Gunnar Pettersson: PRESSYLTA REDUX

Arkiv: september 2008

Tisdag 30 september 2008 - : - Vem skramlar tommast?

Tajmingen kunde ju inte ha varit mer deliciös. Medan kapitalismen rämnar kungörs

kandidaterna till årets Turner Prize... Competing vacuities. Och George Monbiot (även

han ett OFS...) raddar upp fakta kring den form av ”corporate socialism” som alltid

underbyggt modern kapitalism. Och har det välmenande flimflammet kring European

Social Forum någonsin känts mer ovidkommande än just nu? Och om man insisterar

på att följa debatten kan man alltid ha nytta av Ezra Pound: ”Any general statement

is like a cheque drawn on a bank. Its value depends on what is there to meet it.”

Måndag 29 september 2008 - : - Måndags-Nytt

”Obligatorisk läsning” är en tjatig term som jag inte ska använda nåt mer, men ni

gamla Pressyltarävar vet ju vid det här laget vilka skribenter vi gärna kategoriserar

som, ähm, ovillkorligt föreskrivna studieobjekt: Tom Lubbock om konst, Anthony

Lane om film, Simon Jenkins om cykelhjälmar, samt statsvetaren David Runciman

om fotboll, företrädesvis i den utmärkta Observer Sport Monthly. Igår skrev han om

Euro 08, ras/rasism och nationell identitet, och kvaddar bland annat myten om de

svarta spelarnas växande dominans.

Ovillkorligt föreskrivet studieobjekt (hädandefter ”OFS”; kan också adjektiviseras

som ”ofsig/t”, eller verbformas till ”att ofsa”, ”ofsande satt han vid pulpeten”, osv)

kan man förstås också beskriva Rasmus Copyriot som, nu senast om ljudböcker.

Här finns dessutom ett rätt intressant taxonomiskt spörsmål: ljudböcker till skillnad

från böcker-för-blinda, de senare - skam till sägandes - enligt min erfarenhet ett

slags fattiga kusiner till de förra. I ljudböckerna ska man ju företrädesvis ha kända

skådespelare som uppläsare; i blindböckerna får man nöja sig med vaktmästaren

på Folkteaterns brorsa. Min debutbok blev uppläst av en man som var gravt förkyld

och hela boken igenom mumsade på halstabletter... Och han ansträngde sig inte

det minsta för att dölja att han mumsade på halstabletter: ”...mmmwwarbetarfff-

klaschensch mmmwwwbeffrielsche...”. De blinda trodde väl inte sina öron, heller.

Torsdag 25 september 2008 - : - Avbrott för inbrott...

...i bilen, en granne ringde 4 i morse, dörren barrelled med skruvmejsel, låskolven

hängde ut som en slakkuk på pingstmöte. -”Det är en massa gippos i farten”, sa min

granne. Men jag orkade inte starta en diskussion om rasism just då. Gippos eller ej,

dom kom ändå inte över så mycket. Som så ofta är fallet med t’ing an’ t’ing här i

livet: kunde varit värre, men illa nog.

Jag ska gaska upp mig med att gå på disco på lördag kväll, har jag bestämt. Ses vi,

eller...? ‘Three Blind Mice’ på Ravey Street, mitt emot Home Bar på Leonard Street

i Shoreditch. I-I-I-m every woman...

Onsdag 24 september 2008 - : - Roth & Co

“...But by all means go along to the Rothko show and be really moved. It's just a

pity you can't buy the LP”. Tom Lubbock om Rothko som konstens Celine Dion är

lysande, som vanligt.

När jag blir chef för Axess ska jag hyra in Lubbock som vår exklusiva konstkritiker

och chief bottle-washer. Men ingen har hört av sig om jobbet än. Utom vår vän Einar

Askerstad himself, via mail, som välkomnar ”intelligenta invändingar”. Då känner du

inte Pressylta, Einar, för det är det sista du kan vänta dig här. Välkommen.

Tisdag 23 september 2008 - : - En ny karriär!

