“The average American likes meat, sports, money, porn, cars, cartoons, and shopping. Less popular: socialism, privilege-checking, and the world ending in 10 years. Ironically, perhaps because of Trump, Democratic Party rhetoric in 2020 is relentlessly negative about the American experience. Every speech is a horror story about synagogue massacres or people dying without insulin or atrocities at the border. Republicans who used to complain about liberals “apologizing for America” were being silly, but 2020 Democrats sound like escapees from the Killing Fields”.

Har länge gillat Matt Taibbi i Rolling Stone, det är få som är så klarspråkiga om amerikansk politik. RS-skribenter vill traditionellt gärna producera en massa zingers i stället för insikter, men Taibbi är rätt återhållsam med sådant, tack och lov. Han är värd att läsa, särskilt i dessa dagar.

+ Bara ytterligare några tankar om politisk analys/kommentar i amerikanska och brittiska media. Matt Taibbi har inte minst den fördelen att han belyser två nya och skilda sätt att betrakta och kommentera det politiska skeendet. Det finns en inre sfär och det finns en yttre sfär. Den förra kallas i USA “inside the Beltway”, i UK “inside the Westminster bubble”. Den yttre sfären har tack och lov inget namn, ännu.

Jag läser rätt mycket medier om amerikansk politik, självklart, för parallellerna är ofta så slående numera. Vad som förenar insidesrapporteringen i båda länderna är en slags knowingness, ett teckenspråk, en överenskommelse som de utanför den inre sfären inte alls skrivit under på. I UK representeras detta, för mig, framför allt av BBC R4:s nyhetsblock på morgonen “Today”, varom Suzanne Moore skrev väldigt bra igår, och Observers kolumnist Andrew Rawnsley.

Jag läser i och för sig alltid Rawnsley, och han har nästan alltid intressanta saker att säga, som tillför något till ens kunskapsbank. Men särskilt efter Brexitomröstningen – och, på motsvarande vis, i USA efter Trump – känns sådana insideranalyser också allt mer gammalmodiga, irrelevanta, beside-the-point. Skribenter som Rawnsley skriver liksom lika mycket för sina journalistkolleger som de skriver för läsaren.

Vad Matt Taibbi (och andra också, förstås) gör är att lyssna mycket, mycket mer kritiskt på vad han hör av sina “kontakter”, att inte alls ta för kollegialt och kontant vad den övriga pressen skriver och rapporterar, att faktiskt ge sig ut bland Trumpsupportrar och lyssna på dem – inte på det där tramsiga prole-whispering sättet som The G:s John Harris gjort till en specialitet, utan med öppna ögon och öron. Det är det MSM-journalistiken behöver mer och mer av. Skriv utanför, inte innanför.

Nu ett par dagar senare börjar det gå upp för en del vad som hänt. Ta bara pressen. The Sun, Telegraph och Daily Mail liknar allt mer partipressen under Mao: de jublande massorna som tågar mot en paradisisk framtid med Boris Johnsons ansikte den sol som välvilligt skiner över dem, och som får alla oss andra att svettas hinkvis. Skribenter i The Guardian och Independent påpekar allt mer regelbundet nu att det här faktiskt utgör en högerkupp, läs t.ex. den annars så “sansade” Martin Kettle idag. Praktiskt taget varenda en av de nya (eller nygamla) regeringsmedlemmarna är talanglösa, brexitextremistiska headbangers från ett politiskt substratum som tack vare politisk indolens och absurdism nu kommit till makten. Gudarna ska veta att vi passerat många gränser sedan juni 2016, men den här är nästan den mest enastående av alla. Och kanske den mest skrämmande eftersom No Deal blir allt mer sannolik med varje uttalande, varje dementi, varje avslag som nu kommer från EU.

Det finns, som det heter, anledning att återkomma till detta.

