Efter många om och men, sju besvär och åtta bedrövelser, så har äntligen den nya förtalslagen, the Defamation Bill, röstats igenom parlamentet. Läs Libel Reform Campaigns pressmeddelande, inkluderat en länk till en “första analys”, vilken kan vara värd att läsa eftersom reformivrarna inte fick igenom alla sina förslag. Men ändå. Yttrandefriheten har tagit ett klart steg framåt.
Vår egen Berlusconissimo, Boris Johnson, blir äntligen utsatt för den intervju han länge förtjänat, av den utmärkte Eddie Mair. Och Nick Cohen passade samtidigt på att ge honom en känga i Observer. Allt detta p.g.a. en uppenbart alltför mjukis dokumentär om honom som ska sändas i kväll.
Det brukar sägas att när alla partierna i underhuset tar ett enhälligt beslut brukar det sluta i katastrof. Exemplen är många, från Dangerous Dogs Act 1991 till Irakkriget 2003. Och det ser faktiskt ut som om beslutet om den nya pressregleringen från igår kommer att gå samma väg.
Här finns en ganska uttömmande Q&A i The G, men den efter fyra långa månader framförhandlade lösningen går i korthet ut på att man tricksade sig förbi Levesons bud om lagstiftning genom att i stället lägga in regleringen i en Royal Charter, en kunglig stadga som i princip går att ändra på (dvs. där politikerna i princip skulle kunna utöka lagen på bekostnad av pressfriheten). Det löste man i sin tur genom att med en allmänt hållen mening lagstadga om att Royal Charters i fortsättningen enbart får ändras med en 2/3 majoritet i underhuset.
Det är delvis denna “lagstiftning by-the-back-door” som flera av de större tidningsbolagen nu motsätter sig. Men vad de minst lika starkt opponerar sig mot är att det nya pressrådet (eller vad det nu kommer att kallas) kommer att bli inte bara genuint oberoende i det att tidningsindustrin inte har något veto över vem som ska sitta i rådet, utan att rådet dessutom har rätt att direct (i motsats till require) tidningarna att föra in framträdande ursäkter, i grava fall på förstasidan, samt att de kan utfärda “exemplariska” böter – vilket bl.a. skulle inneburit att Madeleine McCanns föräldrar skulle fått ofantligt mycket större skadestånd av t.ex. Daily Express än de fick i rättegången 2009.
Det är alltså i skrivande stund högst tveksamt om tidningsindustrin i stort kommer att gå med på den nya regleringen. Tidningen Spectator har redan annonserat att man tänker bojkotta det nya pressrådet. Men den kanske tyngst vägande kritiken går tillbaka till en svaghet som fanns redan i Levesons ursprungliga rapport: det här är en debatt om, och en reglering av, en döende industri. Leveson sa ju överhuvudtaget lite eller inget om internet, vilket är bisarrt på gränsen till perverst. Nick Cohen i just Spectator i sedvanligt syrlig om frågan; The G rapporterar likaså om bloggar och definitionen på “relevant publisher”.
Så här långt ser det alltså ut som ännu en great British cock-up, i en lång tradition av dem. Det blir hur som helst anledning att återkomma.
PS: Det vore förresten orättvist om jag gav intryck av att det bara är högerpressen som opponerar sig mot den nya pressregleringen. Det gör många progressiva och liberala röster också: Nick Cohen är ett exempel, Index on Censorship ett annat. Den internationella kritiken går också att läsa om här.
PPS 20/3: Och så ska man som vanligt läsa den kloke Simon Jenkins… “Det här är en seger för de rika, kända och mäktiga”. En argumentering som egentligen är en spegelbild av Nick Cohens. Welcome to Britain.
PPPS 21/3: New Statesman har nu sällat sig till Spectator och Private Eye och tar avstånd från den nya pressregleringen.
Detta just från Libel Reform Campaign, som jag skrivit om en del. Att saker och ting håller på att utveckla sig snabbt just idag beror alltså på parlamentsdebatten om pressreglering, som pågår just nu. Jag ska posta mer om den överenskommelse som verkar ha nåtts när dammet lagt sig…
Dear Friends
There has been some important news today. An agreement has been struck to remove the ‘Leveson’ amendment to the Defamation Bill. This is welcome news. All your letters to MPs and the Prime Minister have made clear why the Defamation Bill matters, and why it must not be caught up in the debate about press regulation. Thank you so much for taking up the cause so actively.