Jag har sedan igår kväll reflekterat lite mer över Einar Askestads text ”I bildernas

malström” i Axess, och har nu blivit lite orolig. För det är inte så svårt att se en rätt

skickligt exekverad parodi på Axess’ tendens att vara ”kulturkonservativa” i ungefär

samma mening som man kan säga att upphovsmännen bakom ”Reefer Madness”

var ”drogkonservativa”. Här är det ödesdigra tonläget, den hysteriska stråkmusiken;

här är den gyllene och trösterika just-say-no-tanken att vansinne kan härledas en

endaste beroendeframkallande cigarett och därför är katastrofalt lätt att både förstå

och bota; här snubblar kategorifelen över a-priori-felen; här knuffas illgrön brist på

logik med brandgult obesvarade frågor (”Utan ord får bilderna ingen mening”, ”Det

var bildflimmer och inget annat” som drev honom till vansinne - kollade han alltså

Harry Potter med ljudet av...?! Inte undra på att han flippade ut...).

Men nej. Jag fruktar att Einar menar allvar. Och det gör jag med, den här gången.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sverige är ett land som är betydande

nog, och en kultur som är betydande nog, att förtjäna en avsevärt mer kvalificerad

kulturkonservatism. För det här duger helt enkelt inte. Axess har, om än kanske

inte obegränsade Ax:sonska tillgångar, så mer än tillräckligt för att bli vad jag antar

var målsättningen: ett kulturkonservativt kraftcentrum; en medial magnet för den

borgerliga kulturen och dess utövare att bättre kartlägga och återvinna sitt förgångna

och lägga ut färdvägen framåt; ett ställe man som hegemonisk multikultikommunist

med viss intellektuell bävan alltid fick referera till när man vässade sina argument,

och så vidare. Och då duger det klart inte med såna här gymnasiala själsvåndor i

biomörkret. Det krävs hårda nypor.

”Hårda nypor” säger ni...? Ja, vem skulle på relativt kort tid kunna genomföra denna

målsättning, om inte en dialektisk materialist som jag (dvs. jag pratar göteborgska

och vill ha bra betalt)...? Vem bättre att skapa detta kulturkonservativa nerv- och

kraftcentrum än en kvalificerad meningsmotståndare? Jag antar utmaningen. Jag

inväntar kontraktet. Jag bokar biljetten. Vi ses på Riche.

Måndag 22 september 2008 - : - The Grapes of Roth (+)

Om sånt är vad som floats your boat så intervjuar Observers litteraturchef Robert

McCrum en serie litterära titaner och titanetter, till vilken förra kategori många vill

hänföra gårdagens offer Philip Roth. I en annan intervju för några år sen uttalade

sig Roth om att skriva prosa, och det har förvisso the ring of truth: ”Over the years,

what you develop is a tolerance for your own crudeness. And patience with your own

crap, really. Belief in your crap, which is just ‘stay with your crap and it will get better,

and come back every day and keep going’...” Och med bloggar är det precis tvärtom!

Som tixempel detta intellektuella turbopekoral i Axess idag. Ordet är ”unbelievable”...

Unbefuckinglievable.

Torsdag 18 september 2008 - : - Det drar sig mot höst, det känns

Det är inte ofta man ser ett paradigmskifte trycka på sportknappen och lägga sig

i ytterfilen, på väg mot framtiden som den var förr om åren, särskilt före oktober

1986. Nya tider dagas. Financial Times har blivit vad en socialistisk dagstidning

alltid borde vara. USA de facto-nationaliserar AIG, UK dito HBOS. Lehman Bros

finns inte mer (!) och Goldman Sachs (Goldman Sachs...!!) är i svår gungning. Jag

gick idag omkring en stund i världens centrum, dvs. Lombard St, Bank of England,

Throgmorton St - och det är tyst, stilla, tomt, som nåt abstrakt 7/7. Min vän Marina

säljer slipsar och manschettknappar till bankfolk på lunch, på Spitalfields Market.

En alldeles utmärkt liten business, ”var det tills i måndags”, som hon sa. För nåt

tredje-fjärde gången får jag skriva om ett rejält avsnitt av min Thatchernekrolog,

som sedan början av året legat och jäst i ”Variadas”-mappen på min hårddisk, i

en inte överdrivet tålmodig väntan på att hon ska dö. Och det är ju just nu hon

borde exitera, egentligen, precis som staten får gå in och städa upp efter den

tjugotvå år långa brakfesten i villan som femtonåringen sa han skulle sköta om

medan mamma och pappa var borta. Men känsla för timing var ju heller aldrig

hennes styrka.