Ordet “då” kan ju hänvisa till både det förgångna och det kommande. Och där emellan kommer nu:et. Ett nu där Trumps folkmassor kan skandera “Juden raus!” – or words to that effect – som man aldrig skulle hört då, förr i tiden, men när framtiden väl tagit över, då kommer vi att höra det allt oftare.

Ingenting kommer att bli detsamma efter Trump, eller efter Brexit. Vilket är den banalaste av iakttagelser just därför att ingenting någonsin förblivit detsamma. Men det finns grader i banalitetens helveten. Och en del vill hävda att det har med institutioner att göra, i det ordets bredaste bemärkelse.

Thatcheråren förändrade mycket, men bortsett från stora delar av tillverkningsindustrin och välfärdssystemet, ähem, så stod det som engelskan kallar the polity (statsmakten och dess institutioner, i princip) till slut kvar någorlunda intakt: unionen, tvåpartisystemet, rättsväsendet, det offentliga samtalets begränsningar, osv.

Kommer man att kunna säga det efter Brexit också? Det verkar allt mer osannolikt. Då menar jag förstås inte någon Thomas Hobbes’ mardröm om ett raserat statsskick och ett civilsamhälle i kaos, Storbritannien som ett slags dagens Libyen, fast med mer regn och dimma. Men en omvälvning verkar trots det vara på väg.

Följer man nyhetsrapporteringen och kommentarssfären någorlunda uppmärksamt så är ju det mesta ganska välbekant. Skottlands och Nordirlands framtid inom unionen allt mer tveksam. De två stora partierna som begår var sin form av långsam, men effektiv, harakiri. Rättsnormer som allt oftare ifrågasätts eller bara medvetet saboteras, vad gäller allt från pressfriheten till parlamentets suveränitet. Ett offentligt samtal där man dagligen släpper fler och fler hämningar, främst rasistiska.

För oss invandrare finns ju heller inget buyer’s remorse att ta till, man kan inte säga “det här är inte landet jag köpte in mig i, jag vill ha mina skattepengar tillbaka, tack”. Livet går vidare. Det som bekymrar mig – och många andra jag pratat med – är heller inte vad som kommer att hända i den snara framtiden, om några månader, eller ens om ett par år. Nej, fem, tio, femton år framåt, det är då bilden blir mörkare.

Jag önskar mitt liv vore lite mindre konstigt. Jag satt just och tittade på tredje och sista avsnittet av 7Up, där avslutningen ägnas åt Neil (inte “Andrew”, som jag trodde han hette), han som de hittade vid 28 i högländerna, vilsen och hemlös. Och med mentala problem, som inte har försvunnit. Han är så underbar, kämpar mot mörkret, fortfarande aktiv i politiken och kyrkan. Det börjar välla upp i en.

Så kommer ett reklamavbrott och den första annonsen är min egen röst. Jag är nämligen numera “The Voice of Dettol” (det var den första av dessa två reklamfilmer). Det kändes som om jag inkräktade på Neils liv. Självklart har jag inget med saken att göra, annat än att ha gjort ett jobb. But – I’m sorry…

Jag skrev om den här på Pressylta för sju år sedan och för fjorton år sedan (!). “Världshistoriens bästa teveserie” som jag fortfarande vill kalla den, dvs Michael Apteds “7 Up“, som tog sin början 1964 och nu nått nionde avsnittet, när de medverkande är sextiotre. Jag tror den brukar visas i Sverige också, programlänken går i alla fall till ITV, men den funkar kanske inte. Det här avsnittet visades i måndags, men jag har väntat och ska se den ikväll. Och precis som förra gången: “Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…”.

+ I det här första avsnittet fick vi alltså träffa Tony, the cheeky chappie, taxichaffisen från East End, seriens stjärna kanske. Sue, den urtrevliga, extroverta kvinnan som var försiktig i valet av karlar, men nu lever ett gott liv. Andrew, den internatutbildade 7-åringen som läste Financial Times och blev advokat. Och så Nick, bondsonen som blev kärnfysiker i USA, och därefter lärare. Ett av programmens teman är ju hur det engelska klassamhället präglar människor och det kunde knappast illustrerats bättre här, med sin blandning av förutsägbar livsbana och den melankoli som följer därav. Helt förtrollande.

