl

vi alla blivit lite gladare över den nyheten. Men så blir det dessvärre ej. Folk

kommer att fortsätta tycka det är väldigt djupt att känna sig fram utefter en

vägg som inte finns. Det säger nåt om människans, ähm, situation. Liksom den

vissna blomman i handen. Och sånt.

Nä'ru, jag ska tala om vad som säger nåt om människans situation, och det på

ett hundra gånger djupare sätt: "Man 'hollowed out false leg to smuggle iguanas'"

That's showbusiness...!

Torsdag 20 september 2007 - : - Kort men bra

Nej, man kan inte ha en finansminister som ser ut som en kompgitarrist från 1982.

Skärp er.

Droppen för Mourinho blev helt klart Arsenal-Sevilla 3-0... Nu får han gå och puta

nån annanstans. White Hart Lane är senaste budet.

En kul dag i Auschwitz. (Eller: "Arbeit macht Spaß")

Perry Anderson är alltid obligatorisk läsning, här om Europa.

Und so weiter.

Onsdag 19 september 2007 - : - Ett par dö'bra runor, blannannat

Ytterligare två lysande exempel på nekrologernas betydelse för en tidnings "first

draft of history"-kvalifikationer. Först Daily Telegraphs (anonyma, som vanligt)

runa över den högeligen intressante greve Heinrich von Einsiedel, som jag inte

ens visste var i livet tills såpass nyligen, och som egentligen var mer av en roman-

figur än en människa. Och så Gerard McBurneys Guardianruna över Tikhon

Khrennikov, en tredje rangens kompositör och oavsättlig chefsbyråkrat för det

sovjetiska musiklivet. What a guy.

Läsvärd är också Gudmundsons rapport om hur The Idiot Wind drog genom

Berwaldhallen igår. För övrigt är det väl värt att notera att yttrandefriheten

sällan eller aldrig får de martyrer - if that's the word I'm after - den förtjänar.

Något så talangfritt och turbobanalt som Lars Vilks, ähm, "konstprojekt" får

man nog leta rätt länge efter.

Tisdag 18 september 2007 - : - Ekonomi-Nytt

Man ger bostadslån på 125% av husvärdet, helst till folk som inte har råd att betala

amorteringarna, och när det hela börjar se lite väl skakigt ut så säljer man av alla

dom dåliga skulderna till andra banker, som gärna köper dom, men bara en gros,

enligt principen att alla äpplena i tunnan knappeligen kan vara ruttna, väl? förhopp-

ningsvis? för den risken får man ju ta? så när dom faktiskt visar sig vara ruttna så

springer man till staten och vill ha - bidrag! Och det får man, så klart, fattas bara

annat. Det är ju "förtroendet" det gäller, det förtroende på vilket hela banksystemet

vilar.

Kapitalister, har vi haft anledning att konstatera tidigare, är helt enkelt inte särskilt

bra på kapitalism. Den behöver en ordentlig reformistisk, socialdemokratisk bland-

ekonomi i ryggen för att fungera som mest effektivt, och när den inte råkar ha det

så får man låta den "fria" marknaden fungera enligt ungefär samma recept, nämligen

det som kallats "socialism för de rika, kapitalism för de fattiga" där det bara är

losers and saps som du och jag som tar risker när vi spelar på kusarna, medan

de rika får skattefinansierade bidrag så att det blir vinst på varje lott dom köper.

Och väl är väl det, egentligen. Annars kan det ju hända att vi tappar förtroendet

för dom.

I morgon: Pressyltas aktietips!

Måndag 17 september 2007 - : - En värld full av charmknuttar

En right-on Isobel skriver om en litterär agent och kvinnomisshandlare. En deep-

shit dude vid namn Johan Hakelius skriver om journalister (via Vassa Olle). Allt

detta, och Maja Lundgren därtill. Min absolut främsta tillgång som yrkesskribent

var att jag inte bodde i Stockholm ("... du digra ormkula, aldrig begriper du det

urdjupa") (befolkad som den är av "frusna svampar, som om de komma något

i trängsel, en klibbig vätska sipprar ut. Det kalla de tårar.") (Och han visste vad

han pratade om, han).

Jag återkommer när jag hämtat mig.

Söndag 16 september 2007 - : - "FC Gothia" - bara namnet...

Det låter ju som ett aningen dassigt hotell nere vid Rosenlund...

Nä, det finns så många korkade aspekter av sammanslagningsidén att vi får lov

att bara välja de mest iögonenfallande, men också de för framtiden mest allvarliga.