Onsdag 17 september 2008 - : - Välkommen till kapitalismen!

The Guardian börjar bli mer och mer schizofren, om än som vanligt på ett väldigt

inklusivt och allsidigt sätt. Idag frågar man ett antal systemkritiker (typ Jarvis Cocker)

(typ George Galloway) (typ Ken Loach) (typ jösses-flickor, om detta ska föreställa

det progressiva avantgardet...) om detta är ”slutet för kapitalismen?”. Detta medan

förstasidan bjuder på ”en Starbucks coffee till varje läsare”.

The Independent börjar bli mer och mer dyr, däremot: första tidningen att ta steget

upp till ett runt pund på vardagar. Nu hör jag visserligen till dom vars smärtgräns för

papperstidningar ligger runt femtilappen - jag menar, skitkaffet på Starfucks kostar

dubbelt så mycket, en pint spindelpissigt Kronenbourg mer än tredubbelt - men i

fallet Indy är jag inte så säker. Den gamle Observerredaktören Roger Alton har långt

om länge kasserat propagandaettorna, visserligen, men resten är ganska kosmetiskt.

Till sist: Pressyltas aktietips! Köp, för helvete! Köp varenda jävla bankaktie du hittar!

För det är ju vad bankerna själva gör just nu, efter att ha sålt dom till reapris. Passa

på! Här finns miljarder av skattepengar att casha in på! Julafton, kamrater! Kööööp!

Tisdag 16 september 2008 - : - Djävlar i detaljerna

Svara mig detta. Så fort tidningarna leder med nåt nytt i FRAfrågan får man sig till

livs ett eller flera ur en serie foton - se t.ex. Aftonbladets etta idag - på vad som

måste vara nån FRA-utpost belägen mellan Hjoggböle och Bölhjogge. Bilden är tagen

ur markperspektiv, upp mot en molnmelerad blåhimmel, med FRA-skylten i förgrund

och därbakom själva byggnaden med FRA-loggan fastspikad på gaveln. Det är en

sån där senapsgul träbyggnad med randiga markiser över fönstren där man köper

korv och läsk och chips och Expressen när man är på väg mellan Bölhjogge och

Hjoggböle. Min fråga är: varför ser FRA så hemtrevligt ut? Varför huserar dom inte

i ett stort imposant stenhus på Karlavägen? Vad vill dom dölja med dessa korvkiosk-

potemkinkulisser? Hmmm...?

Fortsatt korv. Andra världskriget har mycket att skämmas för - om det nu är det

jag menar - och inte minst då den fasansfulla nöd under den tyska efterkrigstiden

som gav upphov till - gulp! - die Currywurst, varöver historiekrivningen nu tagit en

överraskande vändning: ett vittne uppger att han ätit en i Hamburg år 1947, två år

innan den dök upp i Berlin. Well, I’ll be... whatever...

Lördag 13 september 2008 - : - Fuck dance, let’s art

Bara ett snabbt lästips, en sån där fist-pumping text som bara några få kritiker kan

producera, och helst då australiensare som Robert Hughes: han sågar Damien Hirst

inför måndagen/tisdagens obscena auktion - nej, han sågar inte, han avlivar. Och

man får gratis på köpet en hurring åt ”Charles Saatchi, that untiring patron of the

briefly new”. Yum.

Torsdag 11 september 2008 - : - Back in the saddle again

En av anledningarna att man - trots allt - läser tidningar som The Guardian är att

deras chief sports writer Richard Williams inleder sin analys av Kroatienmatchen

med en referens till ”Arte Povera” och dess rötter hos Marcel Duchamp. Läs detta

medan jag går och handlar mat.

Onsdag 10 september 2008 - : - Omahgaaawd...!!!

Ett svart hål...!

●

Tisdag 9 september 2008 - : - Några sista reflektioner

I morgon, tja, i morgon smäller det väl inte, direkt... Mer, liksom, swoosh - och så

slirar vi alla in i ett stort jävla svart hål, tillplattade och utdragna till kilometerlånga

människo-linguine, som en oemotståndlig kosmisk kraft äter upp med sugrör, swoosh

in i ett hälften-tillstånd-hälften-rymd varur inget ljus kan emanera (jodå, frilansare

på Svenskan kommer att känna sig hemma) och vari inga barn blir gjorda, varken

förr eller senare. Jag vill alltså, medan vi har några timmar kvar tillsammans, gärna

försöka sammanfatta min alltför korta stund på jorden.