We are still waiting for confirmation that the Defamation Bill will be back before Parliament in the next couple of weeks, so if you haven’t written to your MP or the Prime Minister already, could we urge you to do that now?. We also have much to do to make sure that all MPs (and especially those who joined Parliament in 2010) know about the injustices that gave rise to the Bill. We are meeting with as many as we can to talk about ending libel tourism, the hurdle of “serious harm” to prevent vexatious cases, restrictions on corporations suing individuals and a new public interest defence.
As soon as we have further information about a timetable for the Defamation Bill returning to the House of Commons we will let you know.
Best wishes,
Síle and Mike
Information: www.libelreform.org
To donate: www.justgiving.com/libelreform2012
Det här är jättestort. Att Petraeus och Pentagon är direkt inblandade i tortyr. Det kommer förstås att rulla under en försvarlig tid, men redan nu kan man väl anmärka att media fortfarande har en roll att spela, inkluderat BBC. Sheeesh…
Senare: Donald Rumsfeld måste nu ställas inför rätta, skriver Richard Norton-Taylor. Här kan man se dokumentären (51 min). Här ett porträtt av James Steele, centralfiguren i hela härvan, a real charmer…
Den finns i den brittiska mediavärlden en väletablerad, och väl utbredd, kultur av professionalism som bl.a. yttrar sig på det viset att man alltid svarar på tilltal.
Om jag som journalist och skribent tar kontakt med en medieorganisation i vilket syfte det än må vara – i allt från program- eller artikelidéer, till en enkel förfrågan om mer information om något specifikt – så får man utan undantag svar inom en vecka, oftast inom 48 timmar. Jag ska ge några exempel från enbart de senaste tolv månaderna.
* I en teveserie om historia förmedlades en uppgift jag aldrig hört talas om förut. Jag mailade producenten, som omedelbart mailade tillbaka och sa att han vidarebefordrat mitt mail till researchteamet. Jag hörde inget mer på ytterligare fem dagar, när då producenten själv mailar mig och undrar om jag fått svar på min fråga. När jag svarade nej kickade han upp en storm och jag fick mitt svar följande dag.
* Jag mailade till BBC:s radioarkiv och undrade hur jag kunde komma över en inspelning av ett gammalt program jag gjorde en gång: formulär att fylla i, avgifter, rättighetsstrul? Ingetdera. Jag fick en cd med programmet två dagar senare, no questions asked.
* En artikel på Guardians Commentsidor nyligen gjorde mig ganska förbryllad, bl.a. eftersom den verkade innehålla ett par-tre ganska flagranta breaches of privacy, ett omstritt ämne i det här landet (som vi vet: se McKennitt v Ash-kategorin härbredvid…). Jag mailade redaktören i fråga, och fick ett uttömmande svar 48 timmar senare – i vilket hon först ursäktade sig för det fördröjda svaret…!
* Ronald Dworkin-historien (se Pressylta 15/2/13). På en lördag kväll mailade jag The G:s obitredaktion för att få kontakt med artikelförfattaren Godfrey Hodgson. Jag fick meddelande från obits vid lunchtid söndag att de vidarebefordrat. Jag fick mail från Hodgson tre timmar senare.
* Vid två tillfällen har jag erbjudit artiklar till två olika tidskrifter, och det blev nej tack båda gångerna: den ena för att deras advokater inte ville släppa igenom den, den andra för att ämnet blivit något överspelat. Båda gångerna fick jag inom några dagar telefonsamtal som svar på mina ursprungliga mail, med ett par roliga och konstruktiva samtal som följd.
Ingen av de ovanstående hade behövt ens svara mina mail, om de inte velat, och jag hade egentligen inte blivit särskilt förvånad om jag bemötts med tystnad.
Men det här landets mediekultur ser det, inte bara som en professionell hederssak att ställa upp och hjälpa till med vad man kan, så fort man rimligtvis kan – utan det vilar också på rent egenintresse, i så måtto att man själv flera gånger säkert behövt (och kommer att behöva) journalistisk hjälp av det här slaget. Det blir en professionell nödvändighet att hålla det ömsesidiga samspelet flytande.