Den första rör naturligtvis den katastrofala bristen på informationsstrategi. Att det

här förr eller senare skulle läcka ut i media kunde Nisse Pappskalle räknat ut med

rôven och en krita. Att det i och med denna helt och hållet förutsägbara läcka skulle

bli kravaller på Avenyn, främst involverat gaisare, behövde man inte ens en krita

för att räkna ut. Bilden av den handfallna, djupt chockerade trio som bänkat sig på

Hard Rock Café inför en oförstående press och ursinniga supportrar är en bild av

ett PR-haveri modell giganto.

Den andra aspekten rör de ekonomiska frågorna. Vår konfysa trio på Hard Rock

Café har uppenbart fått för sig att, om svallvågorna inte gått så höga och folk

bara hade lugnat ner sig lite grand, så finns mitt i allt detta ett starkt ekonomiskt

argument som borde diskuteras. Man talar om jakten på samma sponsorer, om

en elittränare i stället för tre, om 25 elitspelarlöner i stället för 75, och så vidare.

Det krävs inte mycket sinne för ekonomi för att inse att dessa är utmärkt giltiga

argument - för ett medelstort åkeri, till exempel. Men en fotbollsklubbs ekonomi

är lite grand som ett bokförlags i det att en av de största posterna i räkenskapen

är de immateriella tillgångarna. För att hårddra, men bara lite: själva det ursinne

som supportrarna visade utgör i precis lika hög grad klubbens ekonomi, bokstavligen,

som allt vad biljettintäkter och kepsförsäljning och kaffelotter heter. Trots allt det

ekonomiskt goda Christer Wallin tillfört GAIS, om han vägrar inse att det kapital

han är satt att förvalta inte bara består av spelarlöner och sponsorspengar, utan

av lojalitet, goodwill och en instinktiv känsla för klubbens plats i Göteborgs historia

och själsliv, så går vi en mörk framtid till mötes under hans ordförandeskap.

Den tredje aspekten rör de sportsliga frågorna. Eller skulle gjort så, om jag hittat

några. Jag tror jag läst mer eller mindre allt som skrivits om saken (på nätet, vill

säga) och jag har inte hittat särskilt mycket mer om de sportsliga argumenten för

en sammanslagning än lite vagt prat om "Europa", och några Expressenjournalister

(tror jag det var) som satte ihop en fantiserad laguppställning. Men jag anar att

inunder de eventuella "sportsliga argumenten" ligger ett djupt och allvarligt

missförstånd om hur man producerar lag och spelare av kvalitet. Jag menar,

handen på hjärtat: i ett "europeiskt" perspektiv - vare sig vi pratar om UEFA-cup

eller, än värre, Champions League - så är GAIS, ÖIS och Häcken alla tre helt och

hållet mediokra fotbollslag, som aldrig kommit i närheten av ens kvalspel (och som

kanske heller inte borde sikta på sådant, där ligger ju en central klubbstrategisk

fråga inför tisdagen). Men det bisarra missförstånd jag tror mig ana här är att,

med några kloka spelarinköp tack vare de nya pengarna, så skulle tre mediokra

lag i princip bli lika med ett och ett halvt Jättebra Lag! Men 1 + 1 + 1 är inte fyra.

Hade det varit det, så hade två-tre svenska klubbar kvalat om europeiskt slutspel

mer eller mindre varje säsong. Det gör de inte, därför att vi - tvärtemot England,

till exempel - har en medioker liga och ett bra landslag. Att drömma är ju fullt

tillåtet vad gäller fotboll, men man ska passa sig när folk börjar prata i sömnen.

Lördag 15 september 2007 - : - Faran över...

...för den här gången. Jag återkommer i morgon söndag med en lite utförligare

analys av de senaste dagarnas suveränt imbecilla, ähm, förehavanden. Nu är jag

faktiskt stolt göteborgare igen (you'll be relieved to know...) för det är ju bara i

Göteborg som man kan hitta på nåt så korkat-men-kul.

Torsdag 13 september 2007 - : - Nej. Nej. Nej.

Jag avgår härmed som göteborgare med omedelbar verkan. Från och med nu är

jag född och uppvuxen i Örebro. Heja Örebro.

Onsdag 12 september 2007 - : - Inga överraskningar här

Freedland skriver bra om Madeleinehistorien, men jag skulle nästan gått längre.