Det var aldrig min avsikt att påstå att Asti Spumante kan ha årgångsappellationer

(se sid 153 i ”Vad skall kungen göra nu?”). Det var ett skämt. Som jag inte har tid

att förklara nu.

Det var tjo, det var tjim. Men mest tjim.

Det var under mina sista år en källa till förunderlig glädje att jag lärde känna en man

vars namn börjar på ’X’, nämligen min vän Xavier Phillips.

Det var straff, Hasse, det var straff...

Det var Costas Makakis, inte jag, som snodde Aubreys förstaupplaga av ”Tusen och

en natt” från Priory Road i maj 1976. Costas lät Aubrey förstå ett och annat, bland

annat att jag skulle flytta snart och redan hade packat alla mina böcker, och Aubrey

fattade ingenting, men avbröt all social kontakt med mig, vilket i och för sig inte var

nån stor förlust... Men det var Costas som snodde den.

Det var alltid för sent med Tussi och mig. Det var alltid för snart med mig och Nick.

”Det var en gång, och den var sandad” (Pressylta 6 oktober 2005)

Måndag 8 september 2008 - : - Måndags-Nytt

Inte bara förändras fackföreningarna, förstås, dom tynar bort också. Melankolisk

läsning i Guardian idag. Bara nåt sånt: National Association of Colliery Overmen,

Deputies and Shotfirers (Scottish Area). En medlem. Kampfond: fyra kronor...

Säga vad man vill om Malte Persson och ‘Edelcrantz förbindelser’, men på G-P

finns, fortfarande, en uråldig ätt av gudabenådade, ofta sparsmakade, prosaister.

Detta är en ingress från idag: ”Mannen hade glömt nycklarna och försökte klättra

in via balkongen på tredje våningen. Men han ramlade ner.” Och ni ska veta att

sånt betalar folk tusenlappar till Robert McKee för att få lära sig.

På tal om att lära sig: till epiteten ”rimsmed”, ”handbollsmålvakt” och ”skörlevnads-

konsult” får vi nu också lägga Ragnar Strömberg, ciceron. Fantastiskt! Sign me up!

Söndag 7 september 2008 - : - Be afraid. Be very afraid.

Vad jag gillar med CERN:s förklaring inför onsdagens domedagsexperiment är att

jo, visst, det blir (väl) (nog) några svarta hål på köpet - men dom är JÄTTESMÅ!!!

Och dom försvinner JÄTTESNABBT!!! Det handlar i stort sett bara om en photo

session med en jättesnygg partikel. Som vi inte vet hur den ser ut. Förrän det är

för sent.

Fredag 5 september 2008 - : - You hum it, I’ll play it

Fackföreningarna har förändrats, det är ingen tvekan om det, i alla fall sen jag stod

på barrikaderna med snusnäsduk om halsen och pressveck på snickarbyxorna. Detta

från min gamla sektion www.londonfreelance.org i ett mail idag: ”Greetings, feelance:

On Monday, 8 September, we're helping each other improve how we deal with

commissioning editors. The meeting features authentic rôle-plays arranged by the

tutors from NUJ Training's Pitch and Deal course...”.

Rollspel...?! - ”Vill ni ha en hög artikel, herr redaktör?” - ”Nej, jag tar en låg idag”.

Onsdag 3 september 2008 - : - Språknördigt

(Via Vassa Olle:) Norstedts Engelsk-Svenska-Engelska ordbok finns nu sökbar på

nätet och det är ju, så att säga, very good. Men gamla felaktigheter dröjer länge

kvar, som tysta fisar på finare kalas. Som det här med leg = ”kricket. 'legsidan'

del av planen till vänster räknat från slagmannen”. Det är lika fel som att säga att

en backhand i tennis slår man ”på vänster sida av kroppen”; legsidan kan vara båda

sidor, beroende på om slagmannen är vänster- eller högerhänt. Korrekt definition

är ”den sida av planen på vilken slagmannen planterat fötterna”. Eller off = “vid,