I Sverige existerar helt enkelt inte den professionella kulturen. Jag talar nu av över trettio års erfarenhet, och det kan mycket väl hända att min situation är något speciell, vad gäller det fysiska avståndet jag alltid haft till den svenska medievärlden. I så fall vore det intressant att höra andra erfarenheter.
I princip gäller för mig erfarenheten att man enbart kan räkna med prompt svar – om det kommer ett svar överhuvudtaget – om man redan känner personen i fråga. The rest is silence. Och, nej, jag tänker inte ge exempel. Det här är människor och institutioner jag möjligtvis, förhoppningsvis, kommer att samarbeta med i framtiden. I’m not a fool, fool...
Men väsensskillnaden är gastkramande. Det svajar en skylt på ytterdörren till svenska media: “Stör ej!” Och det är kanske där man ska leta efter ett av många skäl till att det finns så mycket okvalificerat skit i svenska media. Man är inte öppen för samspelet, inte intresserad av yttervärlden. Det brukar kallas “institutionell stasis” och det är vid såna tillfällen styrelsen brukar dra in gäng som McKinsey för att sparka folk i ballarna och säga till dom att uppföra sig.
Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.
Om man förlorar den kontraktsbundna kontakten med yttervärlden förlorar man ofta också alla anspråk på samtidighet, på de ständigt omformulerade kritiska positionerna, på att känna till och kunna, allt utanför gränserna… En institution klarar definitionsmässigt inte av att vara antiinstitutionell. What the fuck’s the mystery?
The mystery sitter på välbetalda poster i styrelsen, och de sitter i bekväma stolar på redaktionerna. Det är bedrövligt. Bedrövligt förutsägbart.
Expressen, och möjligtvis andra svenska tidningar, har nu uppmärksammat Sigrid Rausings artikel i gårdagens Guardian om Hans Kristian och Eva Rausings drogberoende, och den senares tragiska död i fjol. Det är en i flera avsnitt välskriven och gripande text, och jag tycker hon har rätt i det hon säger om både beroendet och om lagstiftningen.
Men det är också något underligt med artikeln. Det är mycket ovanligt att Guardian publicerar artiklar på Commentsidorna som inte har direkt nyhetsvärde, som inte är förankrade i current events. Det pågår just nu ingen särskild debatt i UK om varken droger eller lagstiftning, långt mindre om familjen Rausing själv. Artikeln dyker liksom upp ur tomma intet, för dess enda nyhetsvärde är ju egentligen enbart det att Sigrid Rausing nu för första gången “talar ut”.
Lite underligt är det kanske också hur Sigrid, med tanke på att Hans Kristian fortfarande är i livet, faktiskt hänger ut sin bror till allmän beskådan på ett sätt som, enligt mitt sätt att läsa det, skulle gränsat till invasion of privacy om skribenten hade varit någon annan. Man får helt enkelt ta för givet att Sigrid hade sin brors medgivande till publiceringen. Något annat vore ganska svårförklarligt, tycker jag.
Jag har varit i garaget och grävt fram tidningar, mest Moderna Tider, men några gamla New Statesman kom också med. En artikel är ganska rolig, jag skrev om hur fixerade engelsmännen är av sex och jämförde med situationen i Sverige. De gav den rubriken “Why are you all so interested in sex?” (pdf) men de sköt sig själva i foten genom att illustrera den med en bild som besvarade frågan fortare än jag hann skriva “Elise Ottesen-Jensen”… Döm själva.
Sir Patrick Moore har kolat vippen. Hans teveprogram “The Sky at Night” gick sedan 1957 och har, som det nu mycket riktigt sägs, inspirerat flera generationer astronomer från barnsben. Det är f.ö. också (käpphäst på intravande!) ett av de få teveprogram om vetenskap som talar till sina tittare som om de är vuxna människor med normalt utvecklade förståndsgåvor, snarare än barn som ständigt behöver underhållning.
Men Moore var också en genuin excentriker, vilket många ofta missförstår som en helt igenom trevlig och lite udda egenskap. Genuina excentriker brukar också ha sina mindre tilltalande sidor. Patrick Moore var nämligen också astronomen som inte gillade utlänningar, en världsalltets kunskapare som tyckte “the only good Kraut is a dead Kraut” och att invandrare var parasiter i en värld som dessvärre regerades av kvinnor.
It takes all sorts…