Hundratals EU-medborgare har nekats rösta över hela landet idag, och det verkar mest bero på adminproblem i och med att valet utlystes i sådan hast. Jag hade inga problem just nu, tack och lov, men det är ju helt oacceptabelt. Demokratin må stå inför allvarliga problem här och var, men inte fan ska de vara administrativa och tekniska, så pass basic stuff.

Resultaten kommer – här som annorstädes – på söndag kväll, detaljerna nästa vecka. Det syrligt ironiska är nu att etermedia inte får rapportera sådant som kan påverka valutgången förrän dess. Skulle May avgå i morgon får man rapportera det som faktum, men inte sätta in det i en EU-valskontext. Förrän efter 22:00 på söndag.

+ Det kan nu bli juridiska följder, som The G rapporterar. Helt riktigt, enligt min mening. Vi EU-medborgare har inte haft ett dyft att säga till om vad gäller Brexit, och nu när vi äntligen fick en slags chans har så många blivit tillsagda (helt olagligt) att “go back where you came from and vote”. Skamligt.

The G fortsätter sitt Sverigetema idag med en långläsare om Palmemordet av Imogen West-Knights. Och jag tycker det är en ganska rimlig summering av åren som gått. Vissa saker skulle man kunnat lägga mer betoning på, andra mindre, men även långläsare har ju sina gränser.

+ En annan sak med Åsbrinks resonemang om den påstått kompakta tystnaden under och efter kriget (se gårdagens post) är ju att det i sin tur tystar ner de många röster som under hela kriget – och efter – tog klar ställning mot nazismen: aktivister, publicister och författare som Ture Nerman och kretsen kring Trots Allt!, Armas Sastamoinen och Arbetaren, Emil Boldt-Christmas, och många andra, inkluderat Torgny Segerstedt fram till hans död strax före krigsslutet. Som om dessa röster plötsligt skulle valt tystnaden vad gäller att ställa tysklandsvänner och nazistsympatisörer till svars! Tvärtom gjorde de naturligtvis rättmätigt väsen av sig, inte minst vad gäller Ture Nermans kritik av bedömningsnämndens högst begränsade befogenheter. Att Åsbrink ignorerat alla dessa röster tycker jag är nära nog obegripligt.

Elisabeth Åsbrink skriver en lite konstig sak om Sverige i dagens The G. Jag fick just ihop ett insändarsvar, som säkert inte kommer in för det är nog för långt. Men här är det i alla fall:

Elisabeth Åsbrink (Guardian 14 May 2019) is not quite right in saying there were “no postwar legal or moral purges” of Nazi sympathisers in Sweden. The ‘Sandler Commission’, set up in 1946, looked into the often brutal way refugees had been dealt with, in particular the role of the Security Police. At the same time, the so-called ‘Assessment Board’ began vetting civil servants with “extreme political views”. Above all, the Swedish military saw widespread purges of Nazi sympathising officers, a process that lasted well into the 1950s. To be sure, some of these reckonings may have been legally rather toothless and their results ineffective – but was Sweden really unique in this respect?

           I also find it odd that Åsbrink should claim a general ignorance in Sweden as to concessions made to Germany during the war. The sealed troop trains thundering back and forth to Norway were certainly no secret to people living on Sweden’s west coast; throwing rocks at them became something of a pastime for many. The passage of the Engelbrecht Division from Norway to Finland across northern Sweden in June 1941 was the subject of heated debate both during and after the war, as were of course Swedish exports to Germany up to and beyond Stalingrad. Ignorance of these matters, where it exists, is of course lamentable but you would really have to be extraordinarily deaf to the public debate of the past six decades in Sweden to have avoided them.

            I do agree with Åsbrink that it could be claimed Sweden built up its postwar welfare state on its wartime profits, in particular health care and public housing. But, as with the concessions to Germany during the war, critics like Åsbrink (and she is not alone) never want to answer the question: what else should Sweden have done – and when? Denied the passage of Engelbrecht Division in ’41 and faced the very real risk of Germany occupying at least northern Sweden, so rich in raw materials? Should it actually have held back on the construction of the welfare state after the war? Why? Out of sympathy for our less fortunate neighbours?

            I, too, used to feel a need to apologize for the fact that Sweden was never occupied by Germany during the war. Then, one day in the 1980s, I interviewed the late Henry Denham, Britain’s naval attaché in Stockholm during most of WWII. As I began to express a degree of shame over Sweden’s concessions to Nazi Germany, Denham held up his hand and said: “What else could they do? They had a job to perform, it was a difficult balancing act.” He was not just being polite.

Gunnar Pettersson

Det skrivs ju en hel del om Konservativa partiets nedgång och eventuella sönderfall, hur det gått från the natural party of government till det onaturliga partiet för allt annat än splittring och charlataneri. Detta, i princip, i kölvattnet på Brexit, men grogrunden har ju funnits länge, kanske t.o.m. går att spåra till Thatchers fall och blairismens hegemoni under de följande åren.

Men den här nedgången går att se inte bara partipolitiskt, utan också vad gäller den konservativa “debatten”, det som faktiskt brukade vara en någorlunda trovärdig och respektabel diskussion om konservativa värden och politik allmänt. Det påminner lite grand om debatten i Sverige om Axess och Johan Lundberg kring 2012, där jag engagerade mig mycket perifert (skriv bara “Johan Lundberg” i sökrutan).

Jag var, trots alla mina politiska instinkter, positivt inställd till vad Lundberg försökte åstadkomma, vad jag kallade en “kompetent konservatism” i det svenska offentliga samtalet som länge hade fattats, och fattas väl fortfarande. Jag tyckte bara Lundberg misslyckades totalt, genom att tolka det via skribenter som Theodore Dalrymple och Roger Scruton, och med en definition av konservatism som var ungefär hundra år för gammal.

Det märkliga är alltså att en liknande inkompetensprocess har ägt rum här. Man klänger sig mer och mer desperat fast vid vad som borde vara arvet efter Thatcher men sällan är det. Polariserat, skränigt, intellektuellt undermåligt, mer än värt att ignorera (vilket det alltså inte var förr i världen). Se bara på Spectators nedgång under senare år.

Spectator brukade vara en högst läsvärd tidning varje vecka (jämte New Statesman) som nu gått ner sig i allmän tjurighet och traspolemik, à la Toby Young och Rod Liddle, liksom “Greta-Thunberg-är-bara-ett-barn-och-hennes-mamma-var-med-i-Eurovision”-nivån. Likadant med TLS, som jag i och för sig inte läser varje vecka, men där brukade ofta finnas intellektuellt hållbara resonemang om konservatismens väsen, som jag tycker mer och mer sällan syns till.

Det har blivit respektabelt för konservativa debattörer att inte ens längre låtsas framstå som seriösa. Det kan ha med sociala medier och clickbait-kulturen generellt att göra, visst, men det måste också gå djupare än så, rakt ner i det konservativa projektet som sådant. Johan Lundberg skrev när det begav sig:

“Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden”.

Jo, det må vara ett gammalmodigt resonemang, t.o.m. i strikt konservativa termer – särskilt med Thatcher och nyliberalismen i tankarna – men inte ett enda led av detta finns ju kvar i verkligheten, syns det mig, splittrade som de är (grovt uttryckt) mellan populistisk disaster capitalism och en vällingcentrism av sådan timiditet att få kommer ihåg att rösta på dem när det väl gäller. Det finns inget uttrymme kvar för tanke, allra minst nytänkande.

Och det är bara april. Från AP: “TOURIST MECCA NOTRE DAME ALSO REVERED AS PLACE OF WORSHIP”