nära; off Baker Street”. “Off Baker Street” betyder i UK inte ”vid, nära” utan mer

specifikt ”en tvärgata till”. Eller, för jösse namn, chip = I underordnade potatis-

sammanhang - som i ”chip basket” och ”fish-and-chip shop” - ges översättningen

alltid som ”pommes frites”, vilket skulle få många häröver att explodera i rättmätig

indignation. Pommes frites görs företrädesvis på Bintje, chips på Whites; pommes

frites är tunna, chips är tjocka; pommes frites steks i olja, chips - i alla fall genuina

sådana - i isterflott. För att inte tala om dinner = Som förstås också betyder ”lunch”;

överhuvud taget ignorerar man helt och hållet regionala och sociala skillnader vad

gäller måltider, inte bara med ”dinner” utan t.ex. ”tea” och ”high tea”.

Vad var det jag sa om Pressyltas mission civilisatrice...?

Eller disenfranchise = Som nu för tiden också måste få en vidare betydelse, som

i ”socially disenfranchised”: ung. ”att berövas socialt kapital”. Denna betydelseför-

skjutning kom för övrigt på 1980-talet, med Margaret Thatcher.

Tisdag 2 september 2008 - : - Ähm... ’säkta mig...

...jag har varit bortrest. Nån som vet hur det gick för GAIS igår...?

Jag säger bara, Blåvitt: fotbollslaget som behöver en reklambyrå.

Vill också tipsa om att Johan Lif har en mycket läsvärd serie på gång: små naggande

goda recensioner av en slumpmässigt uppradad LP-samling han har där hemma. Det

är lite personlig musikhistoria: kunnigt, samtalsgenererande och - vilket är en definitiv

fördel - hans in- och åsikter stämmer (hittills) märkligt väl överens med mina egna

(high praise indeed...): operasångare ska aldrig sjunga Brecht... Lou Reed är, utöver

posörsrollen, rätt ointressant... ”Funkadelic - One Nation Under a Groove” är en massiv,

massiv, massiv klassiker... Nuff said.

Jag återkommer när jag vet mer.

Måndag 1 september 2008 - : - Lockerbie igen

BBC2-serien The Conspiracy Files är lika bra och lika dålig som man kunde väntat

sig: en hygglig vägning av bevisbördorna för och emot, ackompanjerad av sedvanligt

flämtande voice-overs och 25-öresdramatisk stråkmusik. Om man ändå någon gång

kunde få se ett konspirationsprogram ackompanjerat av Lasse Dahlqvists Greatest

Hits (”Här dansar de lede pojkarna”) och bara en liten antydan om sinne för humor.

Nå, igår handlade det om Lockerbie - det är tjugo år sedan vid jul - och PFLP(gc)-via-

Irans-hämnd-för-Vincennes-nerskjutningen-spåret står lika fast som det alltid gjort.

(För den bästa genomgången lönar det sig att skaffa fram Allan Francovichs film

”The Maltese Double Cross” från 1994. Fotnot: läs här en gammal Pressyltapostning

om mitt samarbete-som-inte-blev med Francovich och hans Palmeprojekt.)

Men vad programmet typiskt nog underlät att beröra var hur och varför USA och UK

bytte ståndpunkt från PFLP-spåret till Malta-Libyen-spåret (ledtråd: Syriens inlemmande

i alliansen mot Saddam i första Irakkriget). Bland programmets fördelar var däremot

att man effektivt desavouerade både Malta-spåret och än en gång bekräftade Al-Megrahi

som storpolitisk fall guy.

Men också naturligtvis intervjun med Gaddafis son och tronföljare Saif: inte så mycket

för att han anklagar familjerna för girighet, utan att han så skamlöst cyniskt bekräftar

sin fars skamlösa cynism i spelet kring Malta och Al-Megrahi. Gaddafi åstadkom på ett

oerhört skickligt sätt två saker: dels att med Al-Megrahis frihet betala för lyftandet av

västsanktionerna mot Libyen och dels att göra sig immun mot kritik för detta från

framför allt Iran och Syrien genom att ta på sig skulden och take the flak. Saif rycker

på axlarna och säger: ”We sign a piece of paper. Is not true. Is politics”. Smart guy.

Hur som haver. September, alltså. Det är en jävla månad, det...