Jag håller inte med dom som säger att pressen har överreagerat (sv?). Given

omständigheterna, inte minst föräldrarnas mediakampanj, hur skulle media annars

burit sig åt? Det må låta banalt, med Freedland har rätt: det är en genuin busshåll-

platsstory, alla pratar om den (och det är, underligt nog, rätt sällan det sker). Och

att media reflekterar det faktumet är väl en av nutidens allra minsta överraskningar.

Det är faktiskt synd att han inte kommer att vinna den konservativa borgmästar-

nomineringen över Boris Johnson, för hade han gjort det - och mina fingrar tvekar

in i det längsta över tangentbordet - så är det inte alls omöjligt att jag röstat på

Andrew Boff nästa gång, av både positiva och negativa skäl. Positiva i att Boff

är en genuint trevlig och intelligent människa, som jag känner lite lätt och sett

i imponerande lokalpolitisk action flera gånger, och som dessutom har fördelen

av att ha kommit upp med det överlägset bästa svaret på frågan vad man borde

göra med Millennium Dome: vända den uppåner och hälla te i den. Negativa i

att jag, som många andra på den progressiva kanten, tröttnat på Ken och hans

kryperi inför islamister som al-Qaradawi (läs Freedland, igen, in deep and righteous

mode, strax efter 7/7).

Tisdag 11 september 2007 - : - Elfte september - igen...?!

Nä'rå, det är inte bara terror och krig och elände och Örebro SK hela dan. Här har

vi, för ovanlighetens skull, riktigt positiva nyheter: Belgiens snara icke-existens!

Det är slut med Belgien! La Belgique (bientôt) n'existe pas! Läs gärna bakgrunden

i dagens Independent, här och här. Men ni som prenumererar på NYRB bör helst

läsa Tony Judts klassiska artiklar från 1999.

Pressylta lanserar en ny serie: Världens Sämsta Böcker! Samla alla trettio! Nummer

ett i raden är en roman jag själv översatte till svenska (sorry, sorry, sorry), Bryce

Courtenays 'The Power of One'. Den handlar om en liten blekhyad skitunge som

hjälper dom stackars svartingarna i Afrika att befria sig från rasförtrycket. Det var

vid cirka sidan 152 jag började fatta att det inte rörde sig om ett skämt. Jag ringde

till Norstedts och frågade om dom menade allvar. Jodå. Den fick heta "Ensam är

stark" när den kom ut. Fucking hell... Egentligen borde den ju hetat nåt i stil med

"Massa, massa, tiger in village!" Men vafan, jag behövde pengarna. Till droger. Är

man "en litterär hora" (enligt Proletären) så är man.

Måndag 10 september 2007 - : - Måndag - igen...?!

Det har varit lite jox med rättsfallet (se vänsterkolumnen) de senaste dagarna, en

del rätt obehagligt, en del som bara gör en förbannad. Det börjar alltså dra sig mot

ännu ett avgörande datum, men ändå är det svårt att se nåt riktigt slut på den här

överjävliga historien. Jag tyckte t.ex. Dan Josefsson skulle göra rättssak av Tyggor

och Migrar, eftersom det inte bara handlar om förtalsfrågor i svensk praxis, utan

också om privatlivsfrågor under ECHR:s Artikel 8. Men nu är jag alls inte så säker.

Undvik, i görligaste mån, allt vad lagen heter. Det är mitt råd: don't give yourself

any grief, not on my account...

Nu vet vi varför Gudmundson fick knäcket på Svenskans ledarredaktion: "Scientists

have found that the brains of people calling themselves liberals are more able to

handle conflicting and unexpected information than the brains of their conservative

counterparts," enligt vetenskapen.

Fredag 7 september 2007 - : - Abuse is good. More abuse!

Engelska tidningar är lysande på att dissa dom döda, särskilt, klassiskt, oundvikligt,

i Daily Telegraphs runor. Men denna är också rätt bra från gårdagens (onätade)

skvallerspalt i Evening Standard, som börjar så här: "And so farewell to Lord

Michael Pratt, half-brother of Marquess Camden, who has died aged 61. A crashing

snob with racist tendencies who consumed vast quantities of booze, Pratt had the

rare distinction, despite his name, of being banned from Pratt's, the Duke of

Devonshire's St James's Street club, for being rude to waitresses."

"Storbråk i Örebro," meddelar DN, "och ingen vet varför". Åjo, det vet vi nog. Dom

vill ju ut, bara. Vart fan som helst, ut bara.

Torsdag 6 september 2007 - : - Rugger mugger

Indys alltid läsvärde Pariskorre John Lichfield skriver, apropå stundande rugby-VM,

den fascinerande historien om vad som hände med Rugby League (13-manna, till

skillnad från Union, 15-manna) i Frankrike, bara några veckor in i Vichyregimen...

Det är ett av de fulaste tricken i idrottshistorien, så fullständigt amoraliskt att man

nästan inte kan låta bli att dra på munnen. La France perfide...

Och, som Greenslade skriver, tricksandet fortsätter - nu med mediatäckningen...

På tal om Guardian: här finns kanske anledning att lägga en annan tolkning på det

där med "Comment is Free"... Jag har påpekat det förut nån gång: det är märkligt

att det alltid är de liberala tidningarna som behandlar/betalar sina skribenter sämst,

medan de konservativa ofta har en mycket generösare inställning, Daily Telegraph

som bara ett exempel.

Onsdag 5 september 2007 - : - Mössor och människor

Varför läser man det man läser, på det sättet man läser det på? Vad ligger det för

mekanismer bakom det faktum att jag alltid först klickar på BBC News, sedan DN?

Det svenska medielandskapet i mina ögon är ett slags Toscana, ett kullrigt och

skiftande men i grunden homogent landskap, som domineras av ett kloster, en

kyrka, däruppe, mot vilken alla rättrogna strävar, käpp i hand, barfota. Medan

det brittiska är ett slags Northampton, med BBC som the Town Hall med ett antal

mer eller mindre flugsmutsade institutioner spridda runt omkring en mer och mer

kriminaliserad innerstad. I den förra läser man från samma katekes, i den senare

har man inte råd med böcker. Den förra är en familj, den andra ett släkte.

Denna reflektion på grund av - and you'll piss yourself here - en slaskrubrik i AB

som undrade "Vad ska man ha för mössa i vinter?"

Tisdag 4 september 2007 - : - Dagens nonsens

Magnus Berghs svar i DN på anklagelserna om romanen Tyggor och Migrar syns

mig mer än lovligt skralt. "En litterär text som bygger på författarens subjektivitet

och läsarens medskapande [vad nu det är för något...? min anm.] kan inte kring-

gärdas av regelverk utan att det blir censur," skriver han t.ex. i textens inledning.

Att Magnus Bergh reagerar negativt på min kommande roman om pedofilen och

bokförläggaren Magnus Berghs äventyr i Bangkok med omnejd handlar inte om

censur, utan om hans sedan långa tider juridiskt etablerade rätt att inte bli personligen

kränkt. En författare, å andra sidan, som vill hävda sin "subjektivitet" i fråga om

pedofilen Magnus Bergh har naturligtvis också rätt att göra det, det är därför det

blev nödvändigt att uppfinna nyckelromanen. Men Maja Lundgrens tilltag går långt,

långt utöver nyckelromanens mer eller mindre subtila djävulskap, och hon bryter

faktiskt juridiskt ny mark, vilket - från min lyckliga distans - tycks vara det enda

som rekommenderar hennes bok. Det är möjligt att jag är miljöskadad av fallet

McKennitt v. Ash (se vänsterkolumnen), men hade jag figurerat i boken så som

t.ex. Dan Josefsson gör hade jag inte tvekat att göra rättssak av det. Maja Lundgren

och Bonniers har agerat på ett juridiskt oacceptabelt vis, och det här hymlandet

om "litteratur" och "subjektivitet" är bara halvintellektuell muzak bakom detta

kalla faktum.

Måndag 3 september 2007 - : - Välkomna till september!

Via Greenslade via NYT ser jag att LA Times pionjärar scratch-and-sniff-annonser.

Underbart! Nästa - Aftonbladets kultursida...?

Sorry. Men är inte hela myggor och tigrar-historien egentligen det första svenska

exemplet på "car-crash reading"...? Det vill säga, det är så totalt och hämningslöst

gross-me-out-the-door att man inte kan ta blicken från det. Ungefär som Örebro SK

(borta).

Nu till följetongen "IKTF - I Know The Feeling", del 1 av 42. Tony "The Juice" Platia,

en sicilianare som säljer smoothies på Broadway Market, och som kanske inte haft

det lättast här i livet, får besök av en gammal polare, som frågar, "What are you

driving these days, Tony?" - Tony teatersuckar och svarar, "Myself fucking crazy...".

Olle Lidbom skriver intressant om "strategier för att lyckas med innehåll på nätet".

För egen del räcker det med ett kriterium, om än kanske mest för bloggar: om du

kan skriva, så läser jag. Och med det menar jag i främsta rummet dom som står

högst upp i länklistan till vänster. Plus Gudmundson. Och Tomrummet. Som ska

komma med nästa gång jag möblerar